Från Wikipedia

Titus Livius, romersk historieskrivare, född 59 f.Kr. i dåvarande Patavium (nuvarande Padua i norra Italien), död 17 e.Kr.

Livius litterära stil var nationalromantiskt berättande snarare än kritiskt historieskrivande. Han utnyttjade okritiskt dåtida historiska källor för att skriva sina skönlitterära verk, vilka kom att innehålla fel bl.a. på grund av hans avsaknad av geografiska och militära kunskaper. Syftet med Livius skrivande var att återupprätta den romaranda som gjort Rom så framgångsrikt och göra den till ett exempel för sin samtid. Livius menade att romarna drabbats av moraliskt förfall på höjden av sin framgång.

Livius blev bekant och vän med kejsar Augustus och blev dennes hovhistoriker. Sedermera gjorde Augustus honom till informator åt Claudius, och Livius rådde denne att börja skriva historia. Livius stora verk är böckerna om Roms historia från grundandet fram till Drusus d.ä:s död 9 f.Kr. (Ab Urbe Condita, Böcker från stadens grundläggning) som omfattade 142 delar. Delarna gavs ut efterhand som de blev färdiga och av dessa är 35 bevarade till nutiden, nämligen böckerna 1-10 (fram till 293 f.Kr.) samt 21-45 (218-167 f.Kr.). För resten av böckerna har man funnit innehållsredogörelser av ojämnt värde.

Livius verk blev snabbt populära, och andra romerska skalder, bl.a. Lucanus och Silius Italicus, hämtade stoff till sina episka dikter härifrån.

Översättningar till svenska av Sture Linnér: Roms historia, Roms konungahävder (1964), Roms kungatid (2002), Den romerska republikens äldsta tid (2003)

[redigera] Externa länkar

• Romerska historien af Titus Livius De första sju böckerna översatta av Olof Kolmodin d.y.