Dzisiaj jest sobota, 22 listopada 2008 r. 327 dzien roku
Languages:ar | id | bg | ca | ceb | cs | da | de | et | en | es | eo | fr | he | hr | it | ko | lt | hu | nl | ja | no | pl | pt | ru | ro | sk | sl | sr | fi | sv | te | tr | uk | zh






REKLAMA
mp3

Svenska

FrÄn Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
svenska
Talas i: Sverige, Finland, Estland, Ukraina
Region: Norden
Antal talare: ca 9 miljoner
Status: stabilt
Klassificering: indoeuropeiskt

 germanskt
  nordiskt
   Ă¶stnordiskt
    svenska
Officiell status
Officiellt sprĂ„k i: Finland (tillsammans med finska), Åland (ensprĂ„kigt), Nuckö (tillsammans med estniska) samt EU. De facto Ă€ven i Sverige
SprÄkmyndighet: SprÄkrÄdet i Sverige (halvofficiell)
Svenska sprÄkbyrÄn hos Forskningscentralen för de inhemska sprÄken i Finland
SprÄkkoder
ISO 639-1 sv
ISO 639-2 swe
ISO 639-3 swe
Karta över det svenska sprÄkets utbredning

Svenska Ă€r ett nordiskt sprĂ„k som talas av över tio miljoner talare frĂ€mst i Sverige och delar av Finland, sĂ€rskilt i kustomrĂ„dena och pĂ„ Åland. Det Ă€r i stort sett ömsesidigt begripligt med norska och i mindre utstrĂ€ckning danska. Liksom de övriga nordiska sprĂ„ken hĂ€rstammar svenskan frĂ„n en gren av fornnordiska, den gemensamma sprĂ„kstammen för de germanska folken i Skandinavien.

Standardsvenska, Àven kallat rikssvenska, Àr namnet pÄ den nationella standard-dialekt som sedan 1800-talet utvecklats ur mellansvenska dialekter och varit vÀletablerad sedan början av 1900-talet. Trots att mÄnga regionala varianter med rötter i Àldre lokala dialekter fortfarande talas Àr bÄde talsprÄk och sÀrskilt skriftsprÄk i hög grad standardiserade. Vissa dialekter kan skilja sig vÀsentligt frÄn standardsprÄket i frÄga om grammatik och ordförrÄd och Àr inte alltid ömsesidigt begripliga med standardsvenska. Dessa dialekter talas av minoriteter pÄ landsbygden som ofta har lÄg social mobilitet. Trots att de inte Àr omedelbart hotade av att dö ut har de lokala dialekterna varit pÄ tillbakagÄng sedan början av 1900-talet, trots att mÄnga Àr vÀlutforskade och trots att anvÀndningen idag ofta uppmuntras.

Den vanligaste ordföljden Àr subjekt-verb-objekt, Àven om detta kan variera i vissa typer av fraser. Svenskans morfologi har förhÄllandevis fÄ böjningar; det finns tvÄ grammatiska genus (neutrum: ett hus, utrum: en bil), och det finns inga egentliga kasus, Àven om Àldre beskriver tvÄ, nominativ och genitiv) och substantiven skiljer mellan singular och plural. Adjektiven kan kompareras och böjs ocksÄ enligt genus, numerus och bestÀmdhet. BestÀmd och obestÀmd form pÄ substantiv markeras frÀmst genom suffix, Àndelser, och kan komplementeras med artiklar. Prosodin har aspekter av sÄvÀl betoning och i de flesta dialekter Àven vissa tonala drag. Svenskan har en förhÄllandevis stor mÀngd vokaler och har Àven ett mycket flexibelt fonem i det sÄ kallade sje-ljudet.

InnehÄll

[redigera] Klassificering och slÀktskap

Svenska Àr ett indoeuropeiskt sprÄk som tillhör den nordgermanska grenen av de germanska sprÄken. Tillsammans med danskan tillhör det den östskandinaviska undergruppen, som skiljer dessa frÄn de vÀstskandinaviska sprÄken norska, fÀröiska och islÀndska. En modernare uppdelning av sprÄken baserar sig pÄ ömsesidig begriplighet och delar upp de nordiska sprÄken i en fastlandsskandinavisk grupp som inkluderar danska, norska och svenska och en öskandinavisk grupp som inkluderar fÀröiska och islÀndska. Detta pÄ grund av öarnas isolation och lÄgtyskans inverkan pÄ de skandinaviska sprÄken under hansatiden.

Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska sprÄken betraktas som dialekter av samma sprÄk. Men pÄ grund av Ätskilliga sekler av konflikter mellan sÀrskilt Danmark och Sverige, som innefattar en lÄng rad krig under 1500- och 1600-talet och de nationalistiska idéströmningar som var som mest aktuella under 1800- och 1900-talet har de tre sprÄken olika stavning (ortografi), ordförrÄd, grammatik och ocksÄ olika sprÄkmyndigheter. Danska, norska och svenska beskrivs frÄn ett lingvistiskt perspektiv dÀrför bÀst som ett dialektkontinuum (en grupp nÀrbeslÀktade dialekter) av skandinaviska, och mÄnga dialekter av nationalsprÄken kan beskrivas som ett mellanting mellan tvÄ sprÄk, som till exempel de svenska dialekter som talas i Dalsland och VÀrmland, nÀra grÀnsen till Norge.

[redigera] SprÄkgeografi

Svenska Ă€r nationalsprĂ„k i Sverige, modersmĂ„l för i princip samtliga 8 miljoner infödda invĂ„nare och andrasprĂ„k för cirka 1 miljon invandrare. I Finland talas svenska av en minoritet som omfattar cirka 5,5 % (290 000 talare) av den totala befolkningen. Svenska förstĂ„s eller talas i nĂ„gon grad Ă€ven av de flesta finsktalande finlĂ€ndarna. Den finlandssvenska minoriteten Ă€r koncentrerad till kustomrĂ„den i Österbotten, Åboland, huvudstadsregionen och skĂ€rgĂ„rdsomrĂ„det i sydvĂ€stra Finland. I dessa omrĂ„den dominerar ofta svenska pĂ„ mindre orter, och i vissa kommuner Ă€r svenska det enda administrativa sprĂ„ket. En betydande migration mellan de nordiska lĂ€nderna finns, men pĂ„ grund av likheterna i kultur och sprĂ„k assimileras ofta dessa invandrare och utmĂ€rker sig inte som en egen etnisk minoritet. Även i Estland finns fortfarande nĂ„got tusental personer med svenska som modersmĂ„l pĂ„ vissa platser i landets historiska svenskbygder lĂ€ngs den nordvĂ€stra kusten och pĂ„ öarna (Aiboland). Bland övriga estlĂ€ndare rĂ€knar sig 2 % som svensksprĂ„kiga (2003). Tidigare har den svensksprĂ„kiga delen av befolkningen i Finland och Estland uppgĂ„tt till 15–25 % av befolkningen, men svenskarnas bosĂ€ttning i det för krig och farsoter utsatta kustomrĂ„det samt svenskarnas högre emigrationsgrad har gjort att andelen minskat.

Enligt 2004 Ă„rs folkrĂ€kning talar cirka 67 000 mĂ€nniskor i USA svenska dock utan nĂ„gon specificering hur vĂ€l dessa behĂ€rskar sprĂ„ket. HĂ€rutöver bör ocksĂ„ svenska talas av de 200 000 svenskar som enligt Statistiska centralbyrĂ„n Ă€r varaktigt bosatta utomlands.

[redigera] Dialekter

Fördjupning: Svenska dialekter

Den lingvistiska definitionen av en svensk dialekt Ă€r de lokala varianter som inte blivit starkt pĂ„verkade av standardsprĂ„ket och vars ursprung kan spĂ„ras Ă€nda tillbaka till fornnordiskan. De kallas ofta bygdemĂ„l eller sockenmĂ„l. MĂ„nga av de mer genuina dialekter som talas i orter som Orsa i Dalarna eller NĂ€rpes i Österbotten har ofta mycket sĂ€rprĂ€glade fonetiska och grammatiska aspekter, sĂ„som upprĂ€tthĂ„llandet av Ă€ldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara nĂ€stintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta av talarna behĂ€rskar Ă€ven rikssvenska. Dialekterna Ă€r ofta sĂ„ lokala att de kan begrĂ€nsas till enskilda socknar. Dialekterna delas generellt upp i sex större dialektomrĂ„den, som sinsemellan har likartade drag i grammatik, uttal och ordförrĂ„d. Även om varje exempel Ă€r avsett att vara representativt för nĂ€raliggande dialekter sĂ„ Ă€r det egentliga antalet flera hundra om varje enskild ort anses utgöra ett eget dialektomrĂ„de. Älvdalska anses idag allmĂ€nt inte vara en dialekt av svenska, utan ett eget sprĂ„k.[kĂ€lla behövs]

Se Àven rikssvenska, finlandssvenska, estlandssvenska och shobresvenska.

[redigera] Historiska sprÄkminoriteter

Tidigare har det funnits vidstrĂ€ckta svensksprĂ„kiga omrĂ„den i Estland, i synnerhet lĂ€ngs den nordvĂ€stra kusten och pĂ„ öarna Dagö, Ösel och Ormsö. Den svensktalande minoriteten var representerad i parlamentet och hade rĂ€tt att anvĂ€nda sprĂ„ket i offentliga tal och debatter. PĂ„ medeltiden berĂ€knas svenskarna ha utgjort cirka 10 % av Estlands befolkning. Efter den svenska förlusten av Baltikum till Ryssland pĂ„ 1700-talet, tvĂ„ngsförflyttades runt 1 000 estlĂ€ndska svenskar frĂ„n Dagö till Ukraina dĂ€r de grundade byn Gammalsvenskby norr om Krimhalvön. Av dessa Ă„terstĂ„r endast ett fĂ„tal Ă€ldre personer som talar svenska som modersmĂ„l, följer den svenska kalendern och beaktar svenska seder, och den mycket Ă„lderdomliga östsvenska dialekten kommer med största sĂ€kerhet att dö ut inom en generation. I Estland blev den svensktalande minoriteten till en början vĂ€l behandlad under mellankrigstiden, men under trettiotalet gjorde sig estnisk nationalism pĂ„mind och man pĂ„tvingade befolkningen namnbyteskampanjer, dĂ€r nyuppfunna, estniskklingande namn skulle ersĂ€tta de ursprungliga svenska orts-, gĂ„rds- och familjenamnen. Kommuner dĂ€r svensktalare var i majoritet hade svenska som administrativt sprĂ„k och estlandssvensk kultur hade ett smĂ€rre uppsving. Efter andra vĂ€rldskriget, dĂ„ Estland blev en del av Sovjetunionen, flydde de flesta estlandssvenskar (cirka 80 %) till Sverige och de cirka 1 500 som blev kvar i det sovjetockuperade Estland hade mycket smĂ„ möjligheter att bevara sin identitet och sitt sprĂ„k pĂ„ grund av den ryska synen pĂ„ svenskarna som potentiella spioner och förrĂ€dare. MĂ„nga valde att dölja sin svenska identitet och bytte sprĂ„k till estniska för att undvika förföljelse och yrkesförbud. PĂ„ grund av detta Ă„terstĂ„r idag endast en handfull Ă€ldre som talar genuin dialekt. Antalet estlĂ€ndare som talar svenska uppskattades 2003 till 2 % av befolkningen.

I Amerika har det tidvis funnits svensktalande grupper, pÄ 1600-talet i nuvarande Delaware (pÄ den tiden Nya Sverige), pÄ 1800-talet i till exempel Bishop Hill och i Chicago, men dessa har i regel acklimatiserats och antagit det omgivande majoritetssprÄket engelska inom en eller ett par generationer. I slutet pÄ 1800-talet skall det ocksÄ ha funnits en betydande svensktalande koloni i nuvarande Namibia, Àven den emellertid sedermera acklimatiserad till omgivande sprÄkgrupper.

[redigera] Officiell status

Sverige har haft en förhĂ„llandevis homogen kultur med svenska som det överlĂ€gset dominerande sprĂ„ket under en mycket lĂ„ng period. SprĂ„kminoriteter som samer och tornedalingar har ofta blivit marginaliserade, under 1800- och 1900-talet Ă€ven aktivt förtryckta, och har aldrig utgjort nĂ„gon betydande andel av den svenska befolkningen. Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt sprĂ„k sedan tidigt 1500-tal har det inte ansetts nödvĂ€ndigt att i lag faststĂ€lla svenskans status som officiellt sprĂ„k i Sverige. Senast den 7 december 2005 beslutade Sveriges riksdag, med röstsiffrorna 147 mot 145, att inte anta svenskan som officiellt majoritetssprĂ„k utan att Ă€ven fortsĂ€ttningsvis endast benĂ€mna svenskan som huvudsprĂ„k. Beslutet har kritiserats, bland annat av Sture AllĂ©n, ledamot av Svenska Akademien.

Regeringen beslöt 8 februari 2007 att tillsÀtta en utredning som ska utarbeta ett förslag till en sprÄklag, dÀr svenska sprÄkets status regleras.

Svenska Ă€r ensamt officiellt sprĂ„k pĂ„ Åland, en autonom del av Finland, dĂ€r 95 % av de 26 000 invĂ„narna talar svenska som modersmĂ„l. I Finland Ă€r svenska officiellt sprĂ„k, i alla sammanhang jĂ€mstĂ€llt med finskan. Svenska Ă€r ocksĂ„ ett av mĂ„nga officiella sprĂ„k inom EU.

[redigera] SprÄkmyndigheter

Det finns ingen officiellt fastslagen instans för reglering av svenska i Sverige. SprĂ„krĂ„det har dock halvofficiell status som sprĂ„korgan och finansieras av den svenska regeringen, men har inga ambitioner att utöva direkt kontroll över sprĂ„ket liknande de som AcadĂ©mie française har som mĂ„l [kĂ€lla behövs] . SprĂ„krĂ„det bestĂ„r av representanter frĂ„n en rad olika organisationer, inklusive Svenska Akademien. Dess frĂ€msta medel för att reglera sprĂ„ket Ă€r genom ordböcker som Svenska Akademiens ordbok (SAOB) och Svenska Akademiens ordlista (SAOL), samt en rad olika handböcker i grammatik, stavning och rĂ€ttskrivning (frĂ€mst Svenska skrivregler). Även om SAOL ofta betraktas som normerande, sĂ„ Ă€r dess funktion frĂ€mst att beskriva den samtida sprĂ„kanvĂ€ndningen.

Den rikliga utgivningen av ordböcker och sprĂ„khandböcker under senare Ă„r, Svenska Akademiens grammatik (1999), Svenska Akademiens sprĂ„klĂ€ra (2003), Svenskt sprĂ„kbruk (2003), Svenska sprĂ„knĂ€mndens uttalsordbok (2003), SprĂ„kriktighetsboken (2005), jĂ€mte databaser pĂ„ internet sĂ„som SAOB[1], SprĂ„kbanken[2], med mera, Ă€r ett led i den nordiska sprĂ„kvĂ„rdens mĂ„lsĂ€ttning att göra sprĂ„kets regler och normer tydliga och tillgĂ€ngliga för alla. Utgivningen av sĂ„dana böcker har fĂ„tt personer som Sture AllĂ©n och Catharina GrĂŒnbaum att kalla svenskan ett av vĂ€rldens bĂ€st beskrivna sprĂ„k.

I Finland regleras svenskan av Svenska sprÄkbyrÄn som har officiell status som sprÄkmyndighet. Bland dess högst prioriterade uppgifter Àr att se till att finlandssvenskan inte fjÀrmar sig frÄn sverigesvenskan i för hög grad. SprÄkbyrÄn har till exempel gett ut Finlandssvensk ordbok som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige.

[redigera] Historik

Även om sprĂ„kförĂ€ndringar aldrig Ă€r sĂ„ abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas allt för bokstavligt, sĂ„ tillĂ€mpas hĂ€r de mest erkĂ€nda indelningarna som anvĂ€nds av svenska sprĂ„kforskare.

[redigera] Fornnordiska

Fördjupning: Fornnordiska
Den ungefÀrliga utbredningen av fornnordiska under 900-talet. I de röda omrÄdena talades dialekten fornvÀstnordiska och i de orange fornöstnordiska. Det rosa avser forngotlÀndskans utbredning och det gröna de övriga germanska sprÄken som vid denna tid lÄg mycket nÀrmare de skandinaviska sprÄken Àn idag.

PÄ 700-talet hade det germanska sprÄk som talades i Skandinavien (urnordiska) genomgÄtt nÄgra större förÀndringar och utvecklats till fornnordiska. Detta sprÄk började genomgÄ förÀndringar som inte var likartade i hela dialektomrÄdet och resulterade i under 800-talet att tvÄ olika dialekter, en vÀstlig och en östlig, utvecklades: fornvÀstnordiska och fornöstnordiska.

Fornöstnordiska benÀmns ofta rundanska respektive runsvenska i Danmark Àven om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bÀr denna benÀmning pÄ grund av att de skrevs med runalfabetet (s.k. futhark). Till skillnad frÄn urnordiskan, som skrevs med den 24-typiga Àldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 runor. PÄ grund av det begrÀnsade antalet tecken anvÀndes mÄnga runor för en rad olika fonem. Exempelvis anvÀndes runan som betecknade vokalen u ocksÄ för att skriva o, Þ och y, och runan för i anvÀndes Àven för att skriva e. NÀr det gÀller konsonater sÄ skrevs bÄde tonlösa och tonande varianter av samma konsonant med samma runa (till exempel t och d, eller p och b). För att förtydliga runorna utvecklades senare ett system med sÄ kallade stungna runor, dÀr flera runor Àven fanns i en stungen variant (med en prick i), för att minska antalet fonem per runa och dÀrmed underlÀtta tolkandet av runorna.

[redigera] Fornsvenska

Fördjupning: Fornsvenska
Det tidigaste kĂ€nda exemplaret av Äldre VĂ€stgötalagen frĂ„n 1280-talet, en av de tidigaste exemplen pĂ„ svenska skrivet med det latinska alfabetet.

PÄ 1100-talet började Àven dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig frÄn varandra och delas pÄ 1200-talet i fornsvenska och forndanska dialekter. En viktig skillnad Àr att forndanska, till skillnad frÄn fornsvenska, fullstÀndigt hade monoftongerat de primÀra diftongerna Êi, au och Þy till e och (de tvÄ senare) Þ. I skriftsprÄket rÄdde dÀremot större likheter mellan dessa tvÄ dialekter, vilket bland annat innebar att diftongerna var sÀllsynta i fornsvensk skrift trots det talsprÄkliga stödet.

Fornsvenska Àr den term som anvÀnds om det medeltida svenska sprÄket som har sin början cirka 1225. Bland de viktigaste dokumenten frÄn denna period Àr den Àldsta av landskapslagarna, VÀstgötalagen, som finns bevarad i fragment daterade till 1250. Det huvudsakliga inflytandet pÄ sprÄket vid denna tid kom med etableringen av den katolska kyrkan och dess olika klosterordnar, som introducerade mÄnga nya lÄnord frÄn grekiska och latin. I och med Hansans uppsving som ekonomisk, politisk och militÀr stormakt under sent 1200-tal och tidigt 1300-tal satte lÄgtyska, tydliga spÄr i bÄde svenskan och danskan. Hansans inflytande bidrog till att vissa svenska stÀder tog emot mÄnga tysksprÄkiga invandrare med tjÀnster inom handel och administration. Förutom ett stort antal lÄnord med anknytning till krigföring, handel, hantverk och byrÄkrati lÄnades Àven sÄ grundlÀggande företeelser som grammatiska suffix och till och med konjunktioner in direkt frÄn tyskan. Be-, ge- och för- i början pÄ dagens svenska ord kommer oftast nÀrmast av lÄgtyska be-, ge- och vor-. MÄnga ord med anknytning till sjöfart lÄnades ocksÄ in frÄn nederlÀndskan.

Det lÄgtyska inflytandet underlÀttades avsevÀrt genom att detta sprÄk redan innan stod de nordiska tungomÄlen nÀra pÄgrund av deras gemensamma germanska ursprung och frÄnvaron av högtysk ljudskridning. LÄgtyskan och de nordiska dialekterna delade dÀrför redan en mÀngd ord. Exempelvis Àr borgare ett lÄgtyskt lÄnord, men borg Àr nordiskt, riddare Àr lÄgtyskt, men rida Àr nordiskt, köpman Àr frÄn lÄgtyskan, men köpa och man tillhör det tidigare ordförrÄdet, förbjuda kommer frÄn lÄgtyskan, men bÄde för och bjuda fanns innan i svenskan o.s.v.

Den tidiga medeltidssvenskan skilde sig markant frÄn det moderna sprÄket. De kanske tydligaste skillnaderna var grammatiska, med ett mycket mer komplicerat kasus- och genussystem. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa rÀkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv Àven inkluderade dativ och ackusativ. Genussystemet pÄminde mer om det i modern tyska. De flesta av de maskulina och feminina substantiven sammanföll senare i ett genus: utrum (tidigare ofta kallat reale). Verbböjningen var ocksÄ mycket mer komplex; i den ingick sÄvÀl indikativ som konjunktiv och verb böjdes efter bÄde person och numerus. Mot 1500-talet hade grammatiken i vardagssprÄket och den mer profana litteraturen till stor del förenklats och liknade mer dagens svenska. De gamla böjningarna anvÀndes dock i viss utstrÀckning i högtidlig prosa Ànda fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.

En förÀndring i det latinska alfabet som anvÀndes i Norden var anvÀndandet av ligaturer som Ê. Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstÀverna Ä, À och ö.

Exakt nÀr dialekter som gutniska eller Àlvdalska började skilja sig frÄn den senare svenskan Àr dock svÄrt att sÀga.

[redigera] Nysvenska

Fördjupning: Nysvenska
Framsidan pÄ Gustav Vasas bibel frÄn 1541. Det stÄr: "Biblia / Thet Àr / All Then Helgha Scrifft / pÄ Swenƿko. Tryckt i Upƿala. 1541".

Perioden som bÀr benÀmningen nysvenska börjar med införandet av tryckpressen och reformationen. Efter att ha gripit makten och blivit vald till kung utfÀrdade Gustav Vasa en svensk bibelöversÀttning. En version av Nya testamentet utkom 1526 och följdes av en fullstÀndig bibelöversÀttning 1541 som brukar benÀmnas Gustav Vasas bibel. Denna översÀttning ansÄgs allmÀnt som sÄ lyckad att den förblev den mest anvÀnda bibelöversÀttningen Ànda fram till 1917. De personer som frÀmst lÄg bakom översÀttningen var Laurentius AndrÊ och bröderna Laurentius och Olaus Petri. Samtliga översÀttare var frÄn Mellansverige, nÄgot som troligen pÄverkat bibelsprÄket att vara mer troget mÀlardalsdialekterna.

Gustav Vasas bibel anses i allmĂ€nhet vara en mycket rimlig kompromiss mellan gammalt och nytt sprĂ„k. Även om den inte stĂ€mde överens med samtidens talsprĂ„k sĂ„ var den inte överdrivet konservativ i sitt sprĂ„kbruk. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel anvĂ€ndningen av vokalerna Ă„, Ă€ och ö samt anvĂ€ndningen av ck istĂ€llet för kk efter kort vokal (liksom den originella stavningen av och). Ett syfte var troligen att fjĂ€rma svenskan frĂ„n sprĂ„ket i Danmark, som var före med sin översĂ€ttning av Nya testamentet, och som Sverige skulle ligga i nĂ€stan konstant fejd med Ă€nda fram till 1600-talet.

Även om Gustav Vasas bibel hade en mycket stark prĂ€gel pĂ„ ortografin, sĂ„ blev stavningen mot slutet av 1500-talet Ă„terigen nĂ„got inkonsekvent. Det var inte förrĂ€n pĂ„ 1600-talet, efter att de första svenska grammatikorna blivit skrivna, som man pĂ„ allvar började diskutera rĂ€ttstavningsfrĂ„gan. Strider om olika stavningsförslag pĂ„gick fram till tidigt 1800-tal och först mot slutet av Ă„rhundradet framtrĂ€dde en mer allmĂ€nt accepterad standard. AnvĂ€ndningen av versaler var till exempel inte standardiserad. Till stor del berodde det pĂ„ enskilda skribenters tycke, och pĂ„verkan frĂ„n tyskan, dĂ€r samtliga substantiv Ă€n idag skrivs med stor bokstav, var stor.

En viktig förĂ€ndring i uttalet under den nysvenska perioden var den gradvisa assimileringen av mĂ„nga olika konsonantanhopningar till /ʃ/ (sĂ„ smĂ„ningom till /ɧ/ i sydliga dialekter) och "uppmjukningen" av /g/ och /k/ till /dʒ/ och /tʃ/ (och sĂ„ smĂ„ningom till /j/ och /ɕ/) före frĂ€mre vokaler.

[redigera] Nusvenska

Fördjupning: Nusvenska
"Nazisterna ha tagit makten i Österrike. Tyska trupper marschera in över grĂ€nsen."
Verbens pluralformer anvĂ€ndes i text fram till 1950-talet. HĂ€r Ă€r ett exempel frĂ„n Östergötlands Dagblad 1938

Nusvenska Àr det sprÄkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början frÄn ungefÀr 1900. I och med industrialiseringen och urbaniseringen av Sverige som var pÄ god vÀg redan under 1800-talets sista Ärtionden började en ny typ av skribenter sÀtta spÄr i svensk litteratur. MÄnga nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande pÄ det nationalsprÄk som utvecklades. De som vill ha ett Ärtal brukar sÀtta 1879, Äret för Röda rummet och genombrottet för August Strindberg (1849-1912), en av de mest inflytelserika.

En stavningsreform, pÄbjuden av ecklesiastikminister Fridtjuv Berg 1906, satte en grÀns för det som sedan kallades "gammalstafvning": haf blev hav, rödt blev rött och sÄ vidare. Den inte sÄ urgamla skrivregeln, som skilde mellan particip- och supinumformer: huset Àr mÄladt, jag har mÄlat, var det nog fÄ som saknade, men avvecklingen av hv-stavningen i till exempel frÄgeord som hvem, hvar, har beklagats av fler, dÄ den innebar att svenskan fjÀrmade sig frÄn norskan och danskan.

Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat rikssprÄk blev tillgÀngligt för den stora majoriteten av svenskar. Stavningen var slutligen standardiserad och nÀstan helt enhetlig sedan stavningsreformen 1906. Med undantag för pluralformer av verb (som "vi gingo" mot det moderna "vi gick") och smÀrre skillnader i ordföljd, sÀrskilt i skriftsprÄket (till exempel inversionen "Och beslutade styrelsen att..."), var sprÄket i princip identiskt med den svenska som talas idag. Pluralformerna kvarstod Àn, men blev allt mindre populÀra och avskaffades slutligen 1950 nÀr de sista officiella rekommendationerna om deras anvÀndning togs bort.

Den största förÀndringen som skett Àr en allmÀn stilförskjutning av den formella svenskan mot det mer lÀttlÀsta och talsprÄkliga. De tydligaste exemplen Àr förkortningen av ett litet antal vanliga verb: Tager skrivs tar, iklÀda sig skrivs klÀ sig i. Skall verkar vara pÄ tillbakagÄng, men Ànnu stavar mÄnga det hellre sÄ Àn ska. PÄ 1970- och 1980-talet verkade former som sen för sedan, nÄn för nÄgon, dom för de/dem och dej för dig vara pÄ frammarsch, men den utvecklingen tycks ha hejdats. Men konjunktioner som ehuru, dÀrest och ity har fÄtt vika för talsprÄkligare synonymer: fast, om och dÀrför. Sedan 1970-talet har utvecklingen mot - och utbildning för - begriplig brukssvenska i myndigheters sprÄkbruk varit en av den svenska sprÄkvÄrdens viktigaste kamper.

En viktig sprÄksocial förÀndring skedde pÄ 1960-talet med den sÄ kallade du-reformen. Tidigare hade det ansetts vara lÀmpligast att tilltala personer av samma eller högre social status med titel och efternamn. AnvÀndningen av "herr", "fru" och "fröken" var mestadels begrÀnsat till inledande konversation med personer vars yrke, akademisk titel eller militÀr rang talaren inte kÀnde till. Att den tilltalade helst skulle tilltalas i tredje person komplicerade frÄgan ytterligare. I försök att kringgÄ problemet uppstod omskrivningar som "vad fÄr det lov att vara?" eller "tas det socker i kaffet?" Runt sekelskiftet 1900 försökte mÄnga ersÀtta det komplicerade systemet med titlar med "Ni", liknande det som anvÀnds i franska och tyska. "Ni" kom dock snarare att anvÀndas som en nÄgot mindre arrogant variant av "du" (eller tredje person: "Kan hon ge mig ett kvitto?") för att tilltala personer av lÀgre social status. I och med liberaliseringen och radikaliseringen av det svenska samhÀllet under andra hÀlften av 1900-talet blev dessa klasskillnader mindre relevanta och "du" blev det brukliga tilltalet Àven i de flesta formella och officiella sammanhang. Det man talar om som "det nya niandet" vid kassor och vissa serviceyrken Àr en marginell företeelse.

[redigera] LjudlÀra

Fördjupning: Svensk fonologi

Svenska utmĂ€rker sig genom ett relativt stort vokalförrĂ„d som bestĂ„r av 9 vokaler som sammanlagt bildar 17 eller 18 fonem (kort /e/ och /ɛ/ sammanfaller i mĂ„nga dialekter). Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och sĂ€rskilt /ɧ/ har ett stort antal allofoner som varierar inte bara beroende pĂ„ dialekt, men Ă€ven pĂ„ kön, Ă„lder, social stĂ€llning och Ă€ven sociala sammanhang.

Svenskans prosodi (ordmelodi) Àr ocksÄ ett utmÀrkande drag som Àven tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter. Personer som flyttar frÄn ett dialektomrÄde till ett annat anpassar ofta talet till att stÀmma vÀl överens med ljuden i den nya dialekten medan hemmadialektens prosodi ofta blir kvar.

[redigera] Vokaler

Standardsvenskans vokalfonem

Svenskans vokaler kontrasterar i viss mĂ„n vad gĂ€ller kvalitet, men egentligen mest som en biprodukt av kontrasterande kvantitet (vokallĂ€ngd) och de frĂ€mre vokalerna har rundade/orundade par. Obetonat /ɛ/ uttalas som [ə] (ofta kallat schwa) i de flesta dialekter och en sĂ€nkning av vokaler före /r/ Ă€r nĂ€stan universellt förekommande. MĂ„nga dialekter har Ă€ven diftonger dĂ€r sĂ€rskilt gotlĂ€ndska och skĂ„nska mĂ€rks tydligt.

[redigera] Konsonanter

Bilabial Labiodental Dental Alveolar Palatal Velar Glottal
Klusiler p b   t d     k g  
Approximanter     l   j    
Frikativor   f v   s ɕ ɧ h
Tremulanter       r      
Nasaler m   n     Ƌ  

Det unika svenska fonemet /ɧ/ (sje-ljudet eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess pĂ„stĂ„tt dubbla artikulationsstĂ€llen Ă€r ett svĂ„rt och komplicerat Ă€mne som fortfarande Ă€r nĂ„got omstritt bland fonetiker. Även om de akustiska elementen i de olika varianterna av /ɧ/ Ă€r relativt lika skiljer sig uttalen markant beroende pĂ„ dialekt, social status, Ă„lder, kön och social kontext, och Ă€r notoriskt svĂ„ra att beskriva och transkribera.

Det vanligaste uttalet Ă€r [ɧ]-liknande ljud med undantag för [ʂ] i VĂ€rmland och i Norrland och [ʃ] i finlandssvenskan. Även uvulara uttal, [χ], anvĂ€nds i mĂ„nga varianter pĂ„verkade av invandrarsprĂ„k som arabiska, kurdiska och persiska.

Uttalet av /r/ varierar ocksĂ„ i hög grad. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna [ʐ] och [ʂ] och mycket ofta som approximanten [Éč]. Även tappar som [ÉŸ] Ă€r vanliga. I södra Sverige anvĂ€nds "skorrande" /r/-uttal som [ʀ] och [ʁ]. I smĂ„lĂ€ndska förekommer en blandning av skorrande r och tungspets-r, beroende pĂ„ stĂ€llningen i ordet; exempelvis uttalas i ordet röra det första r-et som tungspets-r, och det andra r-et skorrande, medan det i vĂ€stgötskan Ă€r tvĂ€rtom: det första skorrande och det i mitten med tungspetsen. Till skillnad frĂ„n i dialekter i Mellansverige, Norrland och Finland assimileras inte heller /r/ med supradentala konsonanter i de södra dialekterna. /kɑrta/ uttalas alltsĂ„ sĂ„ledes [kaɑʁta].

[redigera] Prosodi

Svenskans ordmelodi kan variera avsevÀrt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska. Som i de flesta europeiska sprÄk kan betoning anvÀndas för att sÀtta fokus pÄ enskilda ord i en mening. Prosodin kan ocksÄ i viss mÄn anvÀndas för att uttrycka frÄgor. Exempel pÄ ord som skiljs Ät endast genom anvÀndning av tryckaccent Àr:

  • formel /'fɔrməl/
  • formell /fɔr'mɛl/

De flesta dialekter skiljer ocksÄ mellan tvÄ olika sÄ kallade tonala ordaccenter. Dessa benÀmns ofta akut respektive grav accent, men Àven accent 1 respektive accent 2, och kan ofta vara relativt svÄra att uppfatta för icke-svenskar. I dialekter som finlandssvenska, överkalixmÄl och vissa varianter av dalmÄl Àr skillnaden frÄnvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analys.

NÄgra hundra par tvÄstaviga ord skiljs enbart genom anvÀndningen av antingen akut eller grav accent. Dessa Àr dock lexikalt förutsÀgbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller tvÄ stavelser. Enstaviga ord anvÀnder för det mesta accent 1 medan tvÄstaviga ord anvÀnder accent 2. Det vanligaste exemplet pÄ detta Àr skillnaden mellan orden "ande" och "and" i bestÀmd form:

  • and-en /ĂĄndən/
  • ande-n /Ă ndɛn/
  • en steges steg Ă€r stegen (accent 1) pĂ„ stegen (accent 2)

Presensböjda verb med -ar har i de flesta varianter av svenska accent 2 (grav): hoppar, rÀknar, talar. De med -er har oftast accent 1 (akut): Äker, springer.

[redigera] Fonotax

Som i mĂ„nga andra germanska sprĂ„k tenderar stavelser i svenskan att vara slutna (sluta med en konsonant) och en relativt stor mĂ€ngd konsonantanhopningar Ă€r möjliga bĂ„de i final och initial stĂ€llning. Även om dessa inte Ă€r lika varierade som i vissa slaviska sprĂ„k sĂ„ finns exempel pĂ„ upp till 8 konsonanter nĂ€r vissa utlĂ€ndska ord kombineras med svenska böjningsregler, och anhopningarna kan vara Ă€nnu större om man beaktar svenskans tendens att bilda lĂ„nga sammansatta ord. Svenskans stavelsestruktur kan beskrivas med följande formel:

(K)(K)(K)V(K)(K)(K)

Detta betyder att ett enstavigt svenskt morfem kan ha upp till tre konsonanter före och efter stavelsekĂ€rnan (som alltid Ă€r en vokal). Alla konsonanter utom /Ƌ/ kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvĂ„konsonantskombinationer. Alla konsonanter utom /h/ förekommer i final stĂ€llning och antalet finala kombinationer Ă€r sammanlagt 62. I vissa fall kan detta leda till vĂ€ldigt svĂ„ruttalade ord som "vĂ€stkustskt", bestĂ„ende av "vĂ€stkust" med adjektivsuffixet "-sk-" och neutrumsuffixet "-t" och det mestadels teoretiska exemplet "Herbstskts" bestĂ„ende av det tyska efternamnet "Herbst" med samma suffix som i det föregĂ„ende exemplet men med ytterligare ett "-s" för att markera genitiv.

Samtliga vokalfonem, korta som lĂ„nga, förekommer i betonade stavelser. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt /ɛ/ sammanfaller dĂ€rför. I stavelser som föregĂ„r en betonad stavelse Ă€r samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser efter en betonad stavelse fĂ„r successivt fĂ€rre alternativ och i den tredje obetonade efter betoningen förekommer endast [a] [ɛ] och [ə].

[redigera] Grammatik

Fördjupning: Svenskans grammatik

Svenska substantiv och adjektiv böjs i tvÄ kasus (nominativ och genitiv) och tvÄ numerus (singular och plural). Pronomen har Àven speciella objektsformer. Svenska substantiv kan tillhöra ett av tvÄ genus, neutrum eller utrum (Àldre benÀmningar reale och realgenus), som ocksÄ styr adjektivens böjning. För att ta ett exempel Àr ordet "fisk" utrum och kan ha följande former:

  singular plural
obestÀmd form bestÀmd form obestÀmd form bestÀmd form
nominativ fisk fisken fiskar fiskarna
genitiv fisks fiskens fiskars fiskarnas

Som i andra germanska sprÄk finns det förförstÀlld bestÀmd den/det och obestÀmd en/ett artikel, som i engelskans the och a/an eller tyskans der/die/das och ein/eine/ein, men bestÀmdhet markeras i svenskan frÀmst genom tillÀgg av ett suffix, en efterstÀlld artikel som bestÀms av substantivets genus ("-en/et"). De fristÄende artiklarna tillÀmpas för att göra emellanÄt rÀtt komplexa och subtila betydelseskillnader i bestÀmdhet. Till exempel finns en smÀrre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna "hon har bil" och "hon har en bil" eller "han har katt" respektive "han har en katt". Artiklar kan ofta anvÀndas som demonstrativa pronomen tillsammans med adverb, som "den hÀr" och "den dÀr". Pronomen böjs förutom i nominativ och genitiv i en objektsform som hÀrstammar frÄn den gamla dativböjningen. "Hon" har följande tre former:

hon – hennes – henne

Verb böjs enligt tempus och i viss mĂ„n modus. Även om imperativformen i mĂ„nga fall har sammanfallit med grundformen har mĂ„nga verb fortfarande separata imperativböjningar. LĂ„ngt in i modern tid fanns en tydlig Ă„tskillnad mellan indikativ och konjunktiv. Konjunktiv finns idag nĂ€stan enbart i fasta fraser och idiom, frĂ„nsett imperfekt konjunktiv av verbet vara, vore, som fortfarande kan anses som levande. Particip i perfekt och presens Ă€r mycket vanligt och anvĂ€nds ofta som nĂ€stan rena adjektiv:

Perfekt particip: "en stekt fisk"
Presens particip: "en stinkande fisk"

Till skillnad frÄn i engelskan och mÄnga andra europeiska sprÄk anvÀnds inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dÄtid. IstÀllet anvÀnds hjÀlpverbet "ha" med verbet böjt i supinum, som anvÀnds enbart i detta syfte (Àven om det i vissa fall Àr identiskt med just perfekt particip).

Det svenskan saknar i frÄga om kasusböjning kompenseras av ett stort antal olika prepositioner som "i", "pÄ" och "efter". Dessa styrde en gÄng i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag Äterfinns detta enbart i fasta uttryck som "till sjöss" (genitiv) eller "man ur huse" (dativ singular), som dock Àr rÀtt vanligt förekommande.

Som germanskt sprĂ„k delar svenskan syntaktiska drag med sĂ„vĂ€l engelska som andra germanska sprĂ„k pĂ„ kontinenten. Ordföljden Ă€r subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska anvĂ€nds V2-regeln i huvudsatser, det vill sĂ€ga att verbsatser sĂ€tts efter adverbial och bisatser. Prepositionsuttryck placeras i ordningen rum-sĂ€tt-tid, som i engelskan, och adjektiv stĂ„r alltid före det ord de bestĂ€mmer.

[redigera] OrdförrÄd

Svenskans ordförrÄd Àr mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedÀrvda urgermanska ord eller genom tyska (frÀmst lÄgtyska) och i viss mÄn engelska lÄn. Exempel pÄ ord av germanskt ursprung Àr "hus", "kung" och "gÄs". Det mesta av det religiösa och vetenskapliga ordförrÄdet Àr av latinskt eller grekiskt ursprung, ofta lÄnat via franska och, mera nyligen, genom engelska. Vissa sammansÀttningar Àr översÀttningslÄn som "bomull" frÄn tyskans "Baumwolle" (bokstavligt översatt: "trÀdull"). Finlandssvenskan har ofta egna termer som stÄr nÀrmare motsvarande finska ord, i synnerhet ord inom lagstiftning och administration. Ett avsevÀrt antal franska ord inlÄnades under 1700-talet. Dessa blev senare transkriberade för att bÀttre Äterspegla det svenska uttalet, sÄsom "paraply" (fr. parapluie), "nivÄ" (fr. niveau) och "ateljé" (fr. atelier).

Nya ord kan lÀtt bildas genom sammansÀttning som i mÄnga andra germanska sprÄk. Som i bÄde tyska och nederlÀndska kan dessa ofta bli mycket lÄnga och exemplen pÄ fullt korrekta, men föga praktiska sammansÀttningar Àr mÄnga. En mycket produktiv metod för att bilda nya ord Àr ocksÄ genom att lÀgga till Àndelsen "-a" till ett ord och dÀrmed bilda ett nytt verb som i "bila" eller "pakta". Det motsatta Àr ocksÄ möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet "tÀnk", som en synonym till "tankesÀtt".

[redigera] Se Àven

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

  1. ^ För mer information, se SAOB pÄ internet.
  2. ^ För mer information, se SprÄkbankens databas pÄ internet.

[redigera] KĂ€llor

[redigera] Externa lÀnkar

  • Wikimedia Commons har media som rör svenska.


Europeiska unionens officiella sprÄk

Bulgariska | Danska | Engelska | Estniska | Finska | Franska | Grekiska | Iriska | Italienska | Lettiska | Litauiska | Maltesiska | NederlÀndska | Polska | Portugisiska | RumÀnska | Slovakiska | Slovenska | Spanska | Svenska | Tjeckiska | Tyska | Ungerska
KĂ€lla: EU:s webportal


Grundskolans skolÀmnen i Sverige

Bild | Biologi | Engelska | Franska | Fysik | Geografi | Hem- och konsumentkunskap | Historia | Idrott och hÀlsa | Kemi | Matematik | Musik | Religionskunskap | SamhÀllskunskap | Slöjd | Spanska | Svenska | Teknik | Tyska


Svensk kultur

Svenska sprÄket | Litteratur | Konst | Musik | Film | Teater | Formgivning | Mode | Arkitektur | Mat | Vetenskap och filosofi

Den hÀr artikeln Àr hÀmtad frÄn http://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska

Polska, Dolar, Forex


Wikipedia jest zarejestrowanym znakiem towarowym Wikimedia Foundation
Wszystkie materiały pochodzč z Wikipedii, obiête sč licencjč GNU Free Documentation License