Från Wikipedia

Uppslagsordet Stalin leder hit. För andra betydelser, se Stalin (olika betydelser). För stridsvagnsserien, se Josef Stalin (stridsvagn).

Josef Stalin

Regeringschef

Ämbetsperiod:	3 april 1924 – 5 mars 1953
Företrädare:	Vladimir Lenin
Efterträdare:	Georgij Malenkov
Födelsedatum:	18 december 1878
Födelseplats:	Gori, Tiflis, Tsarryssland (i nuvarande Georgien)
Dödsdatum:	5 mars 1953
Dödsplats:	Kuntsevo utanför Moskva, Sovjetunionen
Maka:	Ekaterina Svanidze (död 1907), Nadezjda Allilujeva (död 1932)
Politiskt parti:	Sovjetunionens kommunistiska parti

Josef Stalin (ryska Иосиф Сталин, Iosif Stalin), egentligen  Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili (info) (ryska Ио́сиф Виссарио́нович Джугашвили; georgiska იოსებ ბესარიონის ძე ჯუღაშვილი, Ioseb Besarionis Dze Dzjughasjvili), född 18 december 1878^[1][2] i Gori i Georgien, död 5 mars 1953 på Kuntsevo utanför Moskva, var en rysk-sovjetisk politiker. Han blev 1922 den förste generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti och övertog efter Lenins död 1924 den reella makten över landet samt var en av världens mäktigaste män fram till sin död 1953. Han var även regeringschef från 1941.^[3] Under Stalins ledning blev Sovjetunionen världens näst största industriland och utkämpade senare Andra världskriget mot Tyskland (1941 - 1945), där Sovjetunionens insatser i kriget spelande en avgörande roll för de allierades seger. Under Stalins tid vid makten ledning organiserades massmord på politiska motståndare och miljontals dödades i de Gulagläger som organiserades som ett led i den politiska repression som hårdnade under hans styre.

Stalin var i praktiken Sovjetunionens ledare från 1924 till sin död 1953, grundade stalinismen och namngav marxism-leninismen. Som ett led i Stalins vision om ett sovjetiskt socialistiskt samhälle beslagtogs privat egendom med tvång. Motstånd hos bondebefolkningen ("kulaker") bemötte han hänsynslöst. Namnet Stalin, som kan betyda 'mannen av stål', kan ha tagits för att det påminner om Lenin^{[källa behövs]} . En annan uppgift är att det skulle vara en kortform av Stalinskij som var en Rustaveli-översättare som han beundrade ^[4]. Första gången han signerade en artikel med namnet Stalin var 1913.

Innehåll 1 Uppväxt och tidig karriär 2 Maktövertagandet 3 Industrialiseringen av Sovjetunionen 3.1 Kollektiviseringen av jordbruket 4 Terrorn under Stalins tid 4.1 Den stora utrensningen 4.2 Gulag 4.3 Den nya konstitutionen 4.4 Terrorns offer 5 Andra världskriget 6 Efter andra världskriget 7 Familjeliv 8 Stalins eftermäle 9 Referenser 9.1 Noter 9.2 Källor 9.3 Litteratur 10 Se även 11 Externa länkar

[redigera] Uppväxt och tidig karriär

Stalin var det enda överlevande barnet till en alkoholiserad skomakare, Vissarion Ivanovitj Dzjugasjvili, och hans hustru Jekaterina. Fadern, som agade honom brutalt och ofta, dog år 1890, då Stalin var elva år. Efter att ha gått ut kyrkoskolan i hemstaden med goda betyg började han studera till präst vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi. Han gick som artonåring med i en illegal socialdemokratisk sammanslutning, där han för första gången kom i kontakt med Karl Marx tankar och idéer. Detta ledde några år senare till att han både blev avstängd från skolan och jagad av den tsaristiska hemliga polisen. Hans hem genomsöktes åtskilliga gånger i jakt på förbjudna socialistiska skrifter, dock utan framgång. I samma veva lade han sig även till med det revolutionära smeknamnet "Koba".^[5]

Trots att han var jagad av säkerhetspolisen lyckades Stalin arrangera bankrån, strejker, demonstrationer och andra verksamheter, men blev då och då gripen och fängslad. Sammanlagt sju gånger förvisades han, men lyckades fly sex av dem. Efter varje vända till Sibirien återupptog han sin underjordiska verksamhet och blev 1912 till slut ledamot i det förbjudna bolsjevikpartiets centralkommitté.

[redigera] Maktövertagandet

Inför oktoberrevolutionen 1917 spelade Stalin en viktig roll, dels inom partiets exekutivkommitté, dels som medarbetare i tidningen Pravda. Detta var första steget på vägen mot makten. Nästa steg togs några veckor efter oktoberrevolutionen. I samband med revolutionen utsågs Stalin till folkkommissarie för nationalitetsfrågor i den första sovjetregeringen. Här började det som skulle bli stalinismens främsta grundpelare, den totalitära staten, ta form i Stalins tankevärld. De revolutionära idéerna om folkets självbestämmanderätt som Stalin tidigare hållit sig med började sakta men säkert ge vika. Det finns även överraskande påståenden att Stalin inte spelade någon ledande roll i oktoberrevolutionen och att uppgifterna om hans deltagande tillkommit senare genom omskrivning av historien och förfalskning av Lenins publikationer.^{[7][8][9][10][11]}

Två år senare blev han invald i partiets politbyrå, varifrån han 1922 tog, trots den sjukdomsdrabbade Lenins varningar, språnget in på den då tämligen administrativa posten som generalsekreterare. Denna post blev sedermera den mäktigaste posten inom partiet.

I takt med att Lenins hälsa blev allt sämre kunde Stalin genom sin post som generalsekreterare i centralkommittén 1922 tillskansa sig makt och inflytande. Lenins död 1924, efter vilken centralkommitténs ledamöter var tänkta att gemensamt styra landet, blev inledningen till den maktkamp som kom att utkämpas de närmaste fem åren. Stalins huvudsakliga fiende i denna kraftmätning blev Lev Trotskij, en man som varit en av huvudpersonerna inom oktoberrevolutionen. Trotskij och hans allierade tog fasta på Lenins vision om oktoberrevolutionens förebådande av en världsrevolution och menade att en socialisering av den underutvecklade Sovjetunionen endast var möjlig efter det att en världsrevolution genomförts. De tog förvisso inte avstånd från tanken på hushållning baserad på socialiserade produktionsmedel men tvivlade på Stalins idéer om ett socialiserat Sovjetunionen. Utan det europeiska proletariatets stöd skulle ett upprätthållande av makten i Sovjetunionen vara svårt.

Stalin, som hade allierat sig med Kamenev och Zinovjev, kan tyckas ha varit tillmötesgående till en början och tillstått att "det är nödvändigt med gemensamma ansträngningar från proletärernas i flera länders sida". Men snart hårdnade argumenten: "Men då nu seger inte föreligger i väst, återstår bara följande val för revolutionen i Ryssland. Att ruttna bort i halmen eller urarta till en borgerlig stat."

Argumenten från trotskijoppositionen om Sovjetunionens agrara karaktär och att befolkningen till största delen bestod av bönder, tolkade Stalin som att oppositionen tvivlade på böndernas revolutionära potential. Trotskijs farhågor om att det vid goda skördeår skulle finnas faror för arbetarregeringens fortbestånd, åkte Stalin snålskjuts på: "Vi har tre bundsförvanter. Det internationella proletariatet [...] kolonierna [...] samt bönderna [...] Med dessa bundsförvanter, det vill säga bondeklassen, samarbetar vi. Tillsammans med den bygger vi upp socialismen. Det må nu gå bra eller dåligt, men vi bygger i alla fall upp den och vi måste just nu, särskilt nu, veta att sätta värde på denna bundsförvant." Här försvarar Stalin bondeklassen, ett försvar som tiotalet år senare skulle visa sig inte vara mycket värt, när han i och med sin kollektivisering av jordbruket skoningslöst krossade denna klass.

Ett genomgående tema i denna dispyt var Lenin. Lenin citerades av båda parter, men där Trotskij använde sig av nyanser, generaliserade istället Stalin, vilket fick honom att gå hem hos massorna. Hans argument var lätta att förstå och att ta till sig. Ett annat utmärkande drag för Stalins uttalanden är den fullständiga avsaknanden av en tanke som hos Lenin hade stor betydelse, nämligen övertygelsen om att Sovjetunionen inte längre skulle komma att stå i spetsen för de internationella revolutionära krafterna när den socialistiska revolutionen skulle ha segrat i alla länder och världen smält samman till en enda stat.

Stalin förnekade dessutom varje anklagelse om att hans "socialism i ett land"-teori skulle komma endast från honom själv. Han påpekade ivrigt "att Stalin inte hade någonting alls med detta att skaffa, att det inte alls kunde vara frågan om Stalins teori, att Stalin aldrig gjort anspråk på någonting nytt på teorins område" (observera att Stalin refererade till sig själv i tredje person).

Stalins fraktion, ursprungligen bestående av ordföranden för Komintern, Grigorij Zinovjev, och den inom partiet högt uppsatte Lev Kamenev, lade beslag på statsapparaten, och 1924 undanmanövrerades oppositionen bolsjevik-leninister med Lev Trotskij i spetsen. Både Zinovjev och Kamenev anslöt sig dock redan två år senare, 1926, till Trotskij och vänsteroppositionen. Då hade emellertid Stalin redan tillräckliga befogenheter för att inte vika sig, och kunde 1927 tillsammans med högerns Nikolaj Bucharin, Michail Tomskij och Aleksej Rykov exkommunicera Trotskij, Zinovjev och Kamenev, vilka ersattes i centralkommittén av Vjatjeslav Molotov, Kliment Vorosjilov och Michail Kalinin, Stalins trogna. Trotskij tvingades i exil och flydde till Mexiko men blev 1940 mördad i sitt hem i Mexiko med en ishacka av Ramón Mercader, en sovjetisk agent, på uppdrag av Stalin. Stalin vände sig sedan mot sina tidigare allierade i högerfalangen och utmanövrerade dem.

[redigera] Industrialiseringen av Sovjetunionen

I början av 1930-talet deklarerade Stalin att Sovjetunionen var 50 till 100 år efter de västerländska länderna och att landet antingen skulle hinna ikapp inom loppet av 10 år eller krossas. Detta låg till grunden för den omfattande industrialiseringsplan som hade inletts ett par år tidigare.

1929 godkände Stalin den första femårsplanen, det verktyg som Stalin, efter att ha rensat ut trotskijoppositionen och fått absolut makt i Sovjetunionen, infört för att få fart på industrialiseringen. I dessa femårsplaner skulle Sovjetunionens ekonomi planläggas för fem år framåt. Den första planen hade en oerhörd målsättning: under fem år skulle industriproduktionen öka med 180 procent, investeringarna med 220 procent och konsumtionen med 70 procent. Härigenom övergav Stalin även Lenins nya ekonomiska politik (NEP), som Stalin tidigare försvarat mot Trotskijs kritik.

[redigera] Kollektiviseringen av jordbruket

En förutsättning för industrialisering var ett högproducerande jordbruk, något som Sovjetunionen vid denna tid inte hade. Då Stalin övergivit den något mer marknadsorienterade NEP hade jordbruksproduktionen stagnerat, och nu krävdes en riktig omdaning för att få upp den fart som krävdes för att femårsplanens vision skulle slå in. Stalins metod var kollektiv. Man började tvinga in bönderna i kollektivjordbruk, så kallade kolchoser.

Motiven för detta sades vara ideologiska: om bönderna skulle arbeta direkt för staten skulle de så småningom bli socialister. De bakomliggande motiv för kollektiviseringen var dock att trygga statens livsmedelsförsörjning genom att omvandla landsbygden till en enda stor livsmedelsindustri. En mekanisering, och följaktligen en effektivisering, av jordbruket krävde större och mer sammanhängande jordbruksarealer som skulle göra det lönsamt att investera i maskiner. Detta är en process som är ofrånkomlig i en industrialiseringsrörelse, och i Sovjetunionen valdes en kollektiv lösning.

1927 utfärdade Stalin en kommuniké om att storbönderna, kulakerna, skulle utrotas som klass. Kulakerna beskylldes för allt från bränder till mord. De duktigaste bönderna och de bönder som förtvivlat gjorde motstånd mot kollektiviseringen arresterades, beskylldes för att vara kulaker och skickades iväg till arbetsläger. Partiaktivisterna som tvingades göra grovjobbet inbillades att kollektiviseringen var för böndernas bästa och att de skulle få det bättre då kulakerna var fördrivna.

När så de skickligaste bönderna och genteknikerna var skickade till arbetsläger och de bönder som var kvar protesterade mot detta hänsynslösa utnyttjande genom att slakta sin boskap, kom missväxten delvis på grund av Trofim Lysenkos irrläror. Stalin, som inte längre såg bondeklassen som sina självklara bundsförvanter, trodde inte på uppgifterna om att spannmålen var på upphällningen, utan var övertygad om att spannmålen egentligen fanns, men att bönderna gömde undan det.

Rekvisitionspatruller skickades av säkerhetstjänsten GPU ut till bondgårdarna och dessa plundrades på allt spannmål man kunde hitta; böndernas egna förnödenheter, samt nästa års utsäde. Svältkatastrofen var nu ett faktum. På något år hade svälten spridit sig över hela Ukraina och längs floderna i närheten. Se även artikeln Hungersnöden i Sovjetunionen 1932-1933.

Stalin hade dock kommit till den punkt i sin maktfullkomlighet att han kunde bestämma vad han ville höra. Han nåddes visserligen av rapporter om svält, lidande och död, men han valde att blunda för dessa. För att få in pengar och maskiner till den hastiga industrialiseringen fortsatte han istället obekymrat att exportera den spannmål som hungrande ukrainare så väl behövde samt ökade det redan så höga trycket på bönderna.

[redigera] Terrorn under Stalins tid

Missnöjet med Stalins politik blev större hos partiets högre medlemmar och man sökte i hemlighet en efterträdare på generalsekreterarposten. Leningrads partichef Sergej Kirov blev i enrum tillfrågad om han var beredd att ersätta Stalin^{[källa behövs]} .

Tio månader efter partikongressen, den 1 december 1934, sköts Kirov till döds i sitt arbetsrum av en ung arbetslös partimedlem, Leonid Nikolajev. Det har spekulerats i att mordet skedde på uppdrag av Stalin men några säkra bevis för detta finns inte. Mördaren dömdes till döden, och Stalin tog tillfället i akt och proklamerade dödsstraff utan möjlighet till benådning för alla fiender till staten.

Varken jordbruket eller industrin hade uppfyllt målsättningarna och man skyllde detta på sabotage utfört av folkets fiender. Säkerhetstjänsten, nu omdöpt till NKVD, inledde massarresteringar. Så gott som alla närvarande delegater vid den sjuttonde partikongressen likviderades, såvål som många andra.

I Stalins värld fanns fienden överallt, och det fanns bara ett sätt att få fatt på dem: angiveri, till och med bland barn. En angivare vann ekonomiskt på att ange någon: angivaren fick ta över den angivnes tillgångar och kanske även dennes make eller maka.

[redigera] Den stora utrensningen

Huvudartikel: Den stora utrensningen

Åren 1936–38 pågick den stora utrensningen (kallad jezjovsjtjina, efter Nikolaj Jezjov), med skenprocesser mot Stalins förutvarande bundsförvanter Kamenev och Zinovjev, där de under tortyr avgav bekännelser om kontrarevolutionär verksamhet (se även Moskvarättegångarna). Terrorn mot folket trappades upp ytterligare i och med att Stalins verklighetsuppfattning blev allt mer diffus. Han propagerade allt mer hätskt mot de fiender han såg både inom och utom landet, och säkerhetspolisen rensade troget upp bland dessa "fiender": oskyldiga civila, partimedlemmar, militärer och till och med NKVD-agenter. Arresteringar och avrättningar skedde både på uppdrag av de sovjetiska toppledarna, och av de lokala regionerna i landet som tilldelades kvoter för eliminering, varefter de rapporterade framsteget. De flesta dödslistorna är undertecknade av Stalin, Molotov, Kaganovitj, Vorosilov, Zjdanov och Mikojan. Till exempel den 12 november 1938 undertecknade Stalin och Molotov avrättningsdirektiv för 3167 personer.^[12]Oftast avrättades eller i bästa fall arresterades och/eller deporterades släkt och vänner till de utrensade.

Eftersom fienden kunde finnas var som helst kunde den också vara vem som helst – ingen gick säker. Stalin lät till och med avrätta eller fängsla flera av sina nära medarbetare och vänner samt även familjemedlemmar till sina närmaste medarbetare medskyldiga i massmorden, som till exempel Molotovs hustru Polina. Tsartidens system med inrikespass återinfördes, tortyren godkändes av Stalin som metod och alla brott skulle kunna ge dödsstraff för alla över tolv år.

Den stora utrensningen fick sin kulmen med skenrättegången mot Rykov och Bucharin, där de under tortyr skrivit på bekännelser mot varandra. Stalin ville utplåna alla spår av historien där han själv inte var hjälte. Sammanlagt under de två år tjistkan varade arresterades ca 7 miljoner sovjetiska medborgare, av vilka det stora flertalet skickades vidare till Gulag.

I slutänden var Stalin den ende medlemmen av kommunistpartiets politbyrå från 1917 som dog av ålder. Lenin dog i sviterna av attentatet som begicks av Fanny Kaplan, Trotskij mördades på Stalins uppdrag, och samtliga övriga politbyråmedlemmar avrättades.

[redigera] Gulag

Huvudartikel: Gulag

Enorma arbetsläger byggdes upp för att inhysa de kulaker Stalin velat undanröja, politiska motståndare, etniska eller religiösa minoriteter, kriminella eller oskyldiga som råkat ut för Stalins utbredda angiverisystem och säkerhetspolisens terror. Dessa läger fungerade som integrerade delar i Stalins ekonomiska system. Suget efter arbetskraft ledde till massarresteringar av oskyldiga, som alla sattes i arbete i lägren.

Det stora flertalet av alla som sattes i fånglägren var outbildade bönder som aldrig fått vare sig erfarenhet eller skolning i användandet av den utrustning man nyttjade. Detta ledde till ideliga produktionsstopp och förseningar. I propagandan sades att sabotage var orsak till förseningarna, och skenrättegångar inleddes mot fabrikschefer och ingenjörer. Återigen slog Stalin undan benen för sig själv i och med att de mest kompetenta och driftiga fängslades eller sköts, och produktionstakten därmed sänktes ännu mer.

Även här vägrade Stalin se verkligheten och ökade påfrestningarna ytterligare genom att kräva högre arbetstakt. De fabrikschefer som efterfrågade mer realism i planeringen anklagades för sabotage och arkebuserades, och ännu mer kunnigt folk, som så väl behövdes i Sovjetunionen, dödades.

Slitet var enormt i Gulag, då säkerhetstjänsten GPU/NKVD såväl som Stalin ansåg att maskiner sällan var nödvändiga i arbetslägren och fångarna fick ofta arbeta med händerna. Man sållade bort de svaga och sjuka genom att maten fördelades beroende på prestationen hos den enskilde arbetaren.

[redigera] Den nya konstitutionen

1936 infördes en ny författning, som sades vara mer demokratisk än tidigare, men den innebar bara ett ännu hårdare grepp om befolkningen, samt hjälpte till att skyla det enorma blodbad som försiggick.

Samtidigt ökade personkulten runt Stalins person. Överallt, i radio, i tidningar och på affischer fick folket höra att Stalin var Gud, folkets beskyddare och landsfader. Detta ter sig som en motsägelse mot Stalins egna ord till en partifunktionär några år tidigare: "Var tillgiven arbetarklassen, ert parti, er stat. Det är nödvändigt och bra. Men förväxla inte denna tillgivenhet med tillgivenhet mot personer, detta ihåliga och onyttiga intelligentiamässiga frasmakeri."

Men folket hade trots allt fått det bättre. Läskunnigheten hade ökat, särskilt i städerna, och tekniska finesser såsom tunnelbanan i Moskva fick folk att tycka att de uppoffringar som både folket och landet tvingats göra, inte hade gjorts förgäves. Man trodde också att Stalin inte visste om den terror som pågick, och om han bara fick veta skulle han genast sätta stopp för den.

[redigera] Terrorns offer

I dag är det fortfarande omtvistat hur många som egentligen fallit offer för de avrättningar, deporteringar och hungersnöd som förekom under Stalins tid i Sovjetunionen under 1924-1953. Efter Sovjetunionens kollaps 1991 har hemliga arkiv gjorts tillgängliga. Det finns inga officiellt fastställda siffror men flera forskare är överens om att minst 10 000 000 människor dog en onaturlig död i Sovjetunionen, som således är orsakat av statlig repression.

Det finns forskare som hävdar att Stalins repression ligger på runt 4 miljoner offer, ^[13][14][15] andra menar istället att siffrorna är betydligt högre än så, ryske författaren Vadim Erlikma har bland annat gjort följande uppställning: avrättningar 1,5 miljoner, gulag 5 miljoner, deporteringar 1,7 miljoner (av totalt 7,5 miljoner deporterade), och ytterligare 1 miljoner tyska krigsfångar och civila, sammanlagt runt 9 miljoner offer.^[16]

En del västhistoriker, som R J Rummel, har kommit fram till siffror mellan 60 och 70 miljoner döda. Men detta har av många ansetts i överkant och har heller inte kunnat bestyrkas med det arkivmaterial som finns. De hemliga arkiven som finns tillgängliga menar somliga inte är tillförlitligt, då hemlighetsmakeri och brister i dokumentationen i arkiveringen kan vara orsak till att dessa uppskattade siffror inte kan bestyrkas. Den omstridde forskaren Robert Conquest har angett siffror på upp till 30 miljoner offer, ned till 20 miljoner offer.^[17]

[redigera] Andra världskriget

Stalin visste att Adolf Hitler var svuren fiende till kommunismen och därmed både Sovjetunionen som land och Stalin själv. För att förbättra landets läge inför ett framtida krig mot Nazityskland som han troligen ansåg som oundvikligt sökte han olika vägar. Då han var mycket misstänksam mot västmakterna resulterade detta i ett närmande till Nazityskland. Mycket överraskande slöts i augusti 1939 Molotov-Ribbentrop pakten som var ett icke-angreppsavtal mellan de två staterna samt uppdelning av Östeuropa i olika intressesfärer. Stalin visste troligen att Hitler gick med på överenskommelsen av taktiska skäl men hoppades få ett antal års respit innan kriget mot Nazityskland var ett faktum. Avtalet utnyttjades av Stalin till att i september 1939 ockupera östra Polen och att i november 1939 anfalla Finland (se finska vinterkriget.) I mars 1940 slöt Sovjetunionen och Finland fred, och snart var de Baltiska staterna och Bessarabien införlivade i Stalins välde.

Våren 1941 kom allt tätare underrättelseuppgifter om att Hitler planerade anfalla Sovjetunionen. Stalin vägrade in i det sista att ta hotet på allvar och det var en av anledningarna till de oerhörda ryska förlusterna och tyska framgångarna sommaren och hösten 1941 efter att Operation Barbarossa inletts 22 juni. Stalin stärkte nu sin redan enorma makt ytterligare genom att utse sig till premiärminister, försvarsminister och överbefälhavare. Samtidigt lyckades han och övriga statsledningen att med hjälp av propaganda mm mobilisera en oerhörd vilja bland såväl soldater som civila att kasta ut angriparen. Att detta lyckades oerhört väl berodde säkert delvis på att han stannade kvar i Moskva även när tyskarna närmade sig huvudstaden hösten 1941. Det faktum att tyskarna också begick fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen hjälpte också till att stärka motståndsviljan. I kriget mot Nazityskland beräknas 17-18 miljoner civila sovjetmedborgare dukat under (exakta siffror saknas) för tysk terror (massavrättningar, slavarbete, plundring, våldtäkter, massbombingar mot städer och ren utrotning) samt svält och sjukdomar.

Parallellt med propagandan gav Stalin även drakoniska order om straff för "fega" soldater och civila som misstänktes hjälpa tyskarna. Bara under slaget om Stalingrad uppges över 10 000 soldater avrättats för "feghet". Han gav också order om att sätta in straffångar från Gulag som i självmordsuppdrag skulle stoppa Wehrmacht. Bestraffningarna mot tyska kollaboratörer drabbade hela folkgrupper som deporterades. De så kallade hiwi, ryska soldater som slogs för Hitler, avrättades skoningslöst.

I och med det tyska anfallet på Sovjetunionen etablerades 1941 allians med Storbritannien och USA. De västra allierade stödde Sovjetunionen genom mycket omfattande leveranser av vapen och livsmedel för att stärka den sovjetiska offensiven. Stalin krävde att en västfront skulle etableras för att avlasta trycket på Sovjetunionen och att Storbritannien och USA skulle acceptera ändrade gränser för Polen (enligt Curzonlinjen) och att de baltiska länderna skulle underställas Kreml. Winston Churchill och president Roosevelt dämpade den vanliga ideologiska antikommunistiska kritiken mot Stalin och i båda sidor om Atlanten inleddes en massiv propagandakampanj för att framställa Stalin och Sovjetunionen i mycket positiva ordalag. Stalin har som få blivit utnämnd två gånger som årets man i Time – januari 1940 som "mannen som matchar Adolf Hitler som den mest hatade mannen i världen",^[18] och i januari 1943 starkt positivt förvandlad, som om han själv svarade för ryssarnas heroiska motstånd.^[19] U.S. Office of War Information (OWI), propagandamyndighet i USA med uppgift att stödja kriget, och Hollywood lyckades att popularisera Stalin och bortförklara Moskvarättegångarna, avkulakisering, gulag och andra odemokratiska fenomen. MGM producerade filmen Song of Russia som förespråkade den sovjetiska kollektiviseringen, och Gregory Peck debuterade på vita skärmen 1944 som en sovjetisk gerilla i Days of Glory. Warner Bros. levererade Mission to Moscow, en halvdokumentär som hyllade Stalin och hans maktmissbruk. Mission byggde på en bok från 1941 av Joseph E Davies som var amerikansk miljonär och ambassadör i Moskva på 1930-talet och som redan då öppet stödde och bortförklarade Stalins utrensningar.^[20]

Efter segern vid Stalingrad vände den tyska krigslyckan. Tyskarna trängdes tillbaka undan för undan och Stalin utnyttjade givetvis framgångarna för att hylla sig själv som det "segerrika geniet". 1943 nådde Stalin den högsta militära graden: Marskalk av Sovjetunionen. Vid Teherankonferensen med Churchill och Roosevelt i november 1943 fick han löften om att en västfront skulle öppnas i maj 1944 genom en invasion av Frankrike samtidigt som Sovjetunionen på olika sätt skulle kompenseras efter kriget för alla de enorma uppoffringar som landet gjorde för att besegra Nazityskland.

Vid Jaltakonferensen februari 1945 var Tyskland i princip besegrat. Tyskland skulle tills vidare styckas upp i fyra ockupationszoner och röda armén fick ansvar för det område som skulle bli Östtyskland, inklusive Östberlin. Vid Jaltakonferensen förband sig också Stalin att gå i krig mot Japan tre månader efter att Tyskland kapitulerat. Han höll avtalet och 8 augusti 1945 anföll man Japan och hann på en vecka ockupera Manchuriet och norra delen av Koreahalvön. Den av röda armén ockuperade delarna av Koreahalvön blev 1948 Nordkorea.

[redigera] Efter andra världskriget

Efter andra världskriget var Sovjetunionen en supermakt och Stalin även utrikespolitiskt (möjligen bortsett från USA:s president) världens mäktigaste politiker. Tiden fram till hans död 1953 präglas utrikespolitiskt av den allt skarpare konflikten med västmakterna, det s.k. "kalla kriget". Vid andra världskrigets slut ockuperade Sovjetunionen hela Östeuropa och det under kriget av japanerna ockuperade Manchuriet, vilket Stalin utnyttjade till att 1946–49 installera sovjetiska lydregimer i samtliga ockuperade stater och regioner Dessa var formellt sett självständiga men i praktiken helt i händerna på Stalin och hans efterträdare.

Inrikespolitiskt innebar inte segern över Nazityskland någon lättnad av förtrycket. Nya utrensningar iscensattes och Gulagsystemet byggdes ut ytterligare. Stalins sjukliga misstänksamhet stegrades ytterligare. Han gav också order om att Sovjetunionen till varje pris måste skaffa sig kärnvapen vilket landets kärnfysiker lyckades med. Landets första atombomb provsprängdes i augusti 1949.

Efter kriget tog Stalin för vana att arbeta på nätterna och sova på dagarna. En dag 1953 steg han aldrig upp då han befann sig på sin datja Kuntsevo [1] utanför Moskva och hans tjänare – livrädda för att på något sätt störa honom i onödan – ville inte väcka honom. Till slut vågade sig en av tjänarna in i sovrummet och där fann man Stalin liggande på golvet. Han hade troligen drabbats av en hjärnblödning och avled den 5 mars, efter att ha legat i koma i fem dagar. Sedan 1970-talet har det funnits teorier om att Stalin mördades och att det eventuellt var Lavrentij Berija som förgiftade honom.

Efter Stalins död utbröt en maktkamp om vem som skulle efterträda honom. Nikita Chrustjov avgick med segern och tog avstånd från Stalins version av socialismen/kommunismen, t.ex den extrema personkult som utvecklades kring envåldshärskaren. Den fruktansvärda terrorn under 30-talet fördömdes också. Men någon större demokratisering av samhället var det inte tal om. Chrustjovs avståndstagande från Stalin ledde till en djup och länge bestående splittring mellan Sovjetunionen och Kina, där den nya sovjetiske ledaren stämplades som revisionist av Mao Zedong.

[redigera] Familjeliv

Stalin gifte sig för första gången år 1904 med Jekaterina Svanidze. De hann dock bara vara gifta 3 år innan frun avled år 1907. De hann emellertid få ett barn tillsammans, en son som hette Jakov Dzjugasjvili. Sonen tjänstgjorde så småningom i röda armén och under andra världskriget blev han tillfångatagen och begick troligen självmord i ett tyskt fångläger.

Stalins andra fru blev Nadezjda Allilujeva-Stalina. De gifte sig 1919 då hon endast var 18 år och 21 år yngre än sin man. Tillsammans fick de två barn, en dotter som döptes till Svetlana och en son som döptes till Vassilij. Till skillnad från fadern tycks Stalin alls inte ha agat sina barn i samma omfattning. Äktenskapet med "Nadja" var emellertid stormigt och efter ett bråk med sin man begick hon självmord 1932. Det finns även uppgifter om att det var Stalin som sköt henne^[21]. Fruns död tycks de första åren haft en viss återhållande effekt på den terror som på Stalins order inletts i slutet av 20-talet i samband med kollektiviseringen av jordbruket och införandet av femårsplaner.

Stalins mamma Jekaterina avled 1937 men sonen hade ett dåligt förhållande till modern och han gick inte på hennes begravning. Sonen Vassilij som blev officer i flygvapnet söp hårt och dog alkoholiserad 1962. Svetlana flydde från Sovjetunionen 1967.

[redigera] Stalins eftermäle

Josef Stalin var en av 1900-talets mest inflytelserika diktatorer.^[22] Han lyckades på bara 20 år förvandla det i mitten av 1920-talet utfattiga bondelandet till en supermakt, men det skedde till priset av stort mänskligt lidande. Vid sidan om alla otaliga dödsoffer genomfördes också ett antal sociala reformer som höjde livslängden – bland annat fri sjukvård, skola och kraftigt höjda pensioner – även om den fortfarande var mycket lägre än i Västeuropa.

Stalin kom alltså att fungera som inspirationskälla för generationer av framtida ledare, som till exempel Kim Il-sung och Saddam Hussein^[23]

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

1. ^ Enligt källor som upptäckts på senare tid föddes Stalin 6 december 1878, enligt gammal rysk tideräkning, det vill säga 18 december enligt modern tideräkning. Själv hävdade han datumet 9 december, det vill säga 21 december enligt modern tideräkning, år 1879. Motiv eller anledning till denna justering är inte helt klar, men den ryske dramatikern Edvard Radzinski hävdar i sin bok "Stalin" att ändring skedde så att Stalin kunde låta hela landet fira hans 50-årsdag 1929. Enligt Radzinksi var Stalins grepp om makten ännu inte så starkt 1928 att ett sådant firande hade varit möjligt att genomdriva. Den 21 december 1879 var således det datum som användes, och firades, i Sovjetunionen som ledarens officiella födelsedatum.
2. ^ Edvard Radzinski (1996). Stalin, H. T. Willetts (övers.). London: Hodder & Stoughton. ISBN 0-340-68046-6. 
3. ^ Lilla Focus, sidan 808, uppslagsordet "Stalin"
4. ^ Stefan Lindgren, "Statlig historieskrivning om Sovjet", Ryska Posten 25 mars 2008
5. ^ Montefiore, Stalin – den röde tsaren och hans hov, sida 41
6. ^ Richard Bernstein. ”Shaping Totalitarian Reality, with an airbrush”. New York Times, 27 oktober 1997.
7. ^ Martin Amis Koba the Dread
8. ^ Isaac Deutscher Stalin, A Political Biography (1966) s166–167
9. ^ John Reed Ten days that Shook the World (1920), nämner Stalin bara två gånger; Boken blev senare förbjuden i Sovjetunionen^{[källa behövs]}
10. ^ Dmitrij Volkogonovs Stalin: Triumph and Tragedy (1990): "His name does not occur in any document relating to those historic days and nights".
11. ^ Jonothon Lewis & Phillip Whitehead; Stalin: A Time for Judgement (1990)
12. ^ Montefiore, Stalin – den röde tsaren och hans hov, sida 241
13. ^ Contributors – Stalin
14. ^ [http://sovietinfo.tripod.com/WCR-German_Soviet.pdf The scale and nature of german and Soviet Repression and Mass Killings
15. ^ [http://sovietinfo.tripod.com/WCR-German_Soviet.pdf Soviet Studies
16. ^ Vadim Erlikman. Poteri narodonaseleniia v XX veke : spravochnik. Moskva 2004. ISBN 5-93165-107-1
17. ^ Robert Conquest. The Great Terror: A Reassessment, Oxford University Press, 1991. ISBN 0-19-507132-8
18. ^ Time, 1 januari 1940, s.1,15
19. ^ Time, 4 januari 1943, s.1,21
20. ^ Lynne Olson, Stanley Cloud A Question of Honor. The Kosciuszko Squadron s.256–259
21. ^ Montefiore, Stalin – den röde tsaren och hans hov
22. ^ Uppslagsordet diktator från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-02-25.
23. ^ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=601251 DN 2006-12-31: En ovanligt grym diktator

[redigera] Källor

• Bo Kage Carlson, Maktens Profiler, 1985.
• Franz Marek, Vad Stalin verkligen sagt, 1972.
• Hans W:son Ahlman, Sovjetunionen, 1964
• Isaac Deutscher, Stalin: en politisk biografi, 1972
• Simon Sebag Montefiore, Stalin – den röde tsaren och hans hov, 2003/2004
• Anne Applebaum, Gulag: de sovjetiska lägrens historia, 2003
• Robert Service, A History of Modern Russia, 2003
• Robert Service, Stalin, 2005
• Stéphane Courtois med flera, Kommunismens svarta bok

[redigera] Litteratur

1. Almqvist & Wiksell Förlag AB: "Lilla Focus". Stockholm.

[redigera] Se även

• Sovjetunionen
• Stalinism

[redigera] Externa länkar

• Fastarna – Josef Stalin
• Propagandabild på Josef Stalin
• Velikie Vlastiteli Proślogo – Josef Stalin (ryska)
• Peoples.ru – Josef Stalin (ryska)

Företrädare: Vladimir Lenin	Sovjetunionens ledare 1924–1953	Efterträdare: Georgij Malenkov
Företrädare: Vjatjeslav Molotov	Ordförande i folkkommissariernas råd/Ministerpresident 1941–1953	Efterträdare: Georgij Malenkov