Från Wikipedia

Sanskrit är ett av de två bevarade fornindiska språken (det andra är vediskan; ibland används sanskrit om båda). Tidigare ansågs sanskrit vara ursprunget till den indoeuropeiska språkstammen, en uppfattning som sedan länge är föråldrad, i synnerhet sedan man kom på att den ännu äldre hettitiskan också var indoeuropeisk.

Vediska och sanskrit är indoariska språk inom den indoiranska språkgruppen i den indoeuropeiska språkfamiljen. Medan vediskan förmodligen låg relativt nära den gamla folkliga fornindiskan, var sanskrit en något konstlad fornindiska som talades av lärda män när folket redan hade gått över till medelindiska (prakrit). Den mest kända klassiska sanskritgrammatiken formades av Panini, förmodligen på 300-talet f. Kr.

När jainismen och buddhismen uppstod, undvek de sanskrit och använde folkets språk. Senare fick dock buddhismen, vid sidan av den palispråkiga Tipitaka, också en sanskritspråkig version, och den buddhistiske författaren Ashvaghosha på 100-talet e. Kr. räknas, tillsammans med sin hinduiske kollega Kalidasa i början av 400-talet, till sanskritlitteraturens guldålder.

Innehåll 1 Språkstruktur 2 Fonetik 3 Grammatik 4 Se även 5 Källor

[redigera] Språkstruktur

Sankritspråket är till sina former vida ålderdomligare än något av de andra indoeuropeiska språken. Även om det nu är till fullo bevisat, att sanskrit inte får betraktas såsom dessas stammoder, utan är att anse som deras äldsta syster, kan sanskrit likväl genom sin jämförelsevis så mycket högre ålder i många fall ta det gemensamma grundspråkets plats, och i ännu långt flera lämna de tydligaste och värderikaste fingervisningar till de försvunna gemensamma indoeuropeiska grundformernas rekonstruktion.

[redigera] Fonetik

Sanskrit har 13 vokaler, nämligen kort och långt a, i, u; kort och lång r-vokal (uttalad ri och här omskriven ri); kort l-vokal; långt e och o (sammandragna av ai och au) samt ai och au; 33 konsonanter, av vilka 20 explosivor, nämligen 4 velarer: k och dess aspirata kh, g och dess aspirata gh; 4 palataler: c (uttalat såsom tsh, engelska ch) och ch, j (uttalat såsom dsh, engelska j) och jh; 4 retroflexer: t (uttalat såsom rt vanligen i svenska bort) och th, d (uttalat som rd vanligen i svenska bord) och dh; 4 dentaler: t (uttalat såsom t i svenska "stol"), th, d (uttalat såsom d i svenska "dom"), dh; samt 4 labialer p ph, b, bh; vidare 5 nasaler, en till vardera av de fem explosivklasserna, n, n, n, n, m; 4 så kallade halvvokaler: y (uttalat såsom sv. j; 3 sibilanter, nämligen palatalt s, retroflext s (uttalat såsom sch, engelska sh och här omskrivet sh) och dentalt s, samt slutligen h.

Dessutom i veda retroflext t, inträdande i stället för äldre lingualt d mellan två vokaler. Härtill kommer den så kallade visarga, ett H-artat ljud, som stundom substitueras i slutet av ord för s och r, samt den så kallade anusvara, ett nasalljud, som inträder i stället för n och m framför vissa konsonanter och synes ha växlat till sin art (man uttalar det vanligen likasom franskt näsljud; det betecknas här med ti). Det klassiska sanskrits välljudslagar, det vill säga de ljudlagar, som gäller vid föreningen av stam och suffix (så kallad inre sandhi) samt mellan de särskilda orden i en sats (så kallad yttre sandhi), är utbildade till en utomordentlig och till och med onaturlig finhet. Hiatus tilläts där nästan icke alls. I veda åter är hiatus mycket vanlig, såsom metern ådagalägger.

[redigera] Grammatik

Den sanskritska deklinationen äger tre numerus: singularis, dualis och pluralis; åtta kasus, nämligen, utom de i latinska grammatiken vanligen angivna, även instrumentalis och lokativ. De är dock icke alltid åtskilda i formen. I dualis sammanfaller alltid nominativ, ackusativ och vokativ, genitiv och lokativ samt instrumentalis, dativ och ablativ. I pluralis överensstämmer alltid nominativ och vokativ, dativ och ablativ. Sanskrit har en mängd olika vokaliska och konsonantiska nominalstammar med delvis olika kasusändelser; i flera böjningar råder ännu den indoeuropeiska fria (flyttbara) accenten. Pronomina har samma numerus och kasus som substantiven, men deras böjning avviker i många punkter från dessas. Olikheten mellan det vediska och det klassiska sanskrit i deklinationen är icke betydlig och består huvudsakligen däri att det förra äger åtskilliga böjningsformer, som det senare saknar.

Konjugationssystemet visar i sanskrit en ytterst rik och ålderdomlig prägel. Endast de forniranska språken och grekiskan kan i någon mån därmed jämföras. Verbet har två diateser: aktivum och medium; åtta tempus, nämligen presens, imperfekt, perfekt och (i veda) pluskvamperfekt, aoristus (med många olika bildningssätt), futurum med konditionalis samt futurum periphrasticum (som ännu icke finnes i veda); fyra modus, nämligen, utom indikativ, konjunktiv, optativ och imperativ. I avseende på tempus- och modusbildningen är skillnaden mellan veda och det klassiska sanskrit mycket betydlig. Den rika mångfalden av finita tempusformer i det förra utträngs i det senare alltmer och mer av en enformig participialkonstruktion. Vidare är i det yngre sanskrit konjunktiven så gott som försvunnen, och optativen bildas blott till presens. En optativus aoristi förekommer visserligen, men med avvikande bildning och betydelse.

Vedaspråket däremot äger i levande bruk konjunktiv och optativ till såväl presens som perfektum och aoristus. Men i avseende på de olika tempus- och modusformernas betydelse och syntaktiska bruk har sanskrit alls icke utvecklat den logiska bestämdhet och fina nyansering, som utgör en av det grekiska språkets förnämsta förtjänster. I presenssystemet, som omfattar presens med dess modus och participier samt imperativ och imperfekt, har sanskrit ännu väl bevarat en mängd olika stambildningar, vilka till större delen i de flesta andra indoeuropeiska språk kvarlever endast i mer eller mindre otydliga fragment. Dock böjs även i sanskrit flertalet verb efter den så kallade a-konjugationen. Även verbet har singularis, dualis och pluralis i sin böjning och tre personer i var numerus. Den ursprungliga, fria accenten är i konjugationen ännu bättre bibehållen än i deklinationen.

Vedaspråket äger även i verbaländelserna många drag, som ej återfinns i det yngre sanskrit. Participier i aktivum och medium har sanskrit till presens, futurum och perfektum, samt i veda också till de särskilda aoristerna. I passivum finnas part. perferkt, med två olika ändelser, samt part. presens; för övrigt begagnas mediala participier. Det klassiska språket har tre gerundiver samt tre gerundier, veda ännu flera bildningar med sådan betydelse. Infinitiv bildas i det förra med endast en ändelse, men i det senare omväxlande medelst en hel mängd olika suffix. Avledda konjugationer är passivum (dock blott i presenssystemet; för övrigt användes medium), intensivum, desiderativum, causativum och denominativum. Ordbildningen är i sanskrit synnerligt klar och genomskinlig, emedan suffixen i allmänhet är lätt skiljbara från stammen. Förmågan att bilda sammansatta nomina är i sanskrit mycket stor.

I vedalitteraturen och ännu i de stora episka dikterna begagnar språket denna förmåga med varsamhet; men i det yngre sanskrit, särdeles i lyrisk och dramatisk vers samt i de senare episka konstdikterna, finner man ofta invecklade sammansättningar av onaturlig längd, som gör stilen tung och osmaklig. I vedatexterna är alla ordens accentuation noggrant betecknad; i den klassiska litteraturen anges däremot inga accenter. Den största skillnaden mellan vedaspråket och det klassiska sanskrit, utom verbets stora formrikedom i det förra, är lexikalisk. Veda innehåller en mycket betydlig mängd rötter och ord, vilka icke alls eller också med annan betydelse eller i en yngre form återfinns i det senare sanskrit. Härav kommer den största svårigheten vid vedatolkningen.

[redigera] Se även

• Den klassiska indiska litteraturen
• Fornindiska sprÃ¥k
• Medelindiska sprÃ¥k
• Lista över indologer

[redigera] Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Indiens språk och litteratur, 1904–1926 ^(Not).