Från Wikipedia

Roman är en längre berättelse på prosa. Tillsammans med novellen, sagan och eposet, utgör romanen den litterära genren epik inom skönlitteraturen. Romaner är vanligen fiktioner, men kan också förekomma som historiska romaner, där historia och fantasi blandas, och som så kallade faktioner, där berättelsen är en nyckelroman eller på annat sätt blandar självupplevd verklighet med dikt. I Romanens formvärld avstår Staffan Björck från att ge en absolut definition av "roman" eftersom han menar att en tillräckligt vid definition måste bli så omfattande att den är meningslös.

Romanen uppstod ur så kallade romanser, berättelser på folkspråk, under medeltiden i länder där romanska språk numera talas. Det blev en viktig del i bildandet av folkspråken i dessa områden, eftersom det var första gången det talade språket i området mer omfattande användes till skrift. Som ordet ger antydning om, handlade romanserna ofta om kärlek och om äventyr. De bröt därmed med den rådande estetiken under medeltiden, som tillägnade Gud och religionen det konstnärliga skapandet. Romanserna blev en renässans för det världsliga. Berättartekniskt har romanen sina anor i eposet, som är en längre berättelse på bunden vers och vilken var den genre som brukades för alla berättande stycken som inte var avsedda att sättas upp på teater. Romanen har vidare förfäder i självbiografin, biografin och historieverket, som i klassisk tid och senare sällan författades på vers, och där beskrivningen och förklaringen av personer, miljö och händelseutveckling är i centrum. I och med romanens försök till analys, har den också beröringspunkter med alla vetenskaper.

Vissa litteraturforskare anger Don Quijote som den första moderna romanen. Dock betraktas även Genji monogatari som den första romanen enligt många personer. Det var först på 1700-talet som romanen verkligen slog igenom, och den räknas till uppkomsten av den borgerliga kulturen, i motsats till den aristokratiska och klassicistiska. Romanen ansågs länge vara en vulgär form av litterärt skapande, eftersom den inte var skriven på vers, och för att den behandlade ämnen som ansågs vara triviala och lättviktiga; syftet var att med romanen nå ut till stora läsekretsar och att underhålla. 1700-talets romaner hade också didaktiska syften, ibland också politiska. Från detta århundrade blev England och Frankrike de stora producenterna av romaner. Även kvinnor skrev romaner; kvinnliga författare av epos är däremot mycket mer ovanliga. I samband med romanens spridning, övergick berättartekniken till att bli mer individualiserande. Berättarformen spreds och populariserades genom att flera romaner publicerades som följetonger i tidningar, och genom att olika tekniska landvinningar gjorde det billigare att tillverka böcker. Med förlagsbranschens uppkomst uppstod nya möjligheter att lansera nya litterära konstformer.

Romanens status omvärderades under romantiken. Till detta bidrog bland annat Anna Laetitia Barbaulds litteraturkritiska arbeten, men också en generell förändrad inställning till borgerlig kultur efter franska revolutionen. Under 1800-talet skrevs ungefär lika många epos som romaner, men från 1900-talet har romanformen blivit den segrande; det nyskrivs mycket sällan epos. Till skillnad från eposet är romanen normalt realistisk; ett antal populära genrer, som fantasy, strider emellertid mot denna norm. Den realistiska romanens fader brukar hållas för Henry Fielding, men borgerliga romaner med klassiska och historiska teman skrevs också av preciositeten.

Under romantiken var det vanligt att betrakta romanen som ett mellanting mellan lyrik och drama. Genom sina visuella eller känslomässiga skildringar hade den gemenskap med lyriken. Genom dialogerna och den sceniska framställningen hade den syskonskap med dramat. Denna fusion bidrog till att popularisera romanen denna epok, eftersom romantiken sökte skapa allkonstverk, där så många konstformer som möjligt förenades.

Romanen har som regel en eller flera huvudpersoner, och den psykologiska skildringen av dessa är ett av genrens kännetecken. Till skillnad från andra längre verk på prosa som kan kallas skönlitterära, som Claudio Magris Donau, måste romanen ha en berättelse, vilket narratologiskt kan beskrivas som att berättaren inte är densamme som författaren, samt att det finns en intrig och en story. Detta för romanen till epiken. Olika epoker har uppställt andra normativa krav på romanens definition, med sådana har ofta omkullkastats av senare epoker.

Det finns ett flertal olika undergenrer av romanen.

[redigera] Olika typer

Vissa drag är så vanliga att de har skapat undergrupper.

• dagboksroman
• brevroman, till exempel Den unge Werthers lidanden av Goethe
• historisk roman, till exempel Ivanhoe av Walter Scott
• nyckelroman, där (vissa av) figurerna är verkliga (de kan ha pÃ¥hittade namn, men är ofta ändÃ¥ lätta att känna igen), till exempel Den högsta kasten av Carina Rydberg
• detektivroman (deckare) eller kriminalroman
• ungdomsroman

[redigera] Källor

• Staffan Björck, Romanens formvärld, Stockholm 1983
• Germund Michanek, Litterär uppslagsbok, Stockholm 1996
• Litteraturens historia i världen, Olsson och Algulin, Stockholm 1992