Riddare
FrÄn Wikipedia
Riddare (lat.miles), medeltida titel för frÀlseman som fÄtt riddarslaget.
InnehÄll |
[redigera] AllmÀnt
Riddare Àr en översÀttning av det latinska ordet eques (pluralis equites), vilket var benÀmningen pÄ kavalleriet i den romerska krigsmakten, och senare pÄ riddarstÄndet dÀr, en samhÀllsklass mellan patricier och plebejer i det romerska riket (se vidare equites).
Under Europas medeltid kom ordet riddare att beteckna en aristokratisk krigarklass. Allt ifrÄn Karl den stores tid brukade adliga ynglingar dubbas till riddare, vanligtvis i samband med festligheter sÄsom kungliga kröningar eller bröllop. Det tungt bevÀpnade ryttarens militÀra överlÀgsenhet under Àldre medeltid medförde sÀrskilda privilegier i form av skattefrihet, förlÀning av gods och gÄrdar samt domsrÀtt över underlydande sÄsom ersÀttning för att stÄ till kungens förfogande med hÀst och rustning. LÀnsvÀsendet blev typiskt för medeltidens feodalism.
Adelssöner kunde sÀndas frÄn sju Ärs Älder till nÄgot hov som lÀrling (svenska: sven, tyska: junker, franska: page) i vapenidrotter och höviskt, ridderligt upptrÀdande. Ynglingen kunde sedan, vanligtvis frÄn 14 Ärs Älder, som vÀpnare följa sin riddare i strid eller till tornerspel. Efter ytterligare prövotid kunde han, vanligtvis frÄn 20 Ärs Älder, dubbas till riddare. Kungen la dÄ flatsidan av ett svÀrd pÄ vÀpnarens axel efter att denne svurit riddareden om trohet gentemot en vÀrldslig och en andlig överhöghet. De lÀtta svÀrdsslagen pÄ vardera axel symboliserade de sista slag en riddare fÄr ta emot ohÀmnade. Riddarskapet förbehölls vanligen en ganska begrÀnsad krets inom adeln, som dÀrigenom fick en politisk och ekonomisk sÀrstÀllning. Kvinnor kunde inte dubbas till riddare. De kunde dock bli hedersmedlemmar i vissa riddarordnar som till exempel Johanniterorden.
Riddaridealen bidrog till högmedeltidens kulturblomstring och livsstilens förfining. PÄ riddarborgar utvecklades ett lysande sÀllskapsliv i bjÀrt kontrast till de livegna böndernas torftiga villkor. Det ordnades jaktutflykter, praktfulla turneringar, fester med dans och sÄng av kringresande trubadurer. Inom litteraturen hyllades riddarnas dygder sÄsom tapperhet, höviskhet gentemot kvinnor och Àdelmod. PÄ sina hÄll, till exempel i Provence, blomstrade en lyrisk diktning med erotiska motiv. Trubadurer (ordet, med occitanskt ursprung, hÀrstammar frÄn denna tid) besjöng riddarens hyllning av en dam vars Àra var riddarens plikt att försvara. Riddarlyriken utvecklades och fick efterhand ett starkt idealiserat drag i sÄ kallade chanson de geste, till exempel RolandsÄngen, liksom i sagorna om kung Arthur och riddarna kring runda bordet vilka gav stoff till de bretonska riddarromanerna som Tristan och Isolde samt Erikskrönikan i Sverige. Detta riddarideal, vilket sÀllan hade nÄgon motsvarighet i verkligheten, fortlever Àn idag i orden ridderlig, chevaleresk (frÄn franska ordet chevalier för riddare) och kavaljer (frÄn italienska ordet cavaliere för riddare).
PÄ 700-talet började stigbygeln anvÀndas vilket möjliggjorde uppkomsten av tungt rustade ryttarhÀrar och införandet av riddarvÀsendet i de vÀsteuropeiska kulturlÀnderna. Riddarna ingick till en början inte i den franska högadeln ("nobiles") vilka stammade frÄn karolingiska dynastin. IstÀllet utgjordes de av en lÄgadlig krigarklass ("milites") vilka framför allt tjÀnstgjorde i högadelns borgargarnisoner. De tvÄ adelsgrupperna sammansmÀlte i slutet av 1100-talet och under 1200-talet genom att riddarna fick privilegier, byggde borgar och gifte in sig i högadeln. I samband med korstÄgen pÄ 1100- och 1200-talen nÄdde riddarvÀsendet sin höjdpunkt och mÄnga korsriddare begav sig till det heliga landet för att erövra och försvara detta mot de "otrogna". Ett antal internationella andliga riddarordnar instiftades i samband med korstÄgen, till exempel Johanniterorden och Tempelherreorden. Tyska orden och SvÀrdsriddarorden i Livland fyllde samma ÀndamÄl vid Europas östgrÀns.
RiddarvÀsendets stÀllning försvagades under 1300- och 1400-talen dÄ den rustningsklÀdde ryttarens roll i krig blev av mindre betydelse. Detta blev framför allt tydligt i hundraÄrskriget dÀr engelska bÄgskyttar kunde besegra franska riddare i slagen vid Crécy 1346, Poitiers 1356 och Azincourt 1415. En annan viktig faktor till riddarvÀsendets nedgÄng och feodalismens avveckling var konsolideringen av kungamakten, uppkomsten av nationalstaten och borgarskapet i handelsstÀderna tilltagande ekonomisk makt. Samtidigt upplevde dock riddarvÀsendet en kulturell blomstringstid under senmedeltiden. Riddarna blev i allt högre grad hovmÀn som fÀste stor vikt vid heraldik, privilegier, ceremonier, festligheter och torneringar. Nya riddarordnar instiftades, t.ex. engelska Strumpebandsorden 1348 och den burgundiska Gyllene Skinnets orden 1429. RiddarvÀsendet omformades samtidigt till ett Àrftligt adelsstÄnd.
Numera anvÀnds ordet riddare mest inom ordensvÀsendet och betecknar vanligen den lÀgsta graden inom en orden.
[redigera] RiddarvÀsendet i Sverige
RiddarvÀsendet kom till Sverige genom de kristna riddarordnarna (se Riddarordnar i Sverige). Det feodala riddarvÀsendet kom att bilda det vi idag kÀnner som Riddarhuset.
En riddare kan i allmÀnhet skiljas frÄn lÀgre frÀlse genom att han fÄr ett "herr" (dominus) framför sitt namn i medeltida brev och en riddares hustru var den enda kategori av gifta kvinnor utanför kungahuset som kunde kallas "fru" (domina). I Sverige har bara kungen kunnat dubba riddare. Mycket har skrivits om unga hjÀltars dubbning till riddare efter blodiga slag. Vanligen skedde dock dubbningar i samband med kungakröningar, -bröllop och andra viktiga evenemang som samlade rikets elit hos kungen. Det största antalet personer som vid ett sÄdant tillfÀlle dubbats till riddare i Sverige Àr 133 personer som erhöll riddarslaget 1397 vid unionsmötet i Kalmar.
En förutsÀttning för riddarslaget var alltsÄ att vederbörande var frÀlseman. I Alsnö stadga, utfÀrdad omkring Är 1280, krÀvdes tvÄ saker för att bli frÀlseman: att man Àgde jord och kunde stÀlla upp i krigstjÀnst med hÀst och ryttare (tung rusttjÀnst). DÄ blev man skattebefriad och kallades frÀlseman. I allmÀnhet titulerades man dÄ i breven vÀpnare, eller sven av vapen (armiger), ibland ocksÄ knape. En meriterad vÀpnare kunde fÄ riddarslaget av kungen men ocksÄ förvÀgras ett vÀlförtjÀnt sÄdant om han föll i onÄd. Det mest kÀnda exemplet pÄ det sistnÀmnda Àr drotsen Bo Jonsson (Grip) som aldrig blev slagen till riddare.
Det medeltida samhÀllet krÀvde en jÀmn fördelning av herremÀn i bygderna för att upprÀtthÄlla administrationen liksom kontrollera befolkningen, nÄgot som den lokala medeltida riddaren eller svennen gjorde i samarbete med sina undervasaller, vanligen pÄ de berörda orterna bosatta vÀpnare.
Men herremÀnnen fick inte bli sÄ mÀktiga att de hotade kungens makt. Alsnö stadga preciserar hur mÄnga ryttare med hÀst ett följe fick bestÄ av för olika ÀmbetsmÀn. Ingen utom kungen fick rida med hundratals mÀn i sitt följe. Kungamakten var vid denna tid fortfarande sÄ svag att denna typ av begrÀnsningar var nödvÀndiga av sÀkerhetsskÀl. Rikets stormÀn ("nobiles regni") var tillsammans militÀrt betydligt starkare Àn kungamakten.
RiksrÄd (rÄdsherrar) utnÀmndes frÄn riddarstÄndet (biskoparna var sjÀlvskrivna). Fortfarande under senmedeltiden kunde en rik bonde stÀlla upp med en hÀst och bli frÀlseman och Ätminstone teoretiskt Àven bli riddare.
Riddare (lat. miles) Àr en personlig titel som medför, men inte nödvÀndigvis förutsÀtter, adelskap. I det medeltida Sverige kunde endast kungen dubba en person till riddare, varför mÄnga högadliga personer förblev vÀpnare.
Sedan 1975 kan en svensk medborgare inte lÀngre upphöjas av den svenske kungen till riddare genom att bli upptagen i en riddarorden. Detta gÀller dock inte för utlÀndska medborgare (frÀmst statsöverhuvuden).
UtlÀndska statschefer kan naturligtvis fortfarande dubba svenska medborgare till riddare och ta upp dem i diverse ordnar.
Den siste riddaren i Sverige var Georg Fleetwood.
[redigera] KĂ€llor
- Karl Löfström, Sveriges riddarordnar, (BorÄs 1948)
- Nationalencyklopedin
- Bra böckers lexikon