Nynorska
FrÄn Wikipedia
Nynorska (pĂ„ norska nynorsk) Ă€r en av de tvĂ„ officiella mĂ„lformer som tillsammans utgör det norska skriftsprĂ„ket. Tidigare kallades nynorskan landsmĂ„l. LandsmĂ„let blev ett jĂ€mstĂ€llt, officiellt sĂ€tt att skriva norska genom det sĂ„ kallade Sidestillingsvedtaket, ett beslut av Stortinget 1885. Nynorska blev ett alternativ till riksmĂ„let, som skriftligen var nĂ€stan identisk med danska. LandsmĂ„l bytte namn till nynorsk 1929 efter ytterligare ett beslut i Stortinget. Ăn i dag finns ingen "riksnorska".
InnehÄll |
[redigera] Historik
Nynorskan utvecklades frĂ„n mitten av 1800-talet. SprĂ„kpolitiskt fanns det vid denna tid ett behov av att Ă„terupprĂ€tta det norska sprĂ„ket, eftersom endast dansk skrift hade anvĂ€nts under den dansk-norska unionstiden. Filologen Ivar Aasen, bördig frĂ„n Ărsta i MĂžre og Romsdal, drev tesen att ett genuint norskt sprĂ„k hade överlevt i landets bygder. Han ville undersöka sprĂ„ket i hela landet och företog mĂ„nga och lĂ„nga vandringar under vilka han nedtecknade folksprĂ„ket. Det Ă€r lĂ€tt att uppfatta Aasens arbete som en del av den nationalromantiska rörelsen. NĂ„gra Ă„r tidigare hade AsbjĂžrnsen och Moe genomströvat nĂ„gra av samma bygder i arbetet med att nedteckna sagorna till samlingarna Norske Folkeeventyr. UngefĂ€r samtidigt med Aasens vandringar rodde och sprang Elias Lönnrot Finland runt pĂ„ spaning efter grundstommen till nationaleposet Kalevala. I Estland arbetade Friedrich Reinhold Kreutzwald med en estnisk motsvarighet - Kalevipoeg - och i Riga samlade nĂ„got senare KriĆĄjÄnis Barons folkminne i Johann Gottfried Herders anda.
Efter fyra Är pÄ resande fot utgav Ivar Aasen 1848 Det norske Folkesprogs Grammatik. 1850 kom Ordbog over det norske Folkesprog och 1853 PrÞver af Landsmaalet i Norge vilken innehöll Aasens förslag pÄ en ny norsk skriftsprÄksnorm.
FrÄn 1910-talet drev den norska staten en sprÄkpolitik som syftade till att de bÀgge mÄlformerna skulle nÀrma sig varandra, men motstÄndet blev till slut för starkt, framför allt frÄn bokmÄlsanhÀngare. Inga försök görs lÀngre att pÄ politisk vÀg sammanslÄ olika typer av skriven norska. Under sprÄkstriden har enstaka grupper strÀvat efter att Ànnu starkare framhÀva de olika mÄlformernas sÀrart: nÄgra föresprÄkar hÞgnorsk, en konservativ form av nynorsk, medan andra helst vill att en konservativ bokmÄlsform ska utgöra normen.
ââ bokmĂ„l
ââ nynorska
ââ ingen tydlig dominans
[redigera] Nynorskans nuvarande stÀllning
Uppskattningsvis 10-12 procent av Norges befolkning uppfattar nynorska som sitt skriftsprÄk, enligt det norska SprÄkrÄdet. AnvÀndningen Àr koncentrerad till de vÀstnorska omrÄdena, alltsÄ Rogaland (med undantag för Stavanger och Haugesund), Hordaland (med undantag för Bergen), Sogn og Fjordane samt MÞre og Romsdal. Nynorskan har Àven en stark stÀllning i det inre av Aust-Agder i synnerhet Setesdal, Buskerud sÀrskilt i Hallingdal, Oppland sÀrskilt i Valdres och Telemark.
I VestlandsomrÄdet nÄr andelen nynorskanvÀndare 45,2 procent och i övriga Norge, enligt siffror frÄn 2003, 2,7 procent (inte i Sogn & Fjordane: 99,8% nynorsk). Andelen har sjunkit under andra hÀlften av 1900-talet, efterkrigstiden. 10-11 procent av norska bevÀringar uppger nynorska som sitt skrivsprÄk, 11 procent fyller i sin sjÀlvdeklaration pÄ blankett med förtryckt nynorska.
2002 hade 27 procent av de norska kommunerna nynorska som administrativt skrivsprÄk, medan 37 procent hade bokmÄl. Resterande 36 procent hade inte valt den ena mÄlformen framför den andra. I skolan undervisas idag (2006) bÄde i nynorska och bokmÄl. Varje norsk kommun bestÀmmer vilket av skriftsprÄken som skall vara det officiella administrationssprÄket. I skolan kallas den sprÄkform som föredras för hovedmÄl/hovudmÄl. Den andra mÄlformen kallas "sidemÄl". 2002 hade 14,7 procent av eleverna i grundskolan nynorska som sitt skriftsprÄk. De allra flesta av dem hör hemma pÄ Vestlandet.
Av 4549 utgivna trycksaker (böcker med mera) 2000 var 8 procent pÄ nynorska och 92 procent pÄ bokmÄl.
[redigera] KaraktÀristik
Nynorska Àr vÀsentligen baserat pÄ vÀstskandinaviska dialekter. Denna skiljer sig frÄn östskandinaviskan i det att den har bevarat betydligt mer av de fornnordiska diftonger (i likhet med fÀröiskan och islÀndskan), dÀr redan östnordiskan har utvecklat monoftonger (T.ex. i orden "stein" for "sten", "braut" for "bröt", "skein" for "sken"). En annan skillnad Àr vokalen u mot östskandinavisk o, som i orden "ku" och "bru" mot "ko" och "bro". I den nynorska som Äterfinns i ordlistor, exempelvis Nynorsk ordliste, finns tvÄ slags ordformer, huvudformer och sidoform. Huvudformerna Àr avsedda att anvÀndas i skolans lÀroböcker och inom administrationen i kommun, fylkeskommun samt i staten; sidoformerna rÀknas som fullt godtagbara alternativ för alla andra typer sprÄkanvÀndare. Det finns begrepp som kan uttryckas genom tvÄ eller flera jÀmstÀllda huvudformer: ett exempel Àr nynorskans jÀmstÀllda former för pronomet "vi": "vi" och "me".
[redigera] Nynorska som talsprÄk
Nynorska Àr i första hand namnet pÄ en skriftlig mÄlform, och till skillnad frÄn bokmÄlet sÄ Àr det fÄ personer som rÀttar sitt tal enligt nynorskans normal. I en slogan frÄn 1970-talet sammanfattades den nynorska sprÄktanken: "Skriv nynorsk - snakk dialekt!". Talad nynorska förekommer emellertid nyhetssÀndningarna i Dagsnytt och Dagsrevyen i NRK:s radio- och tv-kanaler. SÀrskilda teaterscener, som exempelvis Det norske teatret i Oslo spelar sina teaterförestÀllningar pÄ nynorska. SkÄdespelare med sÀrprÀglade dialekter kan anvÀnda dem utan krav pÄ anpassning.
[redigera] Nynorska författare
- Olav Duun
- Kjartan FlĂžgstad
- Jon Fosse
- Arne Garborg
- Olav H. Hauge
- Halldis Moren Vesaas
- Tarjei Vesaas
- Frode Grytten
