Norska havet
Från Wikipedia
Norska havet eller Europeiska nordhavet (på norska Norskehavet) är benämningen på den subpolära bassäng av Atlanten, som ligger mellan Norge, Bjørnøya och Spetsbergen å ena sidan samt Grönland, Island och Färöarna å den andra.
Mot centrala Atlanten är det väl begränsat genom submarina åsar, som sammanbinder norra Skottland, Färöarna och Island samt ligger på ett djup av omkring 550 meter. Mellan Spetsbergen och Norge är en bred öppning till Barents hav, där djupet sannolikt uppgår till 750 meter. Den mest utmärkande egendomligheten för Norskehavet är den stora olikheten i temperatur mellan dess östra och dess västra del. En arktisk ström, som går söderut längs Grönlands kust, för med sig stora fält av packis och inträder i norra Atlanten genom kanalen mellan Island och Grönland. Vattnet är där saltfattigt och iskallt. Däremot är havet på östra sidan alltid isfritt och har på 500 meter djup en temperatur av mer än 0°C samt en salthalt av 35 promille eller mer. Det är en följd av den varma ström som går mellan Skottlands och Islands kust, som är en fortsättning av Golfströmmen. På större djup under denna ström är vattnet strax utanför norska kusten avkylt till omkring -1,2°C. Norskehavet har i hela centrala delen ett djup av sannolikt 3 000 meter.
På grund av Golfströmmens varma vatten har norska kusten ett djurliv, som vanligen anträffas under lägre breddgrader. Vid 1800-talet bedrivs mycket säl- och valfångst. Sillgrisslor, alkor, måsar och andra sjöfåglar finns i stort antal vid Spetsbergen och längs kanten av isfälten. Utmed norska kusten sker ett högst lönande sill-, torsk-, makrill- och hummerfiske.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
