Kommunism
FrÄn Wikipedia
- Den hÀr artikeln handlar om kommunism som ideologi, rörelse och samhÀllsstadium. För information om tillÀmpning av socialism och kommunism i till exempel de forna öststaterna, se realsocialism.
Kommunism (frÄn franskan: communisme och ytterst av latin: communis, gemensam) Àr en benÀmning pÄ flera nÀrbeslÀktade idéer om att produktionsmedlen i ett samhÀlle bör vara gemensamt Àgda. Inom marxismen Àr det ocksÄ benÀmningen pÄ det tillstÄnd i samhÀllsutvecklingen dÀr klasserna och staten upplösts och produktionsresultatet fördelas Ät alla efter behov.
Beteckningen kan ocksÄ ses som en del av den bredare socialismen. Socialismen delade upp sig ca 1860-1880 i den socialdemokratiska grenen (Ferdinand Lassalle och Eduard Bernstein) dÀr vÀgen till socialism skulle ske genom reformer i samarbete mellan de förtryckta och de förtryckande klasserna (av motstÄndarna Àven kallad revisionism); och den revolutionÀra grenen (Karl Marx, Friedrich Engels), dÀr vÀgen till socialism skulle ske genom att de förtryckta klasserna tar makten genom en revolution, som föresprÄkas av kommunisterna. Den frihetliga socialismen (frÀmst företrÀdd av Michail Bakunin och Pjotr Krapotkin) föresprÄkade att vÀgen till socialism skulle ske att genom revolutionen avskaffa statsmakten.
MÄnga[1][2] anvÀnder beteckningen kommunism om den ideologi som skapades av Vladimir Lenin och vidareutvecklades i olika riktningar av efterföljare som Lev Trotskij, Josef Stalin och Mao Zedong. Det förekommer ocksÄ att lÀnder som kallat sig socialistiska benÀmns kommuniststater eftersom de haft ett styrande kommunistparti. Detta Àr dock enligt den marxistiska och leninistiska terminologin en sjÀlvmotsÀgelse, dÄ den anser att staten Àr ett verktyg för klassförtryck.[3] Enligt den marxistiska teorin mister staten sin funktion först nÀr samhÀllsklasserna Àr upplösta. DÀrefter kan ett kommunistiskt samhÀlle som innebÀr ett stats- och klasslöst samhÀlle uppstÄ.
Andra vÀljer istÀllet att betona kommunismen som en praktik, en sÄ kallad "materiell rörelse". Kommunismen ses dÄ inte som en ideologi utan som en tendens i klasskampen, ett uttryck för arbetarklassens kamp mot lönearbetet.
InnehÄll |
[redigera] Idéhistoria
Tidiga tankar om ett samhÀlle grundat pÄ egendomsgemenskap kan skönjas hos bland mÄnga andra Platon, vissa kristna tÀnkare, Mazdak och Thomas More sÄvÀl som hos de utopiska socialisterna. I Platons dialog Staten förordades ett samhÀlle med gemensamt Àgande. Platon hÀvdade dock att köpmÀnnen och hantverkare liksom tidigare skulle arbeta för vinnings skull, varför dialogen Staten inte har mycket gemensamt med de senare kommunistiska teorierna. I boken Utopia frÄn 1516 beskriver Thomas More ön Utopia med idealsamhÀllet utan privat egendom, dÀr folk fÄr vad de vill efter behov.
Det Àr dock först under franska revolutionen och under 1800-talet som man kan tala om kommunism i dess nutida bemÀrkelse. Den tyske teoretikern Karl Marx och hans kollega Friedrich Engels var de viktigaste tÀnkarna inom modern kommunistisk teori. De bröt med utopismen och formulerade en, som de döpte till vetenskaplig socialism som beskrevs i Det kommunistiska manifestet (1848), det historiskt viktigaste dokumentet för den ideologiska utformningen av kommunismen. I skriften Kritik av Gothaprogrammet frÄn 1875 talade Marx om det framtida kommunistiska samhÀllet. Han sÄg samhÀllsutvecklingen som en utveckling i tvÄ stadier. I det första stadiet krÀvs samma prestation av alla mÀnniskor medan i det andra stadiet kommer produktionen "av var och en efter förmÄga, till var och en efter behov". Dessa tvÄ stadier kom sedan Lenin att beteckna det "socialistiska" respektive det "kommunistiska" stadiet. Lenins "socialism" och Marx "kommunismens första fas" Àr dock inte identiska.
Den marxistiskt kommunistiska idétraditionen kan grovt delas in i tvÄ grenar: leninistisk marxism och icke-leninistisk marxism. Leninismen Àr en ideologi grundad pÄ den ryske revolutionÀren Lenins tolkning och utveckling av Marx tankar. Efter Lenins död inleddes en maktkamp inom kommunistpartiet mellan frÀmst Lev Trotskij och Josef Stalin som hade olika syn pÄ vilken vÀg Sovjetunionen borde vÀlja. Stalin gick segrande ur striden och den ideologi han föresprÄkade brukar benÀmnas marxism-leninism (av dess motstÄndare ofta "stalinism") medan Trotskijs idéer kallas trotskism.
Marxism-leninismen blev snart ocksÄ den officiella benÀmningen pÄ kominterns ideologi och den anammades snart av kommunistpartier vÀrlden över. Medan Marx betonade att "arbetarklassens frigörelse mÄste vara dess eget verk" ansÄg Lenin att det kommunistiska partiet skulle ha en ledande roll i samhÀllsutvecklingen. Partiets funktionÀrer skulle visserligen vÀljas demokratiskt, men nÀr de vÀl valts var varje partimedlem skyldig att följa de beslut som partiet fattade, en princip som kallades demokratisk centralism. Partiets funktionÀrer skulle enligt Lenin ses som arbetarklassens "avantgarde", det vill sÀga en förtrupp i revolutionen, nÄgot som kom att bli normerande för övriga kommunistiska partier.
Ur marxism-leninismen vÀxte det i Kina fram en ideologi baserad pÄ Mao Zedongs tankar, i VÀst kallad maoism. Till skillnad frÄn marxismen sÄ menade Mao att revolutionen i Kina borde byggas pÄ bondebefolkningen och inte pÄ det (i Kina försvinnande lilla) stadsproletariatet. Maoismen har senare frÀmst fÄtt fotfÀste i tredje vÀrlden.
Den icke-leninistiska marxismen, dÄ frÀmst representerad av rÄds- och vÀnsterkommunistiska grupper, vÀxte fram inom kommunistpartierna vÀnsteroppositioner efter 1917. RÄdskommunismen var starkast i Tyskland och NederlÀnderna och bland dess mest framtrÀdande tÀnkare kan rÀknas Rosa Luxemburg, Anton Pannekoek och Paul Mattick. Man betonade arbetarklassens spontanitet och sjÀlvstÀndiga kamp, tog avstÄnd frÄn staten och arbete inom fackföreningar och trodde pÄ en organisationsform grundad pÄ arbetarrÄd. VÀnsterkommunismen Àr en snarlik idéströmning som frÀmst fick fotfÀste i Italien. VÀnsterkommunisterna betonade att kapitalismens vara eller icke vara inte var en frÄga om vem som Àgde produktionsmedlen utan om arbetet och vÀrdet hÀrskade över de ekonomiska relationerna. Man förde dÀrför fram vikten av att upphÀva marknaden, lönearbetet och varuformen. Man tog inte heller avstÄnd frÄn partitanken Àven om man skiljer sig frÄn bolsjevikernas partiteori. Bland vÀnsterkommunismens frÀmsta tÀnkare kan bland andra rÀknas Amadeo Bordiga. VÀnsterkommunismen och rÄdskommunismen har varit en viktig influens för moderna anarkister, autonomister, den moderna ultra-vÀnstern och grupper som situationisterna.
[redigera] FörhÄllande till socialism och socialdemokrati
Beteckningen socialism anvÀndes först 1834 av bÄde Pierre Leroux i Frankrike och av anhÀngarna till Robert Owen i England. Beteckningen kommunism introducerades ca 1839 i Paris av flera hemliga revolutionÀra grupper.
Under första hÀlften av 1800-talet anvÀndes socialism och kommunism nÀstan som synonymer dÀr socialismen ofta sÄgs som en idé för de intellektuella medan kommunism sÄgs som en lÀra för arbetarna. Under 1800-talets andra hÀlft blev ordet kommunism ovanligare och de flesta nybildade arbetarpartier med kommunistiska idéer kallade sig oftast socialistiska eller socialdemokratiska, sÄ till exempel det tyska socialdemokratiska partiet som stod Marx och Engels nÀra. Först efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 började flera organisationer kalla sig kommunistiska igen. I och med tredje internationalen (komintern, 1919-43) kom skillnaden mellan kommunism och socialism/socialdemokrati att ligga i hur vÀgen till det klasslösa samhÀllet skulle te sig. Socialister/socialdemokrater kom att förorda icke-vÄld och fredliga reformer, medan kommunister förordade samhÀllsförÀndringar med hjÀlp av klasskamp och vÀpnad revolution.
[redigera] Kommunism som samhÀllsstadium
"Allt fast och bestÀndigt förflyktigas"[4] skrev Marx och Engels i Det kommunistiska manifestet. Vad de försökte visa i sina verk var just att, och hur, kapitalismen Àr ett historiskt övergÄende samhÀllssystem med ett logiskt slut, precis som föregÄende samhÀllssystem ehuru med ett mycket annorlunda slut. De försökte Àven visa pÄ den potential som de ansÄg existerade i arbetarklassens kamp, och hur denna potential skulle kunna manifestera sig sjÀlv i en revolutionÀr övergÄng frÄn kapitalism till kommunism.
Enligt revolutionÀra kommunister kan inte kapitalismens problem reformeras bort. Det gÄr att skapa drÀgligare livsvillkor och ökat vÀlstÄnd under kapitalismen, men den grundlÀggande klassmotsÀttningen och alienationen bestÄr, och dÀrmed arbetarklassens intresse av att göra uppror.
Exakt hur det kommunistiska samhÀllet skall se ut, tycker mÄnga kommunister inte att det Àr vÀrt att spekulera kring. Det Àr inte upp till dem att besluta om vilken form det kommunistiska samhÀllet skall anta; det betraktas som "ideologiskt dravel" eller, för att anvÀnda Marx klassiska allegori, som att "skriva ut [...] recept för framtidens soppkök"[5]. Den franske vÀnsterkommunisten Gilles Dauvé skriver: "kommunismen Àr inte ett program som man omsÀtter i praktiken eller fÄr andra att omsÀtta i praktiken, utan en social rörelse.". HÀr definieras kommunismen alltsÄ bara som negationen till detta samhÀlle och dess positiva definition kan bara historien visa, ingen sjÀlvutnÀmnd vÀrldsförbÀttrare.
[redigera] Kommunism i vÀrlden
[redigera] Nuvarande kommuniststater
LÀnder dÀr det styrande kommunistpartiet Àr statsmakt:[6]
- Folkrepubliken Kina (sedan 1949); Kinas kommunistiska parti[6]
- Kuba (Kubanska revolutionen 1959, socialistisk stat utropad 1961; Kubas kommunistiska parti[6]
- Demokratiska folkrepubliken Korea (sedan 1948); Koreas arbetarparti sÀger sig följa Juche, som officiellt Àr en vidareutveckling av Marxism-leninism[6]
- Demokratiska folkrepubliken Laos (sedan 1975); Laos revolutionÀra folkparti[6]
- Socialistiska republiken Vietnam (sedan 1975); Vietnams kommunistiska parti (Nordvietnam 1954-1976)[6]
I andra lÀnder finns det kommunistiska partier som accepterat demokratins principer och deltar i ett flerpartisystem.
[redigera] Ăstblocket
Ăstblocket eller öststaterna var en benĂ€mning pĂ„ Sovjetunionen och dess satellitstater under kalla kriget. Till östblocket brukade man rĂ€kna Warszawapaktens medlemmar och ibland, beroende pĂ„ sammanhang, andra lĂ€nder med kommunistiskt styre sĂ„som Kuba, Vietnam och Nordkorea.[kĂ€lla behövs] Ăststaterna Ă€r en nĂ„got snĂ€vare beteckning, och omfattar normalt bara de lĂ€nder i östblocket som lĂ„g i Ăst- och Centraleuropa.
Kina rÀknades till östblocket sÄ lÀnge landet var allierat med Sovjetunionen, men efter brytningen mellan de kommunistiska regimerna i de bÄda lÀnderna brukade man inte lÀngre rÀkna in Kina i begreppet. Somliga ville Àven rÀkna in Jugoslavien i östblocket pÄ grund av att Àven det hade en kommunistisk regim, men efterhand som landet intog en allt mer oberoende roll i relationen till Sovjetunionen och dess satellitstater sÄgs det vanligen som en alliansfri stat.
Vissa kommentatorer har hĂ€vdat att Ăstblocket inte var kommunistiskt utan statskapitalistiskt.[7] Man citerar ibland Lenins egna ord om behovet av att införa statskapitalism i Ryssland: "While the revolution in Germany is slow in "coming forth," our task is to study the state capitalism of the Germans, to spare no effort in copying it and not shrink from adopting dictatorial methods to hasten the copying of it."[8]
[redigera] VĂ€steuropa
Ett av VÀsteuropas största kommunistiska partier fanns i Italien, Partito Comunista Italiano. De nÄdde sin höjdpunkt i parlamentsvalet 1976 dÄ de fick stöd av 34,4% av rösterna. I början pÄ 1970-talet gick de i spetsen för eurokommunismen dÀr de tillsammans med det franska (Parti communiste français) deklarerade att man tog avstÄnd frÄn proletariatets diktatur och inte lÀngre stödde Sovjetunionen som förebild. Man godtog dÀrmed parlamentarisk demokrati som styrelseform. Liknande deklarationer hade redan tidigare gjorts av de spanska och katalanska kommunistpartierna.
[redigera] Sverige
à r 1917 splittrades den svenska arbetarrörelsen nÀr vÀnsteropposition i det socialdemokratiska arbetarepartiet bildade Sveriges socialdemokratiska vÀnsterparti, dit majoriteten av ungdomsförbundets medlemmar anslöt sig. 1921 antogs namnet Sveriges kommunistiska parti, som skulle komma att representera den svenska kommunismen. à r 1929 kom den största splittringen i partiets historia dÄ Karl Kilbom och större delen av medlemmarna uteslöts av Komintern, och flera medlemmar lÀmnade partiet. Karl Kilbom bildade tillsammans med Nils Flyg ett eget SKP det sÄ kallade socialistiska partiet. Sverige hade nu ett SKP i Komintern och ett utanför. Det SKP som stod utanför komintern kom att vara verksamt fram till Är 1948 dÄ det upplöstes, dessförinnan hade partiet blivit nazistiskt Är 1943. Det kominterntrogna SKP bytte 1967 namn till VÀnsterpartiet Kommunisterna. Detta namn hade det sedan till 1990 dÄ "Kommunisterna" ströks och det nya namnet blev VÀnsterpartiet.
Kommunisternas största valframgÄng var nÀr SKP fick 10,3 % i andrakammarvalet 1944, samt 11,2 % i kommunalvalet 1946. Kommunisterna hade Àven stort inflytande i de svenska fackförbunden med styrelsemajoritet i flera fackavdelningar.
En annan nyckelhÀndelse inom svensk kommunism var metallstrejken 1945 som omfattade 120 000 arbetare.
I dagens Sverige representeras kommunism av mindre uttalade kommunistpartier som Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti som har en marxist-leninistisk ideologisk politik. Ăven om vĂ€nsterpartiet partiet 1990 till namnet upphörde vara kommunistiskt fortsatte flera medlemmarna i partiets ledning att kalla sig kommunister fram till 2005, och Ă€ven dĂ€refter uttalade sig trogna de kommunistiska idĂ©erna.
Det finns dessutom nÄgra trotskistiska partier i Sverige, till exempel RÀttvisepartiet Socialisterna, Arbetarmakt och i viss utstrÀckning Àven Socialistiska Partiet och Kommunistiska förbundet. Utöver de klassiska leninistiska partierna sÄ finns det Àven ett antal icke-leninistiska kommunistiska organisationer i Sverige. Bland dessa kan rÀknas Folkmakt, Riff-Raff, KÀmpa tillsammans!, Internationella Kommunistiska Strömningen, Gatuaktionen, Roh-Nin bokförlag och Batkogruppen.
En trend man kan se bland de olika socialistiska partierna, alltifrÄn Kommunistiska Partiet till Socialistiska Partiet, Àr att de ganska hÄrda konflikterna pÄ 1970-talet mellan trotskism och marxism-leninism inte lÀngre utgör nÄgon större splittrande faktor.
[redigera] Kritik
Kritik mot kommunism har kommit frÄn mÄnga olika hÄll. Den har inkluderat flera aspekter, frÄn exempelvis, religiösa gruppers invÀndningar mot kommunismens uttalade ateism och besuttnas invÀndningar mot att deras produktionsmedel ska konfiskeras av samhÀllet, till socialdemokraters mot förment odemokratiska arbetsmetoder. Andra menar att kommunism inte gÄr ihop med de mÀnskliga rÀttigheterna [9] och avsaknaden av mÀnskliga rÀttigheter bidrog till kommunismens fall [10] [11]. Kommunismen sÀgs inskrÀnka ocksÄ den personliga integriteten.
Kritiker har ocksĂ„ pekat pĂ„ de brott som kommunistpartier i maktstĂ€llning begĂ„tt (till exempel i Sovjetunionen, Kampuchea (Kambodja) under Röda khmererna, Ăsttyskland, Kina och Nordkorea) mot befolkningen i de egna staterna, samt kommunistpartiernas i övriga lĂ€nder försvar av dessa brott. Brotten som Ă„syftas Ă€r bland annat folkmord, varom information finns i artiklarna om staterna i frĂ„ga. Kritiken som riktats mot kommunistiska stater (som ibland kallas realsocialistiska stater eftersom det kommunistiska samhĂ€llet Ă€r statslöst) kommer frĂ„n bĂ„de politisk höger och vĂ€nster.
Efter regeringskiftet 2006 meddelade regeringen att myndigheten Forum för levande historias uppdrag skulle utökas till att Àven omfatta informationsspridning kring kommunismens brott. I mars 2008 presenterade Forum för levande historia en faktaskrift och ett elevmaterial pÄ temat brott mot mÀnskligheten under kommunistiska regimer, som skickades ut till Sveriges alla gymnasieskolor. En "kommunistisk regim" Àr i strikt mening en sjÀlvmotsÀgelse, dÄ ingen regim utan den frÄn klasser befriade befolkningen i sin helhet har makten i ett klasslöst (dvs kommunistiskt) samhÀlle.
[redigera] Referenser
- ^ Reidar Larsson: Politiska ideologier i vÄr tid, Studentlitteratur, 2005, sidan 58
- ^ Nationalencyklopedins artikel kommunism som skriver "Lenin, den moderna kommunismens grundare."
- ^ Det kommunistiska partiets manifest, 1848, Karl Marx och Friedrich Engels.
- ^ Det kommunistiska partiets manifest. Marxist Internet Archive. LĂ€st 20 februari 2006.
- ^ Efterskrift till andra utgÄvan av Kapitalets första band. Marxist Internet Archive. LÀst 20 februari 2006.
- ^ [a b c d e f] Communism - MSN Encarta - "Today, single-party communist states are rare, existing only in China, Cuba, Laos, North Korea, and Vietnam".
- ^ Se exempelvis Mitchell, Peter R., Schoeffel, John, Att förstÄ makten - Noam Chomsky (2006), Ordfront, ISBN 978 91 7037-357-2, ss. 281-82.
- ^ Lenin, Vladimir, 'Left Wing' Childishness and Petty-Bourgeois Mentality (ursprungligen publicerat den 5 maj 1918) frÄn Vladimir Lenin, Selected Works, Moscow: Cooperative Publishing Society of Foreign Workers in the U.S.S.R., 1935, vol. VII, ss. 351-378. Citatet Àr frÄn ss. 365-366; ursprunglig kursivering)
- ^ Museum of Communism FAQ by Bryan Caplan
- ^ Daniel C. Thomas The Helsinki Effect: International Norms, Human Rights, and the Demise of Communism
- ^ God Spy, Looking Back Fifteen Years: Human Dignity and the Collapse of Communism
[redigera] Se Àven
- Anarkokommunism
- Autonomism
- Kritik mot kommunismen och antikommunism
- Statskapitalism
- VĂ€nsterkommunism
[redigera] Externa lÀnkar
- Omfattande marxistiskt textarkiv
- Brott mot mÀnskligheten under kommunistiska regimer - Upplysningssajt hos Forum för levande historia.