Från Wikipedia

Denna artikel anses innehålla helt eller delvis omodernt språkbruk. Artikeln kan innehålla text tagen direkt ur den numera fria publikationen Nordisk familjebok. Du kan hjälpa Wikipedia genom att förbättra artikelns språk så att det blir mer modernt. Du kan även diskutera detta på diskussionssidan.

Karl XII
Karl XII i Bender. Målning av Axel Sparre (1715).
Regeringstid	5 april 1697-30 november 1718 (förmyndarregering till november 1697)
Kröning	14 december 1697
Valspråk	Dominus protector meus ("Herren min beskyddare") Med Guds hjälp
Ätt	Pfalz
Gemål(er)	Ogift
Företrädare	Karl XI
Efterträdare	Ulrika Eleonora
Född	17 juni 1682 Slottet Tre Kronor, Stockholm
Död	30 november 1718 Fredrikshald (nuvarande Halden), Norge
Begravningsplats	Riddarholmskyrkan, Stockholm

Karl XII, född den 17 juni 1682, död den 30 november (11 december n.s.) 1718, var kung av Sverige från 1697 till sin död. Han är tillsammans med Gustav II Adolf Sveriges mest kände "krigarkung". Han var son till Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä., bror till Ulrika Eleonora d.y. och kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp (se vidare Karl XII:s antavla).

Innehåll 1 Barndomen 2 Förmyndarstyrelsen 3 Fredsåren 4 Utrikespolitiska vägval 5 Stora nordiska kriget 5.1 Krigsutbrottet 5.2 Danmark 5.3 Undsättande av Östersjöprovinserna 5.4 Krigspolitiska vägval 5.5 Det polska fälttåget 5.5.1 In i Polen 5.5.2 Uppgörelsen i Sachsen 5.6 Mötet med tsar Peter 5.7 Poltava 5.8 Karl XII i Osmanska riket 5.9 Till häst genom Europa på 14 dagar 5.10 Åter på svensk mark 5.11 Anfallet i Norge 6 Karl XII för eftervärlden 7 Minnesmärken över Karl XII 8 Öppnandet av Karl XII:s grav 9 Stupad eller lönnmördad? 10 Anfäder 11 Lista över slag där Karl XII deltog 12 Litteratur 13 Målningar föreställande Karl XII 14 Karl XII i modern populärkultur 15 Se även 16 Externa länkar 17 Källor

[redigera] Barndomen

Karl XII föddes på slottet Tre Kronor den 17 juni 1682. Hans far Karl XI skrev i sin almanacka;

Den 17 juni, som var om lördagsmorgonen klockan tre fjärdingar på sju, blev min gemål förlossad och födde en son. Gud vare därför innerligen tack och lov, som haver hulpit henne, han hjälpe henne snart till sin förra hälsa igen!

Han fick en omfattande utbildning, och bland hans lärare märks särskilt professorn vid Uppsala universitet, Andreas Nicolai (Norcopensis, adlad Nordenhielm), kanslirådet Thomas Polus, kammarherren Gustaf Cronhielm, ingenjörsofficeren Carl Magnus Stuart samt Strängnäs biskop Erik Benzelius d.ä. Karl XII var ett begåvat barn och lärde sig latin, tyska och franska, samt fick goda insikter i de för denna tid viktiga teologiska frågorna. Särskilt intresserade han sig emellertid för matematiken och den militära undervisningen. Samtidigt som han fick god kunskap i allt som ansågs tillhöra en dåtida furstes vetande, fick han också god fysisk motion genom att han tidigt började delta i faderns jakter och långritter. Efter att hans mor, drottning Ulrika Eleonora d.ä., hade avlidit 1693, och då hans far var mycket upptagen av rikets styrning, tog änkedrottningen Hedvig Eleonora hand om prinsens och hans båda systrars uppfostran. De tre kungabarnen kom genom detta att få starka band till sin farmor, som de genom livet stod mycket nära.

[redigera] Förmyndarstyrelsen

Vid knappt femton år blev Karl XII Sveriges kung efter faderns död den 5 april 1697. Den av fadern förordnade förmyndarstyrelsen utgjordes av änkedrottningen (med två röster) samt de fem kungliga råden: kanslipresidenten Bengt Gabrielsson Oxenstierna, Kristofer Gyllenstierna, Fabian Wrede d.ä., Nils Gyldenstolpe och Lars Wallenstedt. Samarbetet i förmyndarstyrelsen fungerade inte bra, delvis beroende på minnet av den hårda kritik som drabbat Karl XI:s förmyndare, och de försökte nu skydda sig genom att ofta kalla in den unge kungen till överläggningarna och förmå honom att själv uttala sig i olika frågor. Senare väcktes dock tanken att det vore lämpligast att låta kungen själv överta regeringsansvaret. Vid den riksdag som med anledning av Karl XI:s begravning hade sammankallats till Stockholm i november 1697 framställdes inom adeln, under samförstånd med förmyndarna och rådet, förslaget att kungen omedelbart skulle förklaras myndig. Detta förslag godkändes också av samtliga stånd. Sedan förmyndarna nedlagt sitt uppdrag och ständerna den 13 december gett kungen sin hyllningsed, blev Karl XII den 14 december 1697 krönt i Stockholms Storkyrka. Vid ceremonien framhölls hans ställning som enväldig kung genom att han inte avgav någon kungaförsäkran samt att han själv satte kronan på sitt huvud.

[redigera] Fredsåren

Helt oerfaren tillträdde Karl XII ämbetet under ganska svåra inre och yttre förhållanden. Han gjorde då till sin regel att följa sin fars fotspår i styrelseärenden, liksom även när det gällde arbetsdisciplin, enkelt levnadssätt och motion. Liksom sin far var han skeptisk mot rådgivare, och de gamla kungliga råden miste därför nästan allt inflytande. Kungen, som ju fortfarande bara var ett barn, var blyg och skygg och slöt sig inom sig själv och avgjorde viktigare angelägenheter med endast sina utsedda förtrogna, Carl Piper för inrikes ärenden och Thomas Polus för utrikespolitiken. Med samma skygghet mötte han de ivriga uppmaningarna att han borde gifta sig med en dansk eller holsteinsk prinsessa, som omedelbart efter myndighetsförklaringen presenterades honom från olika läger. Sannolikt skapades redan nu hans senare olust till giftermålsplaner.

Ett kortare avbrott i Karl XII:s enstöriga liv inträdde när hans kusin hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp på våren 1698 kom till Stockholm för att fria till kungens syster, prinsessan Hedvig Sofia. Hertigen var som många tyska småfurstar, vild och levnadsglad och lockade sin unge släkting till en del omtalade nöjen (det så kallade holsteinska raseriet) vilket dock upphörde när det nygifta hertigparet i september samma år lämnade Sverige.

I den inre styrelsen behöll Karl XII det regeringssätt som hans far grundat och utvecklat. De förhoppningar som några hyst under hans myndighetsförklaring, att han skulle minska sin makt samt avbryta reduktionen och lindra de hårda räfsterna, kom helt på skam. Redan från början tålde kungen ingen inskränkning i sin suveränitet, och dessa tendenser stärktes ytterligare under den senare delen av hans regeringstid. Fortsättningen av reduktionsarbetet avbröts visserligen i början av krigsperioden, med vad gällde det som redan skett gjordes inga ändringar. Karakteristisk är den rättegång mot en av rikets främsta män, Nils Bielke, som började 1698.

På det kyrkliga området var Karl XII hårt renlärig och gick också här i sin fars fotspår. Under kriget i Polen befallde han i en skrivelse (daterad 7 juni 1706) till rådet i Stockholm att de skulle ha noga uppsikt över pietister samt förbjuda svenska studerandes resor till de tyska akademier som var färgade av synsättet. Under år 1703 avslutades projektet med den nya bibelöversättningen som Karl XI påbörjade (Karl XII:s bibel).

I övrigt lade kungen ned mycket arbete, under sitt första styrelseår, på att minska den nöd som hade drabbat stora delar av landet genom en rad svåra missväxtår. Stora omkostnader blev det också för återuppbyggandet av Stockholms slott efter den stora branden där den 7 maj 1697. Vid det Stora nordiska krigets utbrott fick dessa fredliga aktiviteter till stor del avbrytas. Den 16 april 1700 avreste Karl XII från Stockholm, som han sedan aldrig skulle få se igen. Under de följande åren brevväxlade han flitigt med rådet i Stockholm som han försökte leda från distans, men hans uppmärksamhet orienterades alltmer åt krigföringen och utrikespolitiken.

[redigera] Utrikespolitiska vägval

Även i utrikespolitiken sökte Karl XII vägledning från faderns politiska system. Grundpelarna var; en neutral hållning i Västeuropas stora konflikter, vänskap med sjömakterna England och Nederländerna och om möjligt även med Frankrike. Slutligen måste Danmark hållas under uppsikt och försvagas genom allianser med huset Hannover och kraftigt understöd åt hertigen av Holstein-Gottorp.

Under 1698 förnyades Sveriges tidigare förbund med sjömakterna samt Danmark, och det slöts ett nytt med Frankrike. Samtliga var allmänt skrivna och angav egentligen endast den svenske kungens önskan att åt alla håll föra en fredlig och vänskaplig politik. Själv var Karl XII vid sitt regeringstillträde helt oerfaren på utrikespolitikens område, och under hela sin livstid var han genom sin rättframhet och ordhållighet främmande för den intriganta statskonst, som de olika furstekabinetten ofta försökte överlista varandra med.

Olyckligtvis var Sveriges diplomater i utlandet inte vuxna sin uppgift i denna farliga tid. Deras uppmärksamhet ägnades nästan uteslutande åt den gamla tvisten mellan Danmark och Holstein-Gottorp, vilken på försommaren 1697 ytterligare förvärrades, och var föremål för långa men resultatlösa underhandlingar under en kongress i Pinneberg. Understödjandet av huset Gottorp mot Danmark blev även i fortsättningen en hörnsten i Sveriges utrikespolitik, utan att man tillräckligt uppmärksammade de konflikter från andra håll som framkallades.

[redigera] Stora nordiska kriget

Huvudartikel: Stora nordiska kriget

[redigera] Krigsutbrottet

Redan vid tiden för Karl XI:s död försökte Danmark i hemlighet knyta förbindelser med Ryssland, för att där vinna stöd mot Sverige. Den svenska regeringens energiska inskridande till Holstein-Gottorps förmån gav Danmark anledning att lägga ytterligare vikt vid denna förbindelse, vilken emellertid under tsar Peters långa västerländska resa (1697-98) inte gjorde några egentliga framsteg. I detta skede började August den starke, kung av Polen och kurfurste av Sachsen, understödd av den landsflyktige livländske adelsmannen och politikern Johann Patkul, dra upp planer för en erövring av Livland. Hans förslag om ett anfallsförbund mot Sverige fann god jord i Köpenhamn och Moskva, och delvis även i Berlin. Under sommaren och hösten 1699 förhandlades i djupaste hemlighet allianser mellan Danmark, Ryssland och kung August fram. I februari år 1700 angrep så de sachsiska trupperna Riga med närliggande befästningar, och i mars samma år inskred kung Fredrik IV av Danmark med väpnad makt mot hertigen av Holstein-Gottorp. Därmed hade stora nordiska kriget inletts, vilket skulle komma att vara ända till 1721.

[redigera] Danmark

Huvudartikel: Karl XII:s anfall mot Danmark 1700

Om alla de hotande förberedelserna från Sveriges grannländer hade den svenska diplomatin inget att berätta, varför överfallet kom fullständigt oväntat. Karl XII beslöt att genast slå till hårt mot Danmark, medan Livlands försvar nödtorftigt stärktes genom att trupper skickades dit från Finland. Sålunda drev han hårt på utrustningen av flottan i Karlskrona, samt rekvirerade diplomatiskt stöd och flottstöd från sina allierade England och Nederländerna. När de allierades flotta kommit till Öresund lyckades Karl XII, genom en av Hans Wachtmeister på kungens uttryckliga befallning företagen vågsam seglats genom Flintrännan i juli, förena sin flotta med denna, trots danskarnas försök att hindra detta. Den 25 juli 1700 genomfördes under kungens personliga befäl en lyckad landstigning vid Humlebæk med 4 300 man. Svenskarna mötte svagt motstånd, och hotet mot Köpenhamn tvingade Fredrik IV att lyssna till sjömakternas krav och att den 8 augusti sluta freden i Traventhal med hertigen av Holstein-Gottorp, där han även förband sig att överge förbundet med Sveriges fiender.

[redigera] Undsättande av Östersjöprovinserna

När Karl XII efter denna snabba framgång förberedde en undsättningsexpedition till Livland nåddes han i Blekinge av underrättelsen, att även tsar Peter förklarat krig och börjat belägra Narva. Sedan han den 6 oktober landstigit vid Pernau fick han veta att August den starke hade upphävt sin fruktlösa belägring av Riga. Karl XII skred nu i stället till Narvas undsättning. Vid ankomsten till trakten av Narva yrkade han på ett omedelbart angrepp på de ryska linjerna, och under ledning av Carl Gustaf Rehnskiöld vann så svenskarna den 20 november den lysande segern i slaget vid Narva, en av den svenska militärhistoriens största segrar. Under vintermånaderna, medan Karl XII i trakten av Dorpat (själv residerade han i slottet Lais) övade sina trupper, stärkte kung August sitt förbund med tsar Peter genom ett personligt möte med denne i Birsen år 1701. Han avtvingade tsaren löfte om betydande subsidier och ryska hjälptrupper, och hoppades att därigenom bli i stånd att under sommarens fälttåg erövra Riga. Samtidigt med detta var det tänkt att tsar Peter genom anfall på Ingermanland skulle oroa svenskarna. Karl XII beslöt sig emellertid för att uppsöka och krossa kung Augusts egen krigsmakt i Kurland, och vände sig sålunda på sommaren 1701 mot trakten av Riga. Den 9 juli 1701 gick han över floden Düna med de svenska trupperna, och på flodens södra strand mötte han och besegrade den sachsiska armén i slaget vid Düna. Efter detta kunde svenskarna sätta sig i besittning av hertigdömet Kurland.

[redigera] Krigspolitiska vägval

I Italien hade vid denna tidpunkt den konflikt utbrutit som kom att leda till det spanska tronföljdskriget och omfatta hela Västeuropa. Alla parter som var engagerade i denna konflikt arbetade hårt för att knyta till sig stöd från utomstående staters sida. August den starke bedrev därvid ett dubbelspel på högsta nivå, och bjöd ut sina tjänster växelvis åt den ene och den andra parten i konflikten, samtidigt som han försökte göra båda till freds genom en del knappast allvarligt avsedda fredsinviter till Sverige, allt under det att han arbetade hårt för att förstärka sin för Polen avsedda krigsmakt. På den svenska sidan höjdes nu åtskilliga röster (framför allt från Bengt Gabrielsson Oxenstierna) för att man borde sluta fred med kung August och försöka ingripa i den västeuropeiska konflikten. Karl XII betraktade emellertid, och detta säkerligen med fullt fog, utsikterna till en varaktig fred med kung August som ytterst små. Han hade heller ingen lust att offra de möjligheter som nu tycktes finnas att tukta de farliga grannarna för en inblandning i den spanska konflikt som inte berörde Sverige. Karl XII gjorde därför till regel att i de västeuropeiska stridigheterna iaktta strikt neutralitet, dock under fasthållande av den för Sverige gynnsamma vänskapen med sjömakterna, för att kunna samla alla krafter mot kung August och dennes allierade tsar Peter. Av dessa båda ansåg han att August genom sin sachsiska krigsmakt var den mäktigaste, liksom han var den mest opålitlige, och han önskade därför slå så hårt mot denne att han för framtiden blev ur stånd att skada Sverige. Möjligheterna till detta visade sig nu finnas i det inrikespolitiska läget i Polen alltsedan Augusts regeringstillträde.

[redigera] Det polska fälttåget

Huvudartikel: Karl XII:s polska fälttåg

Då danskarna tvingats ur kriget mot Sverige och ryssarna slagits vid Narva år 1700 fortsatte Karl XII söderut för att göra upp med Sachsen-Polen och deras kung, August den starke, i stället för att fortsätta in i Ryssland eftersom han ansåg polackerna farligare än ryssarna.

[redigera] In i Polen

Karolinska armén gick i vinterkvarter och fortsatte 1701 söderut. Vid övergången av Düna nära det svenska Riga utbröt ett slag som gick bra för svenskarna. Året därpå besegrades polacker och ryssar vid Kliszow. Det gick bra för den svenska armén under kung Karls befäl. Samtidigt anföll tsar Peter det svenska Livland men besegrades i Slaget vid Gemäuerthof med följden att en värdefull rysk tross föll i svenska händer. Fred slöts i Warszawa 1705 men än var inte August besegrad.

En frukost i Ravicz, Polen 1704;

”	Konungen av Sverige har reslig gestalt men går med huvudet böjt. Hans huvud är toppigt, håret glest mot pannan, tätare mot nacken, liksom igelkottars taggar brukar vara, rakt, rikt, till färgen gulaktigt. Ansiktet och kroppen i övrigt äro föga fylliga. Ögonen äro blågrå, det högra lyfter han ofta, varvid vitan på ett påfallande sätt framträder. Skäggväxten är gles, händerna grova, fingrarna långa, tvättade, naglarna klippta (detta till vederläggande av de lögnaktige som utspritt att konungen varken tvättar händerna eller klipper naglarna). Åthävorna och uppsynen mycket allvarsamma och föga godmodiga. Han föreföll mig halta något på högra foten, man säger att det beror på ett olycksfall som han för några år sedan drabbats av.	”
—Ur Karolinska Förbundets Årsbok 1922

[redigera] Uppgörelsen i Sachsen

År 1706 marscherade svenskarna in i Sachsen österifrån. En ny sachsisk-rysk här anföll vid Fraustadt men mötte ett gruvligt nederlag genom den klassiska dubbla omfattningen. Den andra freden, som satte slut på fälttåget och förhöjde Karl XII av Sverige till toppen av hans bana, slöts i Altranstädt 1706. Året därpå marscherade den nyförstärkta svenska armén ut ur Sachsen, på väg österut (se ryska fälttåget).

[redigera] Mötet med tsar Peter

Huvudartikel: Karl XII:s ryska fälttåg

I augusti 1707 bröt Karl XII med en till stor del nyvärvad och välutrustad armé upp från Sachsen. Det återstod nu för honom att genom tsar Peters besegrande framtvinga en för Sverige fördelaktig och betryggande fred med Ryssland, och sålunda även åt detta håll befästa den nyupprättade polska styrelsen. För detta ändamål ville han med samlande av alla disponibla trupper rikta ett avgörande slag mot det ryska rikets centralpunkt, Moskva. Om han lyckades med detta skulle de dittills föga betydande ryska erövringarna i östersjöprovinserna falla av sig själva. I vilken mån Karl XII vid dessa operationer lade vikt vid ett samtidigt angrepp från Finland på tsarens anläggningar vid Neva och på understöd från oroliga element i södra Ryssland är osäkert. Säkert är i varje fall att han förutsåg ett ganska långvarigt krig. För att härunder göra regeringen i Sverige mera handlingskraftig än förut hade han från Sachsen sänt hem några av sina mest betrodda män, Arvid Horn för att inträda i rådet och Magnus Stenbock för att som guvernör i Skåne styra detta av danska erövringsplaner alltid hotade landskap. Sedan Karl XII genom en besvärlig vintermarsch utmanövrerat ryssarna ur de egentliga polska områdena samt förmedlat en uppgörelse mellan kung Stanislaw och August den starkes anhängare i Litauen, lämnade han vid uppbrottet från Vilniustrakten (Radozkowice nära Minsk) i juni 1708 kvar general Ernst Detlof von Krassow med 8 000 man i Polen, med uppgift att fullständigt konsolidera Stanislaws välde samt att följande år i förening med en polsk armé förstärka de svenska styrkorna.

För årets fälttåg medförde Karl XII omkring 34 000 man, och utöver detta beordrade han generalguvernören i Riga, Adam Ludwig Lewenhaupt, att med sin här rycka fram från Kurland för att förstärka huvudhären, medförande betydande förråd. Redan vid denna tid torde han också ha börjat ägna uppmärksamhet åt de framställningar om samverkan mot tsaren som de ukrainska kosackernas hetman Ivan Mazepa åtminstone sedan hösten 1707 i hemlighet låtit göra hos honom. Kungens närmaste avsikt verkar ha varit att genom en framryckning mot Moskva tvinga den ryska krigsledningen till en avgörande strid. Gentemot det hotande angreppet försökte tsar Peter och hans generaler sätta ett kraftigt försvar vid flodövergångarna. Dessutom använde de sig av den brända jordens taktik, så att underhållet skulle försvåras, samtidigt som man försökte oroa och riva upp enskilda svenska truppavdelningar.

I avvaktan på Lewenhaupts anslutning ryckte Karl XII fram långsamt, och kringgick i allmänhet de ryska försvarspositionerna. Endast vid övergången av floden Vabitj vid staden Holowczyn den 4 juli 1708 gick han till anfall. I slaget vid Holowczyn anförde Karl XII personligen Livgardets bataljoner och de ryska försvararna under fältmarskalk Boris Sjeremetiev drevs undan, svårt tilltygade. Svenskarna var endast 12 500 man, medan ryssrna räknades till 39 000 man. Segern i detta slag räknas som en av Karl XII:s främsta. Efter denna lysande seger dröjde den svenske kungen under nio veckor i Mohilew och trakterna närmast öster därom, mellan Dnjepr och dess biflod Soz, alltjämt inväntande Lewenhaupts försenade ankomst. Sannolikt hade han där övertygat sig om svårigheterna av att rycka fram genom de skogiga och glest befolkade trakterna mellan Smolensk och Moskva, och han beslöt att söka en bättre angreppsväg längre söderut, från Severien eller Ukraina.

När han den 15 september vände mot söder från Tatarsk, var emellertid Lewenhaupt alltjämt så långt efter, att tsar Peter lyckades hinna upp denne och i slaget vid Lesna den 29 september 1708 tillfoga honom svåra förluster. Särskilt illa för svenskarna var det att ryssarna kunde förstöra de förråd som Lewenhaupt medförde och som var ämnade för den svenska huvudhären. Karl XII stötte nu också själv på motgångar. Som chef för en stark förtrupp hade generalmajor Anders Lagercrona till uppgift att säkra vissa stödjepunkter och förbereda huvudarméns vinterkvarter. Han tog emellertid fel på vägen, vilket medförde att ryssarna kunde besätta det viktiga passet vid Potjep, över vilket vägen från Severien ledde åt Moskvahållet, liksom även Severiens huvudort Starodub. Då sålunda denna anfallsväg stängdes beslöt Karl XII gå till Ukraina för att fullborda förbindelsen med Mazepa, för att där kunna få goda vinterkvarter och få en öppen väg över Kiev för det väntade understödet från Polen. Mazepa såg dock ogärna den svenska hären i sitt eget land och fördröjde därför Karl XII:s anmarsch något, vilket medförde att tsar Peters förtrogne Aleksandr Mensjikov hann inta och förstöra Mazepas huvudstad Baturin. Samtidigt, under de första novemberdagarna, lyckades dock Karl XII vid Mezin tilltvinga sig den av ryssarna försvarade övergången över floden Desna. Baturins öde medförde att Mazepa inte lyckades få med sig alla kosacker i sitt uppror mot tsaren. Den svenska hären tvingades alltså att ta vinterkvarter i ett fientligt land, där den oroades genom mindre angrepp, samtidigt som den decimerades fruktansvärt av 1708-1709 års oerhörda vinterkyla. År 1709 års fälttåg inleddes med att den svenska armén stormade den ukrainska staden Veprik. Staden intogs men de svenska förluster var stora.

[redigera] Poltava

Huvudartikel: Slaget vid Poltava

Om innebörden av de krigsföretag som Karl XII företog under nämnda vinter är meningarna delade. Likaså är det svårt att säga vilka förberedelser som då gjordes för sommarens fälttåg. Att det bedrevs underhandlingar med de zaporogiska kosackerna och med Rysslands stamfiender krimtatarerna är säkert, liksom även att Karl XII försökte driva på kung Stanislaws och von Krassows anmarsch från Polen över Kiev. Anslutning av zaporogerna vanns också i mars 1709, medan den polska förstärkningen visade sig dra ut betydligt längre på tiden än vad som beräknats. Antagligen i syfte att sysselsätta fienden och locka ut honom på fältet började Karl XII i maj 1709 belägra den befästa staden Poltava vid floden Vorskla. Tsar Peter ryckte med en här på omkring 50 000 man till dess undsättning. Underrättelsen att Karl XII under en rekognoscering sårats svårt i foten och sålunda inte som brukligt var kunde föra befälet, verkar ha gjort tsaren böjd att våga ett fältslag. Han gick över Vorskla och slog upp ett befäst läger norr om Poltava. Fastän Karl XII genom smärtorna och den blodförgiftning som hotade att uppstå från det vanskötta såret var oförmögen att med sin vanliga omtanke leda de svenska truppernas rörelser ville han inte försumma tillfället att ta upp striden med tsaren. Därför fick Rehnskiöld befallning att gå till anfall. Angreppet, vilket verkställdes den 28 juni och vari 18 000 svenskar deltog, slutade med nederlaget i slaget vid Poltava. De svenska förlusterna uppgick till omkring 8 000 man i döda och 3 000 i fångar (bland de senare Carl Piper och Rehnskiöld), och tvingade den återstående delen av härens att marschera söderut längs Vorskla.

Karl XII:s avsikt var nu att föra in sina trupper in på tatarernas område för att där uppbåda stöd och fullfölja kampen. Bland hans underchefer rådde emellertid förvirring och delvis modlöshet. Sedan hären kommit fram till det ställe där Vorskla rinner ut i Dnjepr förmåddes Karl XII av generalerna att med ett följe på omkring 400 man (dessutom följde Mazepa samt av på eget bevåg ett par tusen av hans kosacker) gå över Dnjepr för att skynda före till tatarerna och förbereda härens mottagande. De övriga trupperna skulle sedan under ledning av Adam Ludwig Lewenhaupt och Carl Gustaf Creutz föras över efteråt. Sedan kungen avtågat grep emellertid modlösheten omkring sig bland befälet, och då en rysk strövkår på omkring 9 000 man under Alexander Mensjikovs befäl dök upp i norr och Mensjikov djärvt uppmanade svenskarna till kapitulation, samtyckte man till detta och kapitulerade utan försök till motstånd, trots att svenskarna var numerärt överlägsna ryssarna. Genom kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli råkade totalt 18 367 personer rysk fångenskap.

Den befälhavande generalen Adam Ludvig Lewenhaupts beslut att kapitulera har kritiserats hårt, både av samtiden (inte minst av Karl XII själv) och av eftervärlden. Den svenska armén borde ha tagit upp striden med Mensjikov, som hade numerärt underlägsna trupper, har man menat.

[redigera] Karl XII i Osmanska riket

Huvudartikel: Karl XII:s vistelse i Bender

Karl XII slog sig ned i Bender i Osmanska riket. Han levde kungligt i Bender med sina 2000 män i närmare 6 år. Han hoppades att detta rike skulle gå i krig mot Ryssland, vilket de också gjorde och vann, även om kriget inte blev så långgående som Karl XII hoppats. Efter kalabaliken i Bender 1713 uppstod en tumult eftersom Karl XII kostade mycket pengar samtidigt som han hade ett visst inflytande över Osmanska riket vad gällde att föra krig mot ryssarna.

I olika officiella sammanhang begärde osmanske sultanen Ahmed III att Karl XII skulle behandlas likvärdigt med honom. Detta var ovanligt eftersom alla andra främmande kungar fram till dess ansågs vara likvärdiga med veziren, sultanens närmaste man.

[redigera] Till häst genom Europa på 14 dagar

Hela skaran, totalt omkring 1 500 personer, började den 26 oktober bryta upp för att längs Oltdalen (Rotenturmpasset) gå in i Siebenbürgen. Karl XII skilde sig samma dag från det brokiga och långsamma följet och for med en liten skara på 24 man före. Den 27 oktober gav sig kungen av i förväg med endast två följeslagare, Gustaf Fredrik von Rosen och Otto Fredrik Düring, förklädd och under förevändning om att beställa hästar för de efterföljande. Karl XII reste som "kapten Peter Frisck", medan Gustaf Fredrik von Rosen och Otto Fredrik Düring kallades "kapten Johan Palm" respektive "Erik von Ungern". Efter att ha startat sin resa i Piteşti klockan 23.10 den 27 oktober nådde kungen och hans två följeslagare fram till byn Kenin i Siebenbürgen (nuvarande Rumänien) i skymningen den 28 oktober. Här lämnade kungen von Rosen "med befallning att han fyra timmar efter honom skulle ge sig på vägen och följa honom utan uppehåll i hamn och häl efter", och fortsatte ensam med Düring.

Efter att ha åkt postskjuts från Mühlbach i Siebenbürgen till Wien fortsatte kungen och Düring åter till häst, över Bayern, Pfalz, Hessen, Hannover och Mecklenburg, för att natten till den 11 november 1714 anlända till Stralsund i svenska Pommern. Följet hade sålunda avverkat 2152 km på 14 dygn, eller med andra ord mer än 15 mil/dygn. Hästarna byttes så gott som dagligen, och ett flertal av dem störtade under vägen. När kungen anlände till Stralsund hade man där ännu inte fått reda på att han lämnat Ungern. Skaran av hans följeslagare från Osmanska riket anlände först i mars 1715 till svenska Pommern.

[redigera] Åter på svensk mark

Vid sin återkomst till svensk mark fann Karl XII att tsar Peter hade hunnit fullborda Finlands erövring, att Danmark hade tagit Bremen-Verden och med utsikter om dess besittning försökte locka Georg av Hannover och England in i förbundet, samt slutligen att Fredrik Vilhelm I av Preussen låtit sina trupper gå in i det av Sveriges fiender tagna Stettin (den s.k. Stettinska sekvestern). Då Karl XII bestämt avvisade Hannovers och Preussens anspråk på Sveriges besittningar anslöt sig dessa stater snart öppet till hans fiender (i april och oktober 1715). Sveriges återstående besittningar i Pommern, Stralsund och Rügen, samt Wismar angreps nu av förenade danska och preussiska trupper. Mot dessa dukade de fåtaliga försvararna under: Rügen togs av preussarna i november 1715, och då Stralsund inte längre kunde försvaras räddade sig Karl XII på en segeljakt över till Skåne, där han steg i land vid Trelleborg den 13 december 1715.

Karl XII upprättade nu sitt högkvarter i Lund, där han var närmast krigshändelserna. Det blev nu en helt annan fart på de svenska rustningarna, liksom också ett annat system i förvaltningen än förut. Rådsherrarna i Stockholm hade under de sista åren i sina skrivelser till kungen så ivrigt klagat över landets nöd och betonat fredsbehovet, att Karl XII misstänkte dem för klenmodighet och bristande nit. Han sköt dem nu helt åt sidan och överlämnade helt den närmaste ledningen av såväl inre som yttre politik åt den holstein-gottorpske ministern Georg Heinrich von Görtz. Denne var ett förträffligt verktyg när det gällde att genom diplomatiska knep söndra och försvaga fienderna samt att till det yttersta mobilisera rikets krafter för att nå en dräglig fredsuppgörelse. Utsikterna för detta var inte alltför dåliga, och om ansträngningarna lyckades hade de tunga offer som krävdes av folket kunnat gottgöras till fullo.

Den bittra ovilja som Görtz ådrog sig från den svenska ämbetsadelns sida, den skandal som vållades när hans stämplingar med den stuartske pretendenten Jakob Edvard Stuart mot huset Hannover i England blottlades och strandade, samt slutligen hans politiks fullständiga misslyckande i och med Karl XII:s död, allt detta har vållat att domen över dessa strävandens mål, medel och möjligheter varit skäligen partisk från eftervärldens sida. Den snabbhet med vilken Sverige återställde sitt inre välstånd sedan freden slutits, antyder åtminstone att landet inte stått inför omedelbar undergång.

[redigera] Anfallet i Norge

Huvudartikel: Karl XII:s norska fälttåg

Medan Karl XII lät diplomatin genom anbud och underhandlingar åt olika håll pröva möjligheten till separatfreder bedrev han sina rustningar med eftertryck. I januari 1716 samlade han trupper i Lund, troligen med avsikt att gå över isen till Själland, men en plötslig tövädersstorm förhindrade planens genomförande. Ett försök att genom överraskning ta Kristiania och södra Norges huvudbygd i februari-april 1716 misslyckades också, då han inte kunnat medföra nödvändigt artilleri. Därefter gällde det närmast att värna Skåne, som åter hotades genom tsar Peters och kung Fredrik IV av Danmarks landstigningsplaner sommaren 1716. Dessa strandade på oenighet mellan tsaren och hans bundsförvanter samt även inför de osäkra utsikterna till framgångsrika operationer inom Sverige. Sedan denna direkta fara avstyrts återupptog Karl XII planen på erövring av Norge.

Han uppehöll tsaren genom fredsunderhandlingar på Åland och samlade det mesta av tillgängliga svenska trupper vid den västra gränsen - huvudarmén i Bohuslän och en mindre kår under Carl Gustaf Armfeldt i Jämtland. I slutet av oktober 1718 gick huvudhären över gränsen, varefter Karl XII började belägra fästningen Fredriksten vid Fredrikshald. Under kungens personliga ledning skred belägringen snabbt framåt. Då träffades Karl XII mellan klockan 8 och 9 på kvällen söndagen den 30 november i en av de belägrandes löpgravar, den så kallade gamla linjen, av en kula (myten säger att det var en knapp), som genomborrade båda tinningarna och omedelbart medförde döden. Hans lik fördes till Tistedalen och därefter, vid arméns återtåg, hem till Sverige. Den 13 december kom liket till Uddevalla, där det lades i ekkista, tillverkad på platsen. Den 25 december balsamerades kroppen, en "fältriksdag" hölls på Kungstorget i Uddevalla, och Ulrika Eleonora godkändes som Sveriges drottning. Den 2 januari 1719 gav sig liktåget av från Uddevalla till Stockholm, där kungen gravsattes i Riddarholmskyrkan den 26 februari 1719.

[redigera] Karl XII för eftervärlden

Om de kvarlevande karolinernas allmänna vördnad för sin herre vittnar kraftigt det intresse, varmed man under 1730-talet trots den djupt gripande partisöndringen understödde Göran Nordbergs stora historiska arbete över hans regeringstid. Hur Karl XII tedde sig för en skarpsynt utländsk samtida, visar Voltaires visserligen ytliga och delvis opålitliga, men förträffligt skrivna och ofta träffande skildring, vilken ännu I denna dag troligen är den mest spridda Karl XII-biografi som finns. Senare, sedan Karl XII:s namn och person okritiskt tagits till intäkt för hattpartiets misslyckade krigsäventyr mot Ryssland, gjorde sig bland svenskarna en stark reaktion i omdömet över Karl XII märkbar, och han klandrades skarpt som på en gång målsman för hänsynslös kunglig absolutism och riksfördärvlig halsstarrig krigslusta. Meningarna har därefter växlat mellan dylika skarpa förkastelsedomar och uttryck av lika oförbehållsam beundran.

Det är svårt att veta hur Karl XII var som person eftersom han själv har avslöjat väldigt lite om sitt privatliv och planer. För flera viktiga skeden har det svenska arkivmaterialet förskingrats eller förstörts - huvuddelen av fältkansliets papper brändes sålunda upp vid Perevolotjna för att inte falla i ryssarnas händer.

I samma mån som kännedomen om tidens internationella förhållanden blivit fördjupad samt en skarpare kritisk granskning ägnats åt deltagarnas efterlämnade uppteckningar har mycket av Karl XII:s handlingar, som tidigare förefallit bisarrt och obegripligt, fått en naturlig förklaring och framstår i annat ljus. I huvudsak framträder Karl XII som den målmedvetne försvararen av Sveriges östersjövälde, vars bestånd hotades genom grannarnas växande makt. 1800-talsuppgifter hävdar att Karl XII var en framstående taktiker, medan hans strategiska begåvning var mer omstridd. En avgörande svaghet torde varit hans bristande intresse för och insikt om diplomatins betydelse, som just under hans tid hade krävt synnerlig uppmärksamhet. Denna hans svaghet kunde inte uppvägas genom hans rådgivare, för av dessa var före Görtz ingen tillräckligt förtrogen med kabinettspolitikens metoder och hemligheter.

Den inre förvaltningen däremot synes Karl XII, även när han vistades längst borta från hemlandet, följt med oavbruten uppmärksamhet och förvånande sakkännedom: hans från Timurtasch i oktober 1713 utfärdade kansliordning och hans påbud i juni 1712 om nya grunder för bevillningens utgående är båda märkliga genom sina praktiska och för tiden nya uppslag. Om Karl XII:s vetenskapliga intresse vittnar bland annat de orientaliska forskarexpeditioner (särskilt genom Mikael Eneman), sändes ut som av honom, liksom hans planer på en kalenderreform, vilka nu emellertid bara medförde, att Sverige 1700-1712 till ganska mycket besvär fick en egen kalender.

[redigera] Minnesmärken över Karl XII

Karl XII:s (av Johan Peter Molin modellerade) staty avtäcktes den 30 november 1868 i Kungsträdgården i Stockholm. Den svenska armén reste 1860 en vård till hans minne vid Fredrikshald. Minnesvården är belägen ett gott stycke norr om den plats, där enligt noggranna historisk-topografiska undersökningar kungen torde ha drabbats av det dödande skottet. Denna plats utmärks nu av en där av general Ræder som kommendant på Fredrikstens fästning (1899) uppsatt enkel minnesvård, bestående av en korsmärkt granitkula jämte minnestavla. Till minne av Karl XII:s vistelse i Altranstädt och fördraget där 1707 avtäcktes den 1 september 1907 en obelisk på slottsborggården. En av den ungerske skulptören R. Füredi utförd minnestavla, i relief framställande Karl XII till häst, avtäcktes i april 1924 i Debreczen till minne av att Karl XII under sin hemfärd från Osmanska riket rastade där den 13 november 1714. Minnestavlan avser samtidigt att vara ett uttryck för Debreczens studenters tacksamhet för svensk hjälp under nödåren efter första världskriget.

[redigera] Öppnandet av Karl XII:s grav

På framställning av Karolinska förbundets styrelse medgav Kungl. Maj:t år 1917 att i samband med förestående reparationsarbete på Karl XII:s sarkofag kungens kista skulle få öppnas och en förnyad vetenskaplig undersökning företas av skottskadan på kraniet. Denna undersökning, som leddes av professor Algot Key-Åberg och utsträcktes att gälla även kungens benbrott och skottskada i foten, verkställdes den 18 juli 1917 i det Gustavianska gravkoret, dit kistan hade flyttats dagen innan¹. Undersökningens resultat presenterades först i samband med ett föredrag på Karolinska förbundets sammankomst den 30 november 1917¹, och sammanfattades i den av Algot Key-Åberg och Arthur Stille utgivna publikationen "Konung Karl XII:s banesår" (1918) på så sätt, att den dödande projektilen varit en enda, rund och av kalibern 18-20 mm samt passerat genom hjärnskålen med initialöppning i vänstra tinningtrakten och utgångsöppning i den högra, i sannolikt rak bana med förlopp något riktat bakåt. Projektilbanan inom huvudet har "under förutsättning att huvudet, då projektilen passerade därigenom, intagit vanlig upprätt ställning, inte företett någon avsevärd lutning mot rummets horisontala plan". Projektilen har "med stor levande kraft tillryggalagt vägen genom huvudet". Tidigare gravöppningar hade skett 1746, 1799 och 1859, varav endast den sista kan räknas som rättsmedicinsk, då läkaren Gustaf von Düben förde protokoll.^[1] Med största sannolikhet har graven även öppnats inofficiellt vid flera tillfällen.

[redigera] Stupad eller lönnmördad?

Inte långt efter Karl XII:s död började rykten spridas att kungen hade lönnmördats. I en recension av A. Key-Åberg och Arthur Stilles "Konung Karl XII:s banesår" i "Historisk tidskrift" 1919 av Carl Hallendorff drar denne slutsatsen att enligt detta undersökningsresultat lönnmord inte är uteslutet. Ballistikexperten Gunnar Grenander (1988) har dock med en ballistisk och topografisk undersökning kategoriskt avvisat tanken på ett lönnmord. Grenanders slutsats är att Karl XII träffades av en så kallad druvhagelkula som sköts från någon av fiendens kanoner på det cirka 625 m avlägsna Overberget.

Men andra menar att Rolf Uppström i boken ”Mysteriet Karl XII:s död” (1994) har bevisat att Grenanders undersökning inte håller. Grenander skall ha begått flera sakfel - till exempel skall han ha räknat fel på kulans hastighet och varit "dåligt påläst" i största allmänhet. Uppström avvisar på punkt efter punkt Grenanders argument och visar att Overberget med största sannolikhet kan räknas bort som kulans utgångsplats. Till saken hör att kulhålet i Karl XII:s kranium är av sådan storlek att norska musköter inte kan komma i fråga, eftersom de laddades med kulor av mindre diameter. Svenska musköter laddades med kulor av samma storlek som den dödande kulan måste ha haft. I Karl XII:s kranium finns för övrigt inget blysplitter, och för att få en norrman som skytt, måste Grenander föreslå druvhagel. Huvudalternativet till Grenanders teori är den så kallade "kulknappen", som finns på Varbergs museum. Kulknappen bygger på en sägen som säger att Karl XII blev skjuten från de svenska leden och att en soldat Nordenstierna skall ha sett detta samt plockat upp kulan, som han fann vara en omgjord knapp från en av Karl XII:s uniformer. Han skall sedan ha tagit med kulan hem till Deragård, som ligger i Öxnevalla i Västergötland. Nordenstiena skall sedan efter en prästs råd ha kastat kulknappen i ett grustag, där den genom en slump återfanns 1924 för att 1932 slutligen hamna på Varbergs museum.

År 2002 genomfördes DNA-undersökningar under ledning av med. dr Marie Allen vid Uppsala universitet av blodresterna på den berömda "kulknappen". De visade sig överensstämma med Karl XII:s DNA-profil. Blodresterna var dock allt för begränsade för att några säkra slutsatser skulle kunna dras.

Både Grenanders förslag (druvhagel från Overberget) och kulknappsteorin anses av många för osannolika, och Peter From söker i sin bok Karl XII:s död - gåtans lösning (2005) leda i bevis att den dödande kulan avlossades av en norrman med musköt. I boken, som är den hittills mest omfattande undersökning som har gjorts kring Karl XII:s död, tar författaren hjälp av expertis från hela världen för att styrka teorin om muskötkulan. Senare har historikern Dick Harrison anslutit sig till Peter Froms uppfattning. Peter Englund omfamnar Svante Ståhls avhandling där dödsorsaken anges vara ett Karteschskott från Overberget vilket överensstämmer med uppgifterna av ögonvittnena. Frånvaron av blyrester i såret förklaras av Ståhls bevisning av smidda järnskrån i möjlig kaliber förekom i fästningens inventarieförteckning.

Rolf Uppström återkom till ämnet 2006 då han i en artikel i Karolinska Förbundets Årsbok granskade de senaste årens forskning. Hans slutsats blev att frågan fortfarande var långtifrån avgjord och förordade nya undersökningar. En undersökningsgrupp med historiker, medicinare och tekniker bildades i slutet av 2007 på initiativ av Bengt Grisell vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. En ansökan om gravöppning kommer att göras. Syftet är bl a att göra förnyade fotograferingar av kraniet, och elektronmikroskopisk undersökning av lösa benbitar i kraniet för att utröna vilka eventuella metallrester som finns kvar.

[redigera] Anfäder

Anfäder i tre generationer:

Kung Carl XII	Far Kung Carl XI	Farfar Kung Carl X Gustaf	Farfarsfar Hertig Johan Kasimir av Stegeborg
			Farfarsmor Prinsessan Catharina av Sverige
		Farmor Prinsessan Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp	Farmorsfar Hertig Friedrich III av Holstein-Gottorp
			Farmorsmor Prinsessan Maria Elisabeth av Sachsen
	Mor Prinsessan Ulrika Eleonora av Danmark	Morfar Kung Frederik III av Danmark	Morfarsfar: Kung Christian IV av Danmark
			Morfarsmor Prinsessan Anna Catharina av Brandenburg
		Mormor Hertiginnan Sophie Amalie av Braunschweig-Lüneburg	Mormorsfar Hertig Georg av Braunschweig-Lüneburg
			Mormorsmor Lantgrevinnan Anna Eleonora av Hessen-Darmstadt

[redigera] Lista över slag där Karl XII deltog

• Slaget vid Narva - 20 november 1700
• Slaget vid Düna - 9 juli 1701
• Slaget vid Klissow - 9 juli 1702
• Slaget vid Pultusk - 21 april 1703
• Slaget vid Punitz - 28 oktober 1704
• Slaget vid Holowczyn - 4 juli 1708
• Slaget vid Poltava - 28 juni 1709

[redigera] Litteratur

• Peter From, Karl XII:s död - gåtans lösning (2005)
• Gunnar Grenander, "Karl XII:s död. Ett ögonvittnes berättelse bekräftas", Meddelanden från Armémuseum 1988
• Frans G. Bengtsson, Karl XII:s levnad (1935-36)
• Voltaire, Carl XIIs historia (1731)
• Bengt Liljegren, Karl XII: En biografi (2000)
• Rolf Uppström, Mysteriet Karl XII:s död (1994)
• Rolf Uppström, "Vilken sorts kula ändade Karl XII:s liv?", Karolinska förbundets årsbok 2006
• Arthur Stille, Carl XII:s fälttågsplaner 1707–1709 (1908)
• Harald Hjärne, Karl XII: Omstörtningen i Östeuropa 1697–1703 (1902)
• Albert Sandklevs m.fl. "Carl XII:s död" (1940)
• Karolinska förbundets och Stig Jägerskiölds m.fl. "Sanning och sägen om Karl XII död" (1941)
• Svante Ståhl, "Karl Xll:s död", Karolinska förbundets årsbok 2003

[redigera] Målningar föreställande Karl XII

• Axel Sparres målning Porträtt av Karl XII (1712)
• Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd (1884)

[redigera] Karl XII i modern populärkultur

• I den norska tv-serien Brødrene Dal og mysteriet om Karl XIIs gamasjer, som visades på NRK år 2005 och har visats i Sverige SVT:s Barnkanalen, måste bröderna Dal spåra upp Karl XII:s damasker för att förhindra att Sverige och Norge återgår i union igen.

[redigera] Se även

• Esaias Tegnérs dikt Karl XII
• Kalabaliken i Bender
• Karl XII:s antavla
• Karl XII:s bibel
• Karl XII:s fältmarsch
• Karl XII:s marsch vid Narva
• Karl XII:s torg
• Karolinska förbundet
• Med Guds hjälp vilja vi strida
• Pompe
• Brandklipparen
• Cederhielms epigram Vårt svenska ur
• Stora nordiska kriget
• Narvaförbundet
• Karl XII-firande i Lund

[redigera] Externa länkar

• KungKarl.se av Wesslén och Sjöström
• KarlXII.se av Peter From

[redigera] Källor

1. ^ Gustaf von Düben, Karl XII:s dödssätt, Stockholm, 1860.

• Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3 s.440-441

Sveriges regenter

Munsöätten | Stenkilska ätten | Sverkerska ätten och Erikska ätten | Folkungaätten | Mecklenburgska ätten | Kalmarunionens monarker och riksföreståndare | Vasaätten | Pfalziska ätten | Hessiska ätten | Holstein-Gottorpska ätten | Bernadotteska ätten

Pfalziska ätten (1654–1720)

◄ | Karl X Gustav | Karl XI | Karl XII | Ulrika Eleonora | ►

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).