Dzisiaj jest poniedziałek, 01 grudnia 2008 r. 336 dzien roku
Languages:ar | id | bg | ca | ceb | cs | da | de | et | en | es | eo | fr | he | hr | it | ko | lt | hu | nl | ja | no | pl | pt | ru | ro | sk | sl | sr | fi | sv | te | tr | uk | zh






REKLAMA
mp3

Kakapo

FrÄn Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
?Kakapo
Status i vÀrlden: Akut hotad

Systematik
DomÀn: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: RyggstrÀngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: FĂ„glar
Aves
Ordning: PapegojfÄglar
Psittaciformes
Familj: Äkta papegojor
Psittacidae
Underfamilj: Psittacinae
Tribus: Strigopini
SlÀkte: Strigops
Gray, 1845
Art: Kakapo
S. habroptilus
Vetenskapligt namn
§Strigops habroptilus
Auktor: Gray, 1845
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Kakapo (maori för natt-papegoja) (Strigops habroptilus), Àven kallad ugglepapegoja, Àr en nattaktiv papegojart med gul-grön fjÀderdrÀkt, som Àr endemisk för Nya Zeeland.[1]

Kakapon kÀnns igen pÄ en distinkt ansiktsrundel av sensoriska, morrhÄrsliknande fjÀdrar, en stor grÄ nÀbb, korta ben, stora fötter, och vingar och stjÀrt av relativt kort lÀngd. En viss kombination av egenskaper gör den unik i dess slag; det Àr den enda papegojarten som inte kan flyga, samt den tyngsta av dem. Kakapon Àr grÀsÀtare och har en tydlig könsdimorfism i kroppsstorlek, lÄg basalomsÀttning. Hanen deltar inte i omsorgen om ungarna och den Àr den enda papegojarten som har en polygyn parningslek, dÀr hannen visar upp sig inför mÄnga honor (liknande orrspel). Den Àr ocksÄ möjligen en av vÀrldens mest lÄnglivade fÄglar.[2]

Dess anatomi Àr ett typexempel pÄ tendensen för fÄglars evolution pÄ havsöar med fÄ predatorer och god tillgÄng pÄ föda: termodynamisk effektivitet pÄ bekostnad av flygförmÄga, reducerade vingmuskler och generellt robust kroppsbyggnad.[2]

Kakapon Àr den enda arten i slÀktet Strigops och tribuset Strigopini.

Kakapon Àr kritiskt utrotningshotad, med bara 86 kÀnda levande individer, av vilka alla har givits namn.[3] Kakapons föregÄngare invandrade till Nya Zeelands öar i förhistorien. I frÄnvaron av stora rovdjur förlorade den förmÄgan att flyga. Med den polynesiska och europeiska kolonisationen och införandet av rovdjur som katter, rÄttor, hermeliner och hundar utplÄnades nÀstan alla kakapoer. AnstrÀngningarna att bevara arten pÄbörjades pÄ 1890-talet, men var inte sÀrskilt framgÄngsrika, förrÀn kakapoÄterhÀmtningsplanen genomfördes pÄ 1980-talet. I november 2005 hölls kakapoer pÄ fyra rovdjursfria öar, Maud Island, Chalky Island (Te Kakahu), Codfish Island (Whenua Hou) och Anchor Island, dÀr de hÄlls under noggrann uppsikt.[2] PÄ tvÄ stora öar i fjordlandet, Resolution Island och Secretary Island, har storskaliga ÄtgÀrder för ekologisk restaurering genomförts för att bereda sjÀlvförsörjande ekosystem med lÀmpliga habitat för kakapo.

Bevarandet av kakapon har gjort arten vÀlkÀnd. MÄnga böcker och dokumentÀrer som beskriver kakapons situation har producerats pÄ senare tid. TvÄ av de mest betydelsefulla dokumentÀrerna, som bÄda gjordes av NHNZ, Àr Kakapo - Night Parrot (1982) och To Save the Kakapo (1997). BBC:s enhet för naturhistoria har ocksÄ tagit upp kakapon, exempelvis i ett inslag med Sir David Attenborough i FÄglarnas liv. Den var ocksÄ ett av de utrotningshotade djur som Douglas Adams och Mark Carwardine gav sig ut för att hitta för radioserien och boken Sista chansen.

Kakapon, liksom mÄnga andra fÄgelarter, har historiskt varit viktig för maorierna, Nya Zeelands ursprungsbefolkning, och förekommer i mÄnga traditionella legender och folktro.

InnehÄll

[redigera] Utseende och lÀte

Foto av en ettÄrig kakapo pÄ Codfish Island

Kakapon tillhör de största papegojorna och Àr genom sin tÀta fjÀderbeklÀdnad nÀstan lika stor som en berguv. Hannar blir upp till 60 centimeter stora och vÀger mellan 2 och 4 kilogram som vuxna.[4] Kakapoer saknar flygförmÄga. De har korta vingar i förhÄllande till sin kroppsstorlek och saknar det framtrÀdande bröstben som hÄller fast flygmusklerna hos andra fÄglar. De anvÀnder sina vingar för att balansera och som stöd, samt nÀr de hoppar frÄn trÀd. Till skillnad frÄn andra landlevande fÄglar kan kakapon samla stora mÀngder kroppsfett för att lagra energi. Detta gör kakapon till den tyngsta papegojarten.[2]

Kakapons överkropp har gulaktigt mossgröna fjĂ€drar med svarta eller mörkt brungrĂ„ rĂ€nder eller flĂ€ckar. Detta gör att den smĂ€lter vĂ€l in i den inhemska vĂ€xtligheten. Graderna av flĂ€ckighet, fĂ€rgton och fĂ€rgintensitet kan variera starkt mellan individer. Det har observerats pĂ„ museiexemplar att vissa fĂ„glar har haft helt gul fĂ€rgning. Bröstet och sidorna Ă€r gulgröna med gula inslag. Buk, understjĂ€rt, hals och ansikte Ă€r övervĂ€gande gulaktiga, med blekgröna inslag och svagt flĂ€ckade med brungrĂ„tt. Eftersom fjĂ€drarna inte behöver den styrka och styvhet som krĂ€vs för flygning Ă€r de ovanligt mjuka, vilket har gett arten dess artepitet habroptilus. Kakapon har en iögonfallande ansiktsslöja av fina fjĂ€drar, som ocksĂ„ tĂ€cker pannan och omfattar örontrakten och fĂ„r fĂ„gelns huvud att pĂ„minna om en ugglas. Ansiktsslöjan har en blekt halmgul fĂ€rg, som endast i örontrakten har en anstrykning Ă„t olivbrunt. NĂ€bben Ă€r omgiven av fina "morrhĂ„r", som fĂ„geln anvĂ€nder för att kĂ€nna av marken och navigera nĂ€r den gĂ„r med huvudet sĂ€nkt. NĂ€bbhalvorna Ă€r mestadels elfenbensfĂ€rgade, men en del av övernĂ€bben Ă€r blĂ„grĂ„. Ögonen Ă€r mörkbruna. Kakapons fötter Ă€r stora, fjĂ€lliga och, som hos alla papegojor, zygodaktyla (tvĂ„ tĂ„r pekar framĂ„t och tvĂ„ bakĂ„t). Den har framtrĂ€dande klor som Ă€r sĂ€rskilt anvĂ€ndbara för klĂ€ttring. Ändarna pĂ„ stjĂ€rtfjĂ€drarna blir ofta slitna av att stĂ€ndigt slĂ€pas pĂ„ marken.[2]

"MorrhÄren" runt nÀbben

Honor kan lÀtt urskiljas frÄn hannar pÄ grund av nÄgra framtrÀdande skillnader: de har smalt och mindre kupigt huvud, deras nÀbbar Àr smalare och proportionellt lÀgre, deras vaxhud och nÀsborrar Àr mindre, deras ben och fötter Àr slankare och rosaaktigt grÄ och deras stjÀrtar Àr proportionellt lÀngre. FjÀderdrÀktens fÀrgning skiljer sig inte sÄ mycket frÄn hannarnas, men tonen Àr mer diskret, med mindre gult och flÀckigt. De tenderar att göra mer motstÄnd och vara mer aggressiva Àn hannar nÀr man hanterar dem. Honor som ruvar urskiljs ocksÄ genom en bar ruvningsflÀck pÄ buken.[2]

Liksom mÄnga andra papegojor har kakapon ett antal olika lÀten. Förutom "bommanden" och "tjinganden" i deras parningslÀte kraxar den ofta skraark för att ange sitt lÀge för andra fÄglar.

Kakapons lÀte Àr ett hest kraxande, som övergÄr i ett missljudande skrik, nÀr fÄgeln utsÀtts för nÄgon sinnesrörelse eller Àr hungrig.

Kakapoer har ett vÀlutvecklat luktsinne, som passar deras nattliga livsstil.[5] De kan skilja mellan lukter medan de födosöker. Detta beteende har endast beskrivits hos en annan art av papegoja.[5] Kakapoer kan lukta sig till vilken föda som Àr giftig och vilken som Àr nyttig.

[redigera] Systematik

Kakapon har sÄ mÄnga ovanliga drag att den ursprungligen placerades i en egen familj, Strigopidae. Numera klassas den dock som medlem av familjen Àkta papegojor (Psittacidae). Dess sÀrart framhÀvs av att klassificeras inom ett eget slÀkte, Strigops, och tribus, Strigopini, inom underfamiljen Psittacinae. Vissa hÀvdar att kakapon tillhör en egen underfamilj, Strigopinae.[6]

Tidigare ornitologer ansÄg att kakapon kunde vara beslÀktad med Pezoporus wallicus och nattpapegoja (Pezoporus occidentalis) i Australien, medan andra har pekat pÄ Nestorini-tribuset.[7] En DNA-sekvensundersökning 2005 bekrÀftade beröringspunkter med slÀktet Nestor, som innehÄller arterna kaka och kea. Molekyldatan tyder vidare pÄ att de tvÄ arterna i slÀktet Nestor, och kakapon i dess eget slÀkte, utgör en gammal grupp som avskilde sig frÄn alla andra Àkta papegojor före deras utspridning.[8]

[redigera] Ekologi och beteende

 
 Maximal utbredning sedan 1840
 
 Fossilfynd
Kakapons historiska utbredning.

De enda inhemska dÀggdjuren i Nya Zeeland Àr tre arter av smÄ fladdermöss (en utdöd). Det verkar som om kakapon - liksom mÄnga av Nya Zeelands fÄgelarter - har utvecklats till att fylla en ekologisk nisch som vanligen upptas av olika dÀggdjursarter. Före mÀnniskornas ankomst var kakapoerna i stor utstrÀckning spridda över Nya Zeelands tre huvudöar. De bodde i en antal olika biotoper, dÀribland landskap med grÀstuvor, busksnÄr och kustomrÄden. De bodde ocksÄ i skogar, bland annat sÄdana som dominerades av Podocarpaceae, sydbokar, Beilschmiedia tawa och Metrosideros umbellata.

Kakapoer Ă€r frĂ€mst aktiva pĂ„ natten. De sover under skydd i trĂ€d eller pĂ„ marken under dagen och genomströvar sina territorier pĂ„ natten.[1] Kakapoer kan inte flyga, men de Ă€r mycket skickliga pĂ„ att klĂ€ttra och kan nĂ„ de högsta trĂ€dens kronor. Eftersom de har förlorat sin flygförmĂ„ga har de utvecklat starka ben. De rör sig ofta genom en snabb "joggningsliknande" gĂ„ngstil som den kan förflytta sig flera kilometer med.[4] Honan gör tvĂ„ returfĂ€rder varje natt under ruvningen frĂ„n sitt bo till födokĂ€llan upp till 1 km bort[9] och hannar gĂ„r frĂ„n sina hemomrĂ„den till hĂ€ckningsplatsen upp till 5 km bort under hĂ€ckningssĂ€songen (oktober–januari).[10]

För att kunna flyga klÀttrar kakapon först upp i ett ihÄligt trÀd som den kan kasta sig ut i luften frÄn. DÀrifrÄn flyger den till en lÀgre punkt pÄ ett annat trÀd, men arbetar sig Äter upp pÄ detta, hastigt klÀttrande med anvÀndning Àven av stjÀrten. Vingarna rörs ganska lite, för att inte sÀga obetydligt.

Kakapoer Àr nyfikna och har interagerat med mÀnniskor. ViltvÄrdare och frivilliga har haft omfattande kontakter med vissa kakapoer, och de har omvittnat sÀrskilda personligheter.

Ett beteende som inte har gynnat kakapoerna pÄ senare tid Àr deras reaktion pÄ hot. NÀr kakapoer kÀnner sig hotade stÄr de stilla och hoppas smÀlta in i vÀxtligheten som de liknar. Detta var en bra strategi för att lura deras huvudsakliga inhemska predator, den jÀttelika Haasts örn. Det försvarar dem dock inte mot deras nya dÀggdjursfiender (förvildade katter och hundar), som anvÀnder sig av sina goda luktsinnen. Ett typiskt sÀtt för mÀnniskor att jaga kakapoer Àr att slÀppa loss trÀnade hundar.[11]

[redigera] Föda

Kakapons nÀbb Àr sÀrskilt anpassad för att finmala föda. Av denna anledning har kakapoer mycket smÄ muskelmagar jÀmfört med andra fÄglar av deras storlek. De Àr i allmÀnhet vÀxtÀtare som livnÀr sig pÄ inhemska vÀxter, frön, frukter, pollen och till och med splintved pÄ trÀd. En undersökning frÄn 1984 identifierade 25 vÀxtarter som kakapoföda.[1] De Àr sÀrskilt förtjusta i frukten frÄn trÀdet Dacrydium cupressinum, och Àter enbart denna under perioder nÀr den finns i stor mÀngd. Kakapoer har en karakteristisk vana att gripa tag i ett löv eller ormbunksblad med en fot och skrapa ut de nÀringsrika delarna av vÀxten med nÀbben och lÀmna en boll av osmÀltbar fiber. Dessa smÄ vÀxtfiberklumpar Àr ett utmÀrkande tecken pÄ att kakapoer finns i nÀrheten.[12][13]

Kakapons föda förĂ€ndras efter Ă„rstiden. De vĂ€xter som Ă€ts mest frekvent under Ă„ret Ă€r bland andra arterna Lycopodium ramulosum, Lycopodium fastigium, Schizaea fistulosa, Blechnum minus, Blechnum procerum, Cyathodes juniperina, Dracophyllum longifolium, Olearia colensoi och Thelymitra venosa. Enskilda vĂ€xter av samma art behandlas ofta olika. Kakapoer lĂ€mnar efter sig iögonfallande bevis pĂ„ sina födobeteenden, frĂ„n 10×10 m till 50×100 m födoomrĂ„den.[1]

[redigera] HĂ€ckning

Kakapo som kamoufleras av sina fjÀdrar.

Kakapoer Àr de enda papegojorna i vÀrlden som har en hÀckning som innefattar spel (lek).[14] Hanar samlas pÄ en spelplats och tÀvlar med varandra om att locka honor. Honorna ser pÄ nÀr hanarna spelar.[15] De vÀljer partner efter kvaliteten pÄ hans uppvisning, och jagas inte av hanarna pÄ nÄgot öppet sÀtt. Inga parband bildas, utan hanar och honor trÀffas bara för att para sig.

Under spelsĂ€songen lĂ€mnar hanarna sina hemterritorier och förflyttar sig till bergstoppar och bergskammar, dĂ€r de upprĂ€ttar sina egna spelplatser. Spelplatserna kan vara upp till 7 kilometer frĂ„n kakapons vanliga territorium och Ă€r i genomsnitt pĂ„ 50 meters avstĂ„nd frĂ„n varandra inom spelarenan. Hanarna stannar i nĂ€rheten av sin spelplats under hela spelsĂ€songen. Vid början av hĂ€ckningssĂ€songen slĂ„ss hanarna för att försöka lĂ€gga beslag pĂ„ de bĂ€sta spelplatserna. De gĂ„r emot varandra med resta fjĂ€drar, utspĂ€rrade vingar, öppna nĂ€bbar, höjda klor och högljutt skrikande och morrande. Striderna kan orsaka skador hos fĂ„glarna.

Varje spelplats bestĂ„r av skĂ„l-liknande försĂ€nkningar i marken, som har grĂ€vts av hanen, upp till 10 centimeter djupa och tillrĂ€ckligt lĂ„nga för att passa fĂ„gelns lĂ€ngd pĂ„ en halvmeter. SkĂ„larna anlĂ€ggs ofta bredvid klippvĂ€ggar, sandbankar eller trĂ€dstammar för att hjĂ€lpa att reflektera ljud.[14] Varje hanes skĂ„lar Ă€r sammanbundna av ett nĂ€tverk av spĂ„r som kan strĂ€cka sig 50 meter lĂ€ngs en bergskam eller 20 meter i diameter runt en bergstopp.[14] Hanarna stĂ€dar noggrant ut skrĂ€p frĂ„n sina skĂ„lar och spĂ„r. Ett sĂ€tt som forskare anvĂ€nder för att kontrollera om skĂ„lar blir besökta pĂ„ natten Ă€r att lĂ€gga nĂ„gra grenar i skĂ„len. Om hanen besöker skĂ„len pĂ„ natten plockar han upp dem med nĂ€bben och kastar ivĂ€g dem.

För att locka till sig honor gör hanarna högljudda, lĂ„gfrekventa (under 100 Hz) mullrande ljud frĂ„n sina skĂ„lar genom att blĂ„sa upp en bröstsĂ€ck.[4][16] De börjar med lĂ„ga grymtningar, som ökar i volym dĂ„ sĂ€cken blĂ„ses upp. Efter en följd av ungefĂ€r 20 kraftiga "boom"-lĂ€ten sjunker volymen. Kakapohanen stĂ€ller sig dĂ„ upp en kort stund innan han Ă„ter sĂ€nker huvudet, blĂ„ser upp bröstet och pĂ„börjar en ny följd av "boom"-ljud. Ljuden kan höras minst en kilometer bort en vindstilla natt, och vinden kan bĂ€ra ljuden minst fem kilometer.[14] Hanarna "boomar" i genomsnitt Ă„tta timmar per natt, och varje hane kan utstöta tusentals "boom"-ljud pĂ„ denna tid. De kan fortsĂ€tta varje natt i tre eller fyra mĂ„nader, under vilka hanen kan förlora halva sin kroppsvikt. Varje hane rör sig omkring bland skĂ„larna pĂ„ sin spelplats sĂ„ att "boom"-ljuden ska skickas ut i olika riktningar.

Honor attraheras av de konkurrerande hanarnas "boomanden". De kan ocksÄ behöva gÄ flera kilometer frÄn sina territorier till spelarenan. NÀr en hona gÄr in pÄ en av hanarnas spelplatser utför hanen en uppvisning dÀr han vaggar frÄn sida till sida och gör klickande ljud med nÀbben.[2] Han vÀnder ryggen mot honan, breder ut vingarna och gÄr baklÀnges mot henne. Försöket att kopulera pÄgÄr mellan 2 och 14 minuter.[2] NÀr fÄglarna har parat sig ÄtervÀnder honan till sitt hemterritorium för att lÀgga Àgg och ta hand om ungarna. Hanen fortsÀtter att "booma" i hopp om att locka till sig en annan hona.

Kakapohonor lÀgger upp till tre Àgg per hÀckningssÀsong.[16] De har sitt bo pÄ marken under vÀxter eller i hÄligheter som ihÄliga trÀdstammar. De ruvar Àggen troget, men Àr tvungna att lÀmna dem varje natt för att söka föda. Det Àr kÀnt att rovdjur kan Àta Àggen och embryona inuti Àggen kan frysa till döds nÀr modern Àr borta. KakapoÀgg klÀcks vanligen inom 30 dagar.[17] De nyklÀckta ungarna Àr duniga och grÄ och ganska hjÀlplösa. Efter att Àggen klÀcks utfodrar honan ungarna i tre mÄnader, och ungarna stannar kvar hos honan i nÄgra mÄnader efter att de blivit flygfÀrdiga.[16] De smÄ ungarna Àr lika sÄrbara för rovdjur som Àggen, och ungar har dödats av mÄnga av samma rovdjur som attackerar vuxna fÄglar. Ungarna lÀmnar boet nÀr de Àr ungefÀr 10 till veckor gamla. Medan de blir mer sjÀlvstÀndiga kan deras mödrar utfodra dem sporadiskt i upp till 6 mÄnader.

Eftersom kakapoer Àr ganska lÄnglivade tenderar de att ha en adolescens innan de börjar hÀcka. Hanarna börjar inte spela förrÀn de Àr 5 Är gamla.[4] Honor Àr 9 till 11 Är nÀr de börjar leta efter hanar.[17] Kakapoer hÀckar inte varje Är och har en av de lÀgsta reproduktionsnivÄerna bland fÄglar. HÀckningar sker bara under ollonÄr, dÄ trÀden bÀr mycket frukt och ger en stor tillgÄng pÄ föda. Dacrydium cupressinum har ollonÄr endast vart tredje till femte Är, sÄ i skogar som domineras av denna art, som de pÄ Codfish Island, sker kakapoernas hÀckning lika sÀllan.[18]

[redigera] Status

KakapobestÄndet i Nya Zeeland har minskat betydligt sedan mÀnniskorna bosatte sig i landet. Sedan 1891 har anstrÀngningar gjorts för att försöka förhindra utrotning. Det mest framgÄngsrika projektet var ÄterhÀmtningsplanen Kakapo Recovery Plan, som började genomföras 1989 och fortfarande pÄgÄr.

[redigera] MÀnsklig pÄverkan

Den första faktorn i bestÄndsminskningen var mÀnniskornas ankomst. Enligt maorisk folklore fanns kakapoer utspridda i hela landet nÀr polynesierna först anlÀnde till Aotearoa för 1000 Är sedan.[19] Man har funnit lÀmningar som visar att kakapoer fanns runtom pÄ Nordön, Sydön och Stewart island före maorierna och under tidig maoritid.[20] Inflyttade maorier frÄn Polynesien jagade kakapoer för att Àta dem och anvÀnda deras hud och fjÀdrar till klÀdnader.[19] De anvÀnde torkade kakapohuvuden som öronsmycken. PÄ grund av dess oförmÄga att flyga, starka lukt och vana att stÀlla sig stilla nÀr de blir hotade var kakapoerna lÀtta byten för maorierna och deras hundar. Deras Àgg och ungar jagades av den polynesiska rÄttan, som maorierna förde till Nya Zeeland.[15] Dessutom röjde maorierna avsiktligt bort vÀxtlighet och minskade dÀrmed kakapoernas levnadsomrÄden. Kakapoerna var utrotade i mÄnga delar av öarna vid den tid dÄ européerna anlÀnde,[21] men de fanns fortfarande kvar i den centrala delen av Nordön och skogiga delar av Sydön.[20]

FrĂ„n 1840-talet röjde europeiska nybyggare omfattande omrĂ„den för att anlĂ€gga jordbruk och betesmarker, vilket ökade hotet mot kakapoerna och deras biotop. De förde med sig fler hundar och andra rovlevande dĂ€ggdjur, dĂ€ribland huskatter, svartrĂ„ttor och hermeliner.[22] EuropĂ©erna visste inte mycket om kakapon innan George Gray frĂ„n British Museum gjorde en beskrivning av den utifrĂ„n en hud. Liksom maorierna hade gjort Ă„t de tidiga europeiska utforskarna och deras hundar kakapoer. I slutet av 1800-talet blev kakapon kĂ€nd som en vetenskaplig kuriositet, och tusentals fĂ„ngades eller dödades för att föras till djurparker, museer och samlare. De flesta exemplaren dog inom nĂ„gra mĂ„nader. Åtminstone frĂ„n 1870-talet visste samlare att kakapobestĂ„ndet var i avtagande, och deras huvudsakliga mĂ„lsĂ€ttning var att samla sĂ„ mĂ„nga som möjligt innan de dog ut.

PÄ 1880-talet slÀpptes stora mÀngder mÄrddjur (hermeliner, illrar och vesslor) ut i Nya Zeeland för att minska mÀngden kaniner,[23] men de tog ocksÄ mÄnga inhemska arter, inklusive kakapo. Andra vÀxtÀtande djur, sÄsom införda hjortdjur, konkurrerade med kakapoerna om födan, och gjorde att nÄgra av dess favoritvÀxtarter dog ut.

[redigera] Tidiga bevarandeÄtgÀrder

Tusentals kakapoer samlades till museer runt om i vÀrlden.

1891 gjorde Nya Zeelands regering Resolution Island i Fiordland till naturreservat, och 1894 utsĂ„g regeringen Richard Henry till dess förestĂ„ndare. Henry, som var en ivrig naturforskare och var medveten om att mĂ€ngden inhemska fĂ„glar minskade, började fĂ„nga och flytta kakapoer och kivier frĂ„n huvudön till den rovdjursfria Resolution Island. PĂ„ sex Ă„r flyttade han över 200 kakapoer till Resolution Island. År 1900 hade dock hermeliner simmat till Resolution Island och koloniserat den. De utrotade kakapobestĂ„ndet inom sex Ă„r.[24]

1903 flyttades tre kakapoer frÄn Resolution Island till naturreservatet Hauturu/Little Barrier Island nordost om Auckland, men dÀr fanns förvildade katter och kakapoerna sÄgs aldrig mer. 1912 flyttades tre kakapoer till ett annat reservat, Kapiti Island, nordvÀst om Wellington. En av dem överlevde Ätminstone till 1936, trots att förvildade katter fanns i omrÄdet under en del av perioden dÀremellan.[24]

PÄ 1920-talet hade kakapoerna dött ut pÄ Nordön och de minskade i utbredning och antal pÄ Sydön.[21] Ett av deras sista tillflyktsomrÄden var Fiordland. DÀr sÄgs och hördes de ofta under 1930-talet. PÄ 1940-talet blev observationerna fÄ.

[redigera] BevarandeĂ„tgĂ€rder 1950–1989

PĂ„ 1950-talet upprĂ€ttades New Zealand Wildlife Service som började göra regelbundna expeditioner för att leta efter kakapoer, mestadels i Fiordland och nuvarande Kahurangi National Park pĂ„ nordvĂ€stra Sydön. PĂ„ sju expeditioner i Fiordland mellan 1951 och 1956 hittade man bara nĂ„gra enstaka tecken frĂ„n senare tid. År 1958 fĂ„ngades sĂ„ slutligen en kakapo och slĂ€pptes igen i Milford Sounds avrinningsomrĂ„de i Fiordland. Ytterligare sex kakapoer fĂ„ngades 1961. En slĂ€pptes och de övriga fem förflyttades till voljĂ€rer i fĂ„gelreservatet Mount Bruce nĂ€ra Masterton pĂ„ Nordön. Inom nĂ„gra mĂ„nader hade fyra av fĂ„glarna dött och den femte dog efter ungefĂ€r fyra Ă„r. Under de följande 12 Ă„ren genomfördes regelbundna expeditioner som inte hittade mĂ„nga tecken pĂ„ kakapoer, vilket tydde pĂ„ att bestĂ„ndet fortsatte att minska. Bara en fĂ„gel fĂ„ngades 1967, som dock dog Ă„ret dĂ€rpĂ„.

I början av 1970-talet var det osÀkert huruvida kakapon fortfarande var en levande art. I slutet av 1974 hittade forskare flera ytterligare kakapohanar och gjorde de första vetenskapliga observationerna av spelande kakapoer. Dessa observationer fick Don Merton att spekulera för första gÄngen om att kakapon hade en hÀckning med spel.[15] FrÄn 1974 till 1976 upptÀcktes 14 kakapoer, men alla verkade vara hanar. En hanfÄgel fÄngades i MilfordomrÄdet 1975, döptes till "Richard Henry", och förflyttades till Maud Island. Detta visade att möjligheten fanns att alla honor hade dött och att arten dÀrmed i princip var utdöd. Alla fÄglar som Wildlife Service upptÀckte frÄn 1951 till 1976 fanns i U-formade dalar flankerade av nÀstan vertikala klippor och omgivna av höga berg. SÄdan extrem terrÀng hade fördröjt kolonisering av vÀxtÀtande dÀggdjur och lÀmnat öar av nÀstan oförÀndrad inhemsk vÀxtlighet. Till och med hÀr fanns dock hermeliner och Är 1976 hade kakapoerna försvunnit frÄn dalens botten och bara ett fÄtal hanar överlevde högt upp pÄ de mest otillgÀngliga delarna av klipporna.[2]

Före 1977 hade ingen expedition varit pÄ Stewart Island/Rakiura. 1977 rapporterades observationer av kakapo frÄn Stewart Island.[2] En expedition till ön hittade en spelarena med spÄr och skÄlar redan under sin första dag, och strax dÀrefter hittade den flera dussin kakapoer. Fyndet i ett omrÄde pÄ 8000 ha area brandpÄverkat buskland gav hopp om att populationen skulle innehÄlla honor. Den totala populationen uppskattades till 100 till 200 fÄglar.[25]

MÄrddjur har aldrig koloniserat Steward Island/Rakiura, men förvildade katter fanns dÀr. Under en undersökning blev det tydligt att katterna dödade 56% av kakapobestÄndet per Är.[26] PÄ denna nivÄ kunde fÄglarna inte överleva pÄ ön. Intensiv kattkontroll infördes 1982 och dÀrefter hittades inga kakapoer som dödats av katter.[2] För att sÀkerstÀlla att de ÄterstÄende fÄglarna skulle överleva bestÀmde vetenskapsmÀnnen senare att denna population skulle flyttas till rovdjursfria öar. Denna operation utfördes mellan 1982 och 1997.[27]

[redigera] Kakapo recovery plan

Flyttningar av kakapoer 1974–1992[27]
Flyttad till Antal kakapoer Döda < 6 mĂ„nader Överlevande i nov. 1992
Maud Island (1974–81) 9 (6♂, 3♀) 3 (2♂, 1♀) 4 (2♂, 2♀)
Little Barrier Island (1982) 22 (13♂, 9♀) 2 (1♂, 1♀) 15–19 (10–12♂, 5–7♀)
Codfish Island (1987–92) 30 (20♂, 10♀) 0 20–30 (13–20♂, 7–10♀)
Maud Island (1989–91) 6 (4♂, 2♀) 0 5 (3♂, 2♀)
Mana Island (1992) 2 (2♀) 1 (1♀) 1 (1♀)
Totalt 65 (43♂, 22♀) 6 (4♂, 2♀) 41–55 (27–36♂, 14–19♀)

Not: ♂ = hanar, ♀ = honor.

1989 utarbetades en ÄterhÀmtningsplan (Kakapo Recovery Plan) och en kakapoÄterhÀmtningsgrupp (Kakapo Recovery Group) bildades för att genomföra den.[28] Nya Zeelands Department of Conservation tog över frÄn Wildlife Service för denna uppgift. Den första ÄtgÀrden i planen var att förflytta alla ÄterstÄende kakapoer till öar som var lÀmpliga för deras hÀckning. Inga av Nya Zeelands öar var idealiska för att införa kakapoer pÄ, utan att genomföra en omfattande vÀxtplantering och att utrota de dÀggdjur som kunde jaga kakapoer eller konkurrera med dem. Fyra öar blev slutligen utvalda: Maud Island, Hauturu/Little Barrier Island, Codfish Island och Mana Island.[27] NÄgra öar behövde rehabiliteras flera gÄnger nÀr katter, hermeliner och wekor fortsatte att visa sig. Sextiofem kakapoer (43 hanar och 22 honor) har flyttats till de fyra öarna i fem flyttningar.[27] Vid november 2005 hade Hauturu/Little Barrier Island och Mana Island ersatts av Chalky Island och Anchor Island som skyddsomrÄden för kakapoer.[2]

Efter genomförandet av kakapoÄterhÀmtningsplanen har antalet kakapoer i allmÀnhet ökat.

En viktig del av Ă„terhĂ€mtningsplanen Ă€r att förse honor med extra föda. Kakapoer hĂ€ckar bara en gĂ„ng vartannat till vart femte Ă„r, dĂ„ en sĂ€rskild sorts vĂ€xtart, i första hand Dacrydium cupressinum, producerar proteinrika frukter och frön. Genom att observera förhĂ„llandet mellan hĂ€ckningsintervallen och vĂ€xtens ollonĂ„r vĂ€ljer biologerna vilken tillskottsföda de ska ge för att fĂ„ kakapoerna att hĂ€cka oftare.[29] 1989 utskĂ€nktes sex typer av föda (Ă€pplen, sötpotatis, mandlar, paranötter, solrosfrön och valnötter) fritt varje natt pĂ„ 12 utskĂ€nkningsplatser. Hanar och honor Ă„t av den extra födan, och honor ruvade pĂ„ Little Barrier Island under somrarna 1989–91 för första gĂ„ngen sedan 1982, men hĂ€ckningsframgĂ„ngen var liten.[30]

Extrautfodringen ökar inte bara kakapons hĂ€ckningsfrekvens, utan pĂ„verkar ocksĂ„ könsfördelningen bland ungarna.[31] Honor som utfodras med proteinrik föda producerar i större utstrĂ€ckning ungar av hankön (hanar har 30–40% större kroppsvikt Ă€n honor). NĂ€r konkurrensen om resurser (sĂ„som föda) Ă€r stor producerar honorna en större andel ungar av honkön och nĂ€r det finns mycket föda en större andel av hankön. En kakapohona kan sannolikt producera Ă€gg Ă€ven nĂ€r tillgĂ„ngen pĂ„ föda Ă€r liten, medan en hankakapo kommer ha större förmĂ„ga att föröka sig nĂ€r tillgĂ„ngen Ă€r stor, genom att para sig med flera honor. Denna upptĂ€ckt anvĂ€ndes senare till att öka antalet honungar genom att medvetet manipulera moderns tillstĂ„nd.[32] Under vintern 1981 gavs extra föda endast till honor som vĂ€gde under 1,5 kg för att undvika att höja deras kroppstillstĂ„nd, och könsfördelningen 1982 blev nĂ€stan jĂ€mn, sĂ„ att övervikten för hanar eliminerades.

Även om förökningen kan förbĂ€ttras genom extra utfodring, hotas kakapoungarnas överlevnad av nĂ€rvaron av polynesiska rĂ„ttor. Av 21 ungar som klĂ€cktes mellan 1981 och 1994 blev nio antingen dödade av rĂ„ttor eller Ă„ts av rĂ„ttor efter att de hade dött.[29] Skyddet av bon har intensifierats sedan 1995 genom anvĂ€ndning av rĂ„ttfĂ€llor och giftstationer sĂ„ snart ett bo hade upptĂ€ckts. En liten videokamera och infraröd ljuskĂ€lla bevakar boet stĂ€ndigt, och skrĂ€mmer rĂ„ttor som nĂ€rmar sig genom smĂ„ ljud- och ljuseffekter. För att öka hĂ€ckningsframgĂ„ngen placerar en bobevakare en liten termostatkontrollerad elektrisk filt över Ă€ggen eller ungarna varje gĂ„ng honan lĂ€mnar boet för att söka föda. Andelen överlevande ungar har ökat frĂ„n 29% i oskyddade bon till 75% i skyddade bon.[29]

För att hÄlla kakapopopulationen under stÀndig bevakning har varje fÄgel utrustats med en radiosÀndare.[29] Varje kÀnd kakapo har givits ett namn av anstÀllda pÄ Kakapo Recovery Programme. Det Àr ett kÀrleksfullt sÀtt för djurvÄrdarna att tala om enskilda fÄglar, och en pÄminnelse om hur fÄ som finns kvar. Artificiell inkubation och handuppfödning av ungar anvÀndes ofta för att förbÀttra Àggens och ungarnas tillstÄnd.[33] I november 2005 bestod populationen av 41 honor och 45 hanar, dÀribland fyra ungfÄglar (3 honor och en hane) som föddes 2005.[2] Den Àldsta överlevande kakapon, "Richard Henry", tros vara mellan 35 och 50 Är gammal.[34]

Kakapo Recovery Plan har varit ett framgĂ„ngsrikt program, dĂ„ antalet kakapoer ökar stadigt. Överlevnaden bland vuxna fĂ„glar och deras produktivitet har ökat avsevĂ€rt sedan programmet satte igĂ„ng. Det huvudsakliga mĂ„let Ă€r dock att etablera minst en bĂ€rkraftig, sjĂ€lvuppehĂ„llande, oövervakad population av kakapo som en funktionell del av ekosystemet i en skyddad biotop.[35] För att anta denna utmaning har tvĂ„ stora öar i Fiordland, Resolution Island (20 860 ha) och Secretary (8 140 ha), förberetts för Ă„terinförande av kakapoer genom storskaliga ekologiska restaureringsĂ„tgĂ€rder.[2]

[redigera] Kulturhistoria

Det finns en rik tradition i maoriernas folklore och folktro kring kakapon. Man lade mÀrke till att kakapons oregelbundna hÀckningscykel var förknippad med vissa arters, som Dacrydium cupressinum, myckna fruktbÀrande under "ollonÄr". Detta fick maorierna att tillskriva fÄgeln en förmÄga att förutsÀga framtiden.[36] För att stÀrka detta pÄstÄende anvÀndes pÄstÄdda observationer av hur dessa fÄglar slÀppte ned bÀr frÄn vissa trÀd i skyddade vattenpölar för att spara dem som förrÄd för den kommande sommaren. Maoriernas sed att lÀgga mat i vatten med samma syfte anses hÀrröra frÄn dessa observationer.[36]

[redigera] AnvÀndning till mat och klÀder

Eftersom kakapons kött ansÄgs vÀlsmakande, jagades de pÄ den tiden de hade stor utbredning.[37] En kÀlla hÀvdar att dess kött "liknar lamm i smak och konsistens",[36] men europeiska bosÀttare har beskrivit fÄgelns smak som "stark och nÄgot skarp".[38] Under hÀckningsÄr gjorde hanarnas dÄnande parningslÀten vid spelarenorna att det var lÀtt för maoriernas jaktsÀllskap att lokalisera dem. Ibland anvÀnde de olika sorters facklor för att blÀnda och paralysera fÄglarna i mörkret, för att göra dem lÀttare att fÄnga.[36] FÄglarna tillagades antingen i en hāngi (gropugn) eller i kalebasser med kokande olja.[37] Köttet kunde konserveras i deras eget fett och förvaras i behÄllare för att Àtas senare. JÀgare frÄn stammen Ngāi Tahu packade köttet i korgar tillverkade av innerbarken av totaratrÀdet eller i behÄllare gjorda av kelp.[39] Knyten av kakapostjÀrtfjÀdrar fÀstes vid behÄllarnas sidor som dekoration och för att identifiera innehÄllet.[38][39] Maorierna tog ocksÄ fÄgelns Àgg.[36]

Förutom att Ă€ta köttet av de kakapoer som de dödade, anvĂ€nde maorierna kakapohudar - med fjĂ€drarna kvar - för att göra kappor och kragar.[37][39] För varje plagg krĂ€vdes upp till 11 000 fjĂ€drar.[40] Dessa klĂ€der var inte bara mycket vackra, de höll ocksĂ„ bĂ€raren mycket varm.[40][37] De vĂ€rdesattes högt och de fĂ„ som fortfarande existerar idag anses som taonga (skatter). Det finns ett gammalt maoriskt ordsprĂ„k som lyder "Du har en kakapokrage och du klagar Ă€ndĂ„ pĂ„ kylan" och som anvĂ€nds för att beskriva nĂ„gon som aldrig blir nöjd.[37] KakapofjĂ€drar anvĂ€ndes ocksĂ„ till att dekorera huvudet pĂ„ en taiaha (ett trĂ€vapen), men togs bort innan vapnet anvĂ€ndes i strid.[38][39][40]

Trots allt betraktade maorierna ocksÄ kakapon som ett tillgivet husdjur. De fick stöd för detta omdöme av europeiska nybyggare pÄ Nya Zeeland pÄ 1800-talet, bland dem George Edward Grey, som en gÄng skrev i ett brev att hans tama kakapos betedde sig mot honom och hans vÀnner "mer som en hund Àn som en fÄgel".[36]


[redigera] Media

051226-kakapo-billbooming.ogg
Ljudet av kakapohane som spelar. Om det typiska lÄgtoniga ljudet inte kan höras, försök att lyssna till en den alternativa versionen nedan.
051226-kakapo-billbooming-pitch.ogg
Alternativ version dÀr tonhöjden har ökats med 50%

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

  1. ^ [a b c d] H.A. Best (1984). "The Foods of Kakapo on Stewart Island as Determined from Their Feeding Sign". New Zealand Journal of Ecology 7: 71–83. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Ralph G. Powlesland, Don V. Merton, and John F. Cockrem. A parrot apart: the natural history of the kakapo (Strigops habroptilus), and the context of its conservation management 3–26. HĂ€mtat 2007-02-06., refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  3. ^ KAKAPO PARROTS - The 86 Names. anotherchancetosee.com (2006-08-04). HÀmtat 2007-02-06., refererad i Kakapo i engelsksprÄkiga Wikipedia, lÀst 1 augusti 2007
  4. ^ [a b c d] Higgins, P.J. (1999). Handbook of Australian, New Zealand and Antarctic Birds. Volume 4: Parrots to Dollarbird. Melbourne: Oxford University Press. ISBN 0-19-553071-3. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  5. ^ [a b] Hagelin, Julie C. (2004). Observations on the olfactory ability of the Kakapo Strigops habroptilus, the critically endangered parrot of New Zealand. IBIS 146: 161–164, refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  6. ^ Turbott, E.G. (1990) Checklist of the birds of New Zealand and the Ross Dependency, Antarctica. Random Century, in association with the Ornithological Society of New Zealand, Auckland. Refererad i Kakapo i engelsksprÄkiga Wikipedia, lÀst 1 augusti 2007
  7. ^ Smith, G.A. (1975) Systematics of parrots. Ibis 117: 18–66., refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  8. ^ de Kloet, R.S.; de Kloet, S.R. (2005). The evolution of the spindlin gene in birds: sequence analysis of an intron of the spindlin W and Z gene reveals four major divisions of the Psittaciformes. Molecular Phylogenetics and Evolution 36: 706–721., refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  9. ^ R.G. Powlesland; B.D. Lloyd; H.A. Best; D.V. Merton, Breeding Biology of the Kakapo Strigops-Habroptilus on Stewart Island, New Zealand IBIS. 134. (4).sid. 361–373. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  10. ^ H.A. Best och R.G. Powlesland (1985). Kakapo. Dunedin: John McIndoe and New Zealand Wildlife Service. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  11. ^ R. Henry (1903). The habits of flightless birds of New Zealand: with notes on other flightless New Zealand birds. Wellington: Government Printer. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  12. ^ Gray, R.S. (1977). The kakapo (Strigops habroptilus, Gray 1847), its food, feeding and habitat in Fiordland and Maud Island. Palmerston North, New Zealand: Massey University. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  13. ^ Atkinson, I. A. E. and Merton, D. V. (2006). "Habitat and diet of kakapo (Strigops habroptilus) in the Esperance Valley, Fiordland, New Zealand". Notornis 53 (1): 37–54. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  14. ^ [a b c d] Merton, D.V.; Morris, R.D.; Atkinson, I.A.E. (1984). "Lek behaviour in a parrot: the Kakapo Strigops habroptilus of New Zealand". Ibis 126: 277–283. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  15. ^ [a b c] Merton, D.V. (1976). Conservation of the kakapo: a progress report. In Proc. Science in Nat. Parks. . National Parks Authority, Wellington, N.Z. National Parks Series No. 6: 139–148., refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  16. ^ [a b c] J.F. Cockrem (2002). "Reproductive biology and conservation of the endangered kakapo (Strigops habroptilus) in New Zealand". Avian and Poultry Biology Reviews 13 (3): 139–144. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  17. ^ [a b] Daryl K. Eason, Graeme P. Elliott, Don V. Merton, Paul W. Jansen, Grant A. Harper, and Ron J. Moorhouse (2006). "Breeding biology of kakapo (Strigops habroptilus) on offshore island sanctuaries, 1990–2002". Notornis 54 (1): 27–36. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  18. ^ Yvette Cottam, Don V. Merton, and Wouter Hendriks (2006). "Nutrient composition of the diet of parent-raised kakapo nestlings". Notornis 53 (1): 90–99. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  19. ^ [a b] Rob Tipa (2006). "Kakapo in Māori lore". Notornis 53 (1). HĂ€mtat 2007-02-06. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  20. ^ [a b] Barrie Heather and Hugh Robertson, illustrated bu Derek Onley, The Field guide to the birds of New Zealand, Viking, revised edition, 2005, refererad i Kakapo i engelsksprÄkiga Wikipedia, lÀst 1 augusti 2007
  21. ^ [a b] G. R. Williams (1956). "The Kakapo (Strigops habroptilus, Gray): a review and reappraisal of a near-extinct species". Notornis 7 (2): 29–56. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  22. ^ W. J. Sutherland. "Conservation Biology: Science, Sex and the Kakapo". Nature 419: 265–266. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  23. ^ Murphy, E and Dowding, J. (1995). "Ecology of the stoat in Nothofagus forest: home range, habitat use and diet at different stages of the beech mast cycle". New Zealand Journal of Ecology 19 (2): 97–109. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  24. ^ [a b] Hill, S.; Hill, J. 1987. Richard Henry of Resolution Island. Dunedin, John McIndoe., refererad i Kakapo i engelsksprÄkiga Wikipedia, lÀst 1 augusti 2007
  25. ^ Powlesland, R.G.; Roberts, A.; Lloyd, B. D. and Merton, D.V. (1995). "Number, fate and distribution of kakapo (Strigops habroptilus) found on Stewart Island, New Zealand, 1979–92". New Zealand Journal of Zoology 22: 239–248. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  26. ^ Karl, B.J. and Best, H.A. (1982). "Feral cats on Stewart Island: their foods and their effects on kakapo". New Zealand Journal of Zoology 9: 287–294. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  27. ^ [a b c d] B. D. Lloyd and R. G. Powlesland (1994). "The decline of kakapo Strigops habroptilus and attempts at conservation by translocation". Biological Conservation 69 (1): 75–85. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  28. ^ Powlesland, R.G. (1989). Kakapo recovery plan 1989–1994. Wellington: Department of Conservation. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  29. ^ [a b c d] Elliott, G.P.; Merton, D.V.; Jansen, P.W. (2001). "Intensive management of a critically endangered species: the kakapo". Biological Conservation 99 (1): 121–133. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  30. ^ R. G. Powlesland and B. D. Lloyd (1994). "Use of supplementary feeding to induce breeding in free-living kakapo Strigops habroptilus in New Zealand". Biological Conservation 69 (1): 97–106. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  31. ^ Clout, M.N.; Elliott, G.P.; Robertson, B.C. (2002). "Effects of supplementary feeding on the offspring sex ratio of kakapo: a dilemma for the conservation of a polygynous parrot.". Biological Conservation 107 (1): 13–18. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  32. ^ Robertson, B.C.; Elliott, G.P.; Eason, D.K.; Clout, M.N.; Gemmell, N.J. (2006). "Sex allocation theory aids conservation". Biology Letters 2 (2): 229–231. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  33. ^ Daryl K. Eason and Ron J. Moorhouse. "Hand-rearing kakapo (Strigops habroptilus), 1997–2005". Notornis 53 (1): 116–125. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  34. ^ Kakapo Recovery Programme:Richard Henry
  35. ^ Cresswell, M. (1996). Kakapo recovery plan 1996–2005. Threatened Species Recovery Plan No. 21.. Department of Conservation. , refererad i Kakapo i engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st 1 augusti 2007
  36. ^ [a b c d e f] Murdoch Riley, "Maori Bird Lore; An introduction", Viking Sevenseas NZ LTD., 2001, refererad i Kakapo i engelsksprÄkiga Wikipedia, lÀst 1 augusti 2007
  37. ^ [a b c d e] Rod Morris, Hal Smith,"Wild South: Saving New Zealands endangered birds", Random House New Zealand, 1995
  38. ^ [a b c] http://www.notornis.org.nz/new_issues/Notornis_53-2006/Notornis_53_1_191.pdf retrieved on the 19th of February 2007, refererad i Kakapo i engelsksprÄkiga Wikipedia, lÀst 1 augusti 2007
  39. ^ [a b c d] http://www.kakaporecovery.org.nz/then/iwi.html accessed on the 13th of February 2007, refererad i Kakapo i engelsksprÄkiga Wikipedia, lÀst 1 augusti 2007
  40. ^ [a b c] Andrew Crowe, "Which New Zealand Bird?", Penguin, 2001, refererad i Kakapo i engelsksprÄkiga Wikipedia, lÀst 1 augusti 2007

[redigera] WebbkÀllor

Artikeln Àr, helt eller delvis, en översÀttning frÄn engelsksprÄkiga Wikipedia.

[redigera] Se Àven

[redigera] Externa lÀnkar

  • Wikimedia Commons har media som rör Kakapo.

Den hÀr artikeln Àr hÀmtad frÄn http://sv.wikipedia.org/wiki/Kakapo

Polska, Dolar, Forex


Wikipedia jest zarejestrowanym znakiem towarowym Wikimedia Foundation
Wszystkie materiały pochodzč z Wikipedii, obiête sč licencjč GNU Free Documentation License