Från Wikipedia

iriska (Gaeilge)
Talas i:	Irland och Nordirland
Region:	Gaeltacht: ön Tory/Toraigh, en kustremsa i norra och västra Donegal/Tír Chonaill; Carrowtaigue/Ceathrú Thaidhg och Erris/Iorras i norra Mayo/Maigh Eo; vissa delar av Connemara/Conamara i grevskapet Galway/Gaillimh; Aranöarna/Oileáin Árann; Dinglehalvön/Corca Dhuibhne i grevskapet Kerry/Ciarraí; Coolea/Cúil Aodha och ön Cape Clear/Cléire i grevskapet Cork/Corcaigh; Ring of Waterford/An Rinn i grevskapet Waterford/Port Láirge; kolonin Ráth Cairn i grevskapet Meath/An Mhí
Antal talare:	260 000 personer som talar språket flytande och modersmålstalare(1983) 1 860 000 har viss kunskap (2006)Källa: Ethnologue; Irish: a language of Ireland
Status:	hotat
Klassificering:	keltiska språk  ökeltiska språk   gäliska språk    iriska
Officiell status
Officiellt språk i:	Republiken Irland, EU
Språkmyndighet:
Språkkoder
ISO 639-1	ga
ISO 639-2	gle

Iriska är det inhemska språket på Irland.

Språket (Gaeilge som det heter på det egna språket) tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och är ett keltiskt språk. Den närmast levande släktingen är gäliskan i Skottland. Iriska talas fortfarande i vissa områden på Irland som kallas Gaeltachtaí (uttalas som [ge:ltaxti] där [e:] står för ett långt e-ljud och [x] för det tyska 'ch' i 'Bach'.)

Språket är Irlands nationalspråk och undervisas i alla skolor och alla irländare har någon kunskap i språket. I princip räknar man med sjuttio-åttiotusen infödda irisktalande på Irland. Språket talas dock även inom en kulturnationalistiskt sinnad subkultur av principiella skäl. Sådana sekundära irisktalande är med säkerhet fler än de som är födda eller bor i Gaeltacht-bygderna.

Innehåll 1 Gaeltacht 2 Iriska språket i samhället 3 Litteratur på iriska 4 Grammatik 4.1 Två verb för "att vara" 4.2 Verbalsubstantiv 5 Konversationsexempel 6 Se även 7 Länkar

[redigera] Gaeltacht

De flesta Gaeltachtområdena ligger längs irländska västkusten. I grevskapet Donegal (Dún na nGall), som visserligen ligger i det traditionella landskapet Ulster (Cúige Uladh) men inte utgör en del av den politiska enheten Nordirland, talas språket framför allt i trakterna kring Bloody Foreland (Cnoc na Fola), där den irländska västkusten vänder sig österut och blir Irlands nordkust. Även ön Tory Island, eller Oileán Thoraí, som ligger norr om hamnen Magheraroarty (Machaire Rabhartaigh), är irisktalande. Mindre starka Gaeltacht-samhällen räcker dock ända ner till Donegalbuktens norra strand. I byn Gleann Cholm Cille (på engelska Glencolumbkille) finns en sommarskola, Oideas Gael, för de som lär sig iriska.

En numera försvagad Gaeltacht-bygd ligger även i den norra delen av grevskapet Mayo (Maigh Eo). Starkaste fästet här är byn Carrowtaigue eller Carrowteague, på iriska Ceathrú Thaidhg. Äldre irisktalare hittar man dock även på ön Achill Island, på iriska Acaill eller Oileán Acla - Acla är genitivformen av Acaill.

Söder om Mayo, i grevskapet Galway eller Contae na Gaillimhe ligger Irlands starkaste Gaeltacht-område, Connemara, väster om staden Galway, Gaillimh. Även merparten invånare på Aranöarna (Aran Islands, på iriska Oileán Árann) talar iriska. I Connemara (Conamara) verkar många av de irisktalandes egna kulturinstitutioner, inte minst förlaget Cló Iar-Chonnachta. Förlaget ger ut både böcker och musik av infödda irisktalande från Gaeltacht, numera med mycket professionellt grepp.

De sydligaste Gaeltachtområdena är vitt utspridda och svaga: Corca Dhuibhne eller Dinglehalvön i grevskapet Kerry (Ciarraí), Coolea eller Cúil Aodha samt ön Cape Clear Island eller Oileán Chléire i grevskapet Cork (Corcaigh); och det lilla samhället An Roinn eller The Ring of Waterford nära staden Dungarvan (Dún Garbháin) i grevskapet Waterford (Port Láirge).

Ett specialfall är Ráth Cairn i grevskapet Meath (An Mhí). Ráth Cairn är en by som grundades med irländska regeringens hjälp på bördig östirländsk mark som ett alternativ till Amerikaemigrationen, som alltid utgjort en tung åderlåtning för den irisktalande lantbefolkningen på västkusten. Byn bosattes av Connemarabor, och det är Connemaradialekten av språket som är förhärskande där.

Den geografiska splittringen av infödda irisktalande har överhuvudtaget tenderat att också leda till dialektsplittring. Det klassiska litteraturspråket dog ut redan på sextonhundratalet, och all diktning och litteratur som sedan dess skrivits har varit mer eller mindre dialektalt präglad. Dialektskillnaderna vållar fortfarande en hel del huvudbry för de irländare som vill lära sig teanga na sinsear, förfädernas språk. Å andra sidan ser kreativa författare dialekterna också som en rikedom att ösa ur.

[redigera] Iriska språket i samhället

Trots att Irland aldrig kunde förena sig till ett enda rike, var det skrivna och kultiverade språket rätt enhetligt både under fornirisk tid och därefter. Den klassiska iriskan, som uppstod på 1100-talet, var ett mycket väl standardiserat skriftspråk, som användes med förhållandevis få variationer både på Irland och de gälisktalande delarna av Skottland. Det var först på sextonhundratalet som iriska och skotsk gäliska gick skilda vägar: även i dag är skillnaderna mellan båda språken knappast större än till exempel mellan svenskan och danskan. Även den som inte har någon insikt i språken kan lätt urskilja att de är nära besläktade. En del lokalpatriotiska ulsterbor påstår till och med gärna att de har lättare att förstå skotsk gäliska än de sydligaste iriska dialekterna.

Under den klassiska tiden, dvs. 1100-1600-talet, främjades iriskan aktivt av lokala feodalherrar och klanhövdingar. Det var vanligt även med engelska efternamn på hovskalder, och det förekom att adelsmän av engelskt ursprung blev diktare eller lärda män på iriska. Det var särskilt ätten Nugent som blev känd för sitt intresse för iriskspråkig diktning och lärdom.

Den engelska kronan såg dock med oblida ögon på de språkligt assimilerade engelsmännen. När religionen blev en åtskiljande faktor mellan England och Irland, fick de "gamla engelsmännen" ge vika för en ny våg av inflyttade adelsherrar från moderlandet i öster. De gamla var katoliker, de nya protestanter. Därvid förlorade hovskalderna sina rika gynnare och det klassiska litteraturspråket började dö ut. Det var bara folkliga dialekter som överlevde, och de som talade dem kunde vanligen inte skriva. Skriften lärde de sig på engelska, om överhuvudtaget, och då blev det naturligt att helt och hållet övergå till engelska.

Iriskan blev främst de lantliga fattigas språk, men eftersom de förökade sig mest, förblev språket livskraftigt ända fram till artonhundratalets stora hungersnöd. Före hungersnöden fanns det flera miljoner irisktalande i landet, därefter räknades de bara i hundratusental. Hela samhällen ödelades av hunger och sjukdomar, och de som var lite mera välbärgade än de allra fattigaste tog emigrantskeppet - an bád bán eller "vita båten" - till Amerika. De sociala band som dittills hållit ihop de irisktalande gick nu sönder, och lyckan stod att finna i den engelsktalande världen.

Mot slutet av artonhundratalet fanns det antagligen fler irisktalande i Förenta Staterna än på Irland. I sin självbiografi Rotha Mór an tSaoil berättade den irländske guldgrävaren Micí Mac Gabhann, som var med om den stora guldruschen till Klondike, att han på väg till Alaska kunde hitta arbete praktiskt taget överallt i Staterna utan att behärska engelska. Irländare fanns i varje by, och det förekom även att Micí råkade gamla bekanta från hembyn.

Den engelska överheten var inte särskilt förtjust i språket. Det sågs som ett hinder för upplysningen, och när den nationella folkskolan infördes på Irland, var det meningen att den skulle utrota iriskan. Irländarnas egna förkämpar, som den berömde Daniel O'Connell, tenderade att se engelskan som framgångens och framstegets språk. O'Connell höll ofta tal på engelska för åhörarskaror som var nästan hundraprocentigt irisktalande, trots att iriskan var också hans modersmål. Katolska kyrkan tyckte illa om iriskan, därför att protestantiska missionärer på Irland ofta använde den för att omvända irisktalande irländare till protestantisk tro. Kyrkan varnade därför katoliker för att alls läsa någon litteratur på iriska, eftersom sådana alster med all sannolikhet härstammade från protestantiska tryckerier - ur katolsk synvinkel var det alltså frågan om självaste djävulens försök att fresta de rätttrogna.

Märkligt nog var det protestanterna i Ulster som i början av artonhundratalet mest intresserade sig för iriska språket. Delvis handlade det givetvis om religiöst omvändelsenit, men dessutom fanns det en hel del genuint intresse för den iriskspråkiga poesin och den keltiska mytologin. Den person som på den tiden gjorde mest för att ta vara på iriskspråkig diktning och kultur var antagligen den protestantiska prästen William Neilson, som även skrev en lärobok i iriska och undervisade språket i Belfast (på iriska Béal Feirste).

Det var först i slutet av 1800-talet som irländarna igen fattade intresse för sitt gamla språk. Nyckelfiguren var Douglas Hyde, även han protestant. Under hans ledning uppstod på 1890-talet Gaeliska ligan (The Gaelic League, Conradh na Gaeilge), en organisation med målet att återuppliva iriskan som Irlands nationalspråk och främja språket inom kulturen, lärdomen och förvaltningen. Organisationen lyckades prestera en hel del för att främja språket, men hamnade så småningom i händerna på extrema nationalister, som utnyttjade den till sina egna syften. År 1915 hade denna utveckling gått så långt att Hyde, grundaren, lämnade Ligan: det hade blivit rätt och slätt omöjligt för protestanter, än mindre för unionister, att stanna kvar i organisationen. Under Irlands frihetskamp och inbördeskrig struntade Ligan egentligen helt och hållet i sina officiella uppgifter och utgjorde snarare en rekryteringsgrund för nationalistiska partisaner. Det var först i mitten på tjugutalet som språkrörelsen började återgå till sitt gamla jag, och även därefter ledde politiska stridigheter mellan fristatsanhängare och republikaner ofta till svåra tvister inom det irisktalande livet, som i samhället i övrigt.

Anknytningen till nationalismen har sedan dess vållat en hel del problem för språkrörelsen. En del irländare anser att den irländska nationalismen överhuvudtaget är en chauvinistisk, rasistisk och sekteristisk företeelse som inte underlättar till exempel lösningen av det nordirländska problemet. De angriper gärna språkrörelsen och utmålar den som efterbliven, omodern och onödig. Dessutom har språkaktivismen i Nordirland en starkt katolsk prägel, och särskilt protestanterna tenderar att se alla offentliga yttranden på iriska som hotfulla och fientliga mot dem själva.

Iriskan fick efter att Irländska fristaten utropats 1922 ett grundlagsskydd som stärktes i nästa irländska konstitution som sattes ihop av Éamon de Valera, en man som stod på IRAs sida under irländska inbördeskriget, 1932. I den fastslogs det i de första artiklarna att iriskan skall vara Irlands första officiella språk, därefter engelskan. I praktiken kom konstitutionen att få lite praktisk betydelse men gav språket ett starkare skydd. Vidare blev alla irländska skolbarn tvungna att kunna klara det irländska provet i sina skolexamina för att kunna få godkända avgångsexamina, något som upphörde först 1975 efter mycket hätsk debatt. De senaste åren har flera iriskkrav bland myndigheterna försvunnit, 2005 försvann kravet att alla som sökte in till den irländska polisen skulle kunna iriska.

Den irländska staten försöker upprätthålla och främja iriskan, men dess strävanden framställs ofta som otillräckliga av språkaktivisterna. Särskilt skolundervisningen i språket har fått utstå mycket kritik. Dess kvalitet varierar mycket från skola till skola: det är stor skillnad mellan en engagerad och entusiastisk lärare och en som har en mera likgiltig inställning till ämnet. Det statliga "främjandet" går snarare ut på att under påtryckning bilda nya kommittéer, organ och byråkratier med fint klingande namn för att "återuppliva" iriskan, medan till exempel statsförvaltningen fortsätter att fungera uteslutande på engelska. Men finns en föreskrift att hövlighetsfraser i början och slutet av officiella brev alltid ska skrivas på iriska, även om resten av brevet är på engelska.

Av hävd har irländarna i sina utrikeskontakter använt sig av engelska som umgängesspråk då få utanför landet talar iriska. När Irland anslöt sig till Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) på 1970-talet, fick språket en egendomlig halvofficiell status inom Europeiska unionen. Efter Stádas-kampanjen på våren 2004 beslutade irländska regeringen dock begära officiell status för språket inom EU. Iriska är sedan 1 januari 2007 ett officiellt EU-språk.

Tendensen för språket är samtidigt att det blir allt färre som använder språket dagligdags då många av talarna är äldre människor och att det är svårt att kommunicera med många myndigheter utan att behärska engelska. De senaste årens starka inflyttning till Irland i samband med den starka ekonomiska tillväxten har lett till en ännu större rubbning i denna balans då de flesta av invandrarna bara behärskar engelska eller bara är intresserade av att behärska engelska eftersom det är ett mycket mer gångbart språk än irländska, speciellt i Dublin som traditionellt alltid tillhört den engelskspråkiga fickan "the Pale". Samtidigt har allt fler krav på iriskkunnande släppts, både i skolorna och från myndighetshåll. Detta ändrar dock ingenting på att iriskan alltjämt är ett levande språk på Irland.

[redigera] Litteratur på iriska

Se irisk litteratur

[redigera] Grammatik

[redigera] Två verb för "att vara"

Ungefär som spanskan har iriskan två verb för "att vara", varvid det ena, is eller kopulaverbet, egentligen borde ses som en separat ordklass, eftersom meningar som har det har helt egna regler för ordföljd. Kopulaverbet har också en mycket bristfällig böjning. Det används till att koppla ihop två substantiv, två pronomina eller ett pronomen och ett substantiv.

I såkallade klassificeringssatser har vi ett bestämt substantiv - till exempel ett egennamn, eller också ett substantiv som föregås av en bestämd artikel. Märk att det vanligen kommer ett personligt pronomen före det bestämda substantivet. De pronomina som skiljer på subjekt- och objektformer uppträder här i objektform (alltså inte "sé", "sí", "siad" = "han", "hon", "de", utan "é", "í", "iad" = "honom", "henne", "dem").

Is innealtóir í Máire = Máire är ingenjör ("är ingenjör henne Máire")

Is scríbhneoir Sualannach é Jan Guillou = Jan Guillou är en svensk författare ("är författare svensk honom Jan Guillou")

Is Garda é an fear úd thall = mannen därborta är polis ("är polis honom den man där borta")

Vill vi däremot identifiera två bestämda substantiv (en s k identifieringssats), så måste kopulaverbet omedelbart åtföljas av ett personligt pronomen:

Is í Máire Mhac Giolla Íosa Uachtarán na hÉireann = Mary McAleese är Irlands president ("är henne Mary McAleese Irlands president").

Kopulaverbet används också till att framhäva, jfr. svenskans "det är han som gjort det":

Is é John Wayne Gacy a dhúnmharaigh iad = det är John Wayne Gacy som mördade dem.

Det andra verbet "att vara", tá, används mera som spanskans estar, dvs. det svarar på frågor som hurdan? och var?:

tá mé anseo jag är här

tá mé tuirseach jag är trött (mera idiomatiskt: tá tuirse orm, ordagrant "är trötthet på-mig")

Dessutom fungerar det som hjälpverb i sammansatta verbkonstruktioner:

tá an bainne ólta ag an gcat katten har druckit upp mjölken, mjölken har druckits upp av katten

tá Máire ag ól uisce Máire dricker, håller på att dricka, vatten

[redigera] Verbalsubstantiv

Iriska verb har inga infinitivformer. I stället används verbalsubstantiv, som egentligen är härledda former, inte grundformer; och de kan härledas på många olika sätt. Därför kan verben inte ordnas efter infinitiv (eller verbalsubstantiv) i en ordbok, utan man måste i stället slå upp imperativformen, som i iriskan är densamma som ordstammen. Hos regelbundna verb kan alla andra former bildas från imperativet, men verbalsubstantivet måste man lära sig vid sidan om imperativet: sålunda är det mest praktiskt att alltid ange verbet som imperativ/verbalsubstantiv, t.ex rothaigh/rothaíocht att cykla, ól/ól att dricka, caith/caitheamh att kasta, att konsumera (och en rad andra betydelser).

Verbalsubstantivet används tillsammans med verbet tá till att bilda progressiva presensformer (jfr engelskans konstruktion is doing):

labhair/labhairt att tala

tá mé ag labhairt Gaeilge "jag talar (just nu) iriska" ("jag är vid talandet av iriska")

tá mé dá labhairt "jag talar det just nu" ("jag är till dess talande")

Har verbalsubstantivet ett objekt ("jag talar iriska") så bör detta stå i genitiv efter själva verbalsubstantivet (genitivattributet står överhuvudtaget efter huvudordet i iriskan) och föregås av prepositionen ag = vid, hos. Men har det ett pronomen som objekt ("jag talar det") så uttrycks detta med en kombination av do = "till" och ett possessivt pronomen:

tá sé do mo bhualadh = han slår mig

tá sé do do bhualadh = han slår dig

tá sé dá bhualadh = han slår honom/sig själv

tá sé dá bualadh = han slår henne

tá sé dár mbualadh = han slår oss

tá sé do bhur mbualadh = han slår er

tá sé dá mbualadh = han slår dem

Do "till" och a = "hans, hennes, deras" blir tillsammans dá, som ofta uttalas och även stavas som á eller dhá. Do + ár "vår" blir på ett liknande sätt dár eller dhár.

[redigera] Konversationsexempel

- Dia duit! God dag! ("Gud till dig!")

- Dia is Muire duit! God dag! ("Gud och Maria till dig!")

- Cén chaoi a bhfuil tú? Hur mår du?

- Tá mé go maith, go raibh maith agat. Jag mår bra, tack.

- Cá bhfuil Cathal ina chónaí? Var bor Cathal (Kalle)?

- Tá sé ina chónaí thoir i mBaile Átha Cliath. Han bor i Dublin.

- An bhfuil? Shíl mise riamh go raibh cónaí air in áit éigin thuaidh - Ard Mhacha, mar shampla, nó Coilleach Eanach, cuir i gcás. Gör han det? Och jag som trodde att han bodde någonstans i norr, i Armagh till exempel, eller möjligtvis Cullyhanna.

- Is as Crois Mhig Líonáin dó ó thús, ach más ea féin, tá sé ag cur faoi i nGlas Naíon le cúig bliana anuas. Han är faktiskt hemma från Crossmaglen, men han har bott i stadsdelen Glasnevin i Dublin redan i fem år.

- Cad is ainm duit? Vad heter du?

- Máirtín is ainm dom. Jag heter Máirtín (Mårten).

- An bhfuil ríomhaire agat? Har du dator?

- Tá. Tá ríomhaire glúine agam. Ja, jag har en bärbar dator ("knädator").

- Cá fhad é ó cheannaigh tú é? Är de länge sen du köpt den?

- Trí mhí. Tre månader.

- An bhfuil próiseálaí maith ann? Har den bra processor?

- Tá. Tá próiseálaí maith ardmhinicíochta ann. Ja, den har en fin processor på hög frekvens.

- Cén cineál úsáid a bhaineann tú as? Vad använder du den till?

- Le haghaidh téacsphróiseála a cheannaigh mé é thar aon rud eile, ach leis an bhfírinne a rá, bím ag scimeáil ar an Idirlíon go minic, gan aon trácht a dhéanamh ar na ríomhchluichí. Jag köpte den egentligen för textbehandling, men för att vara helt ärlig så surfar jag en hel del på nätet, för att nu inte nämna datorspelen.

[redigera] Se även

• Keltiska språk
• kymriska
• skotsk gäliska
• manx
• bretonska
• korniska
• Nordirland
• Irland

[redigera] Länkar

• Gaeliska ligan/Conradh na Gaeilge [1]
• Irish Language Drop-in Centre/Ionad Buail-Isteach na Gaeilge [2]
• Iriskspråkig bokhandel på nätet [3]
• Iriskspråkigt förlag i Gaeltacht [4]

	Europeiska unionens officiella språk
Bulgariska | Danska | Engelska | Estniska | Finska | Franska | Grekiska | Iriska | Italienska | Lettiska | Litauiska | Maltesiska | Nederländska | Polska | Portugisiska | Rumänska | Slovakiska | Slovenska | Spanska | Svenska | Tjeckiska | Tyska | Ungerska
Källa: EU:s webportal