Från Wikipedia

RELIGION Mer information, se Religionsportalen. Antal troende Religionsgrundare Mystiker (lista)

Gud är ett ord med olika betydelser:

1. Allmän betydelse: Generisk beteckning på mäktig övernaturlig varelse eller kraft. Föreställning inom de flesta religioner. Föremål för tillbedjan, dyrkan och lydnad.
2. Gud som namn: Inom många monoteistiska religioner, det vill säga religioner där man bara tror på en gud - däribland kristendomen (huvudsakligen för att beteckna den treenige guden) - används ordet "Gud" som namn på den ende gud man tror på. I denna betydelse skrivs ordet med stor bokstav.
3. Funktionell betydelse: "Gud" kan också ha funktionell betydelse, och syftar då på något objekt som ägnas religiös hängivenhet eller lydnad.

Innehåll 1 Gud - Allmän betydelse 1.1 Olika typer av gudsuppfattningar 1.1.1 Gudarnas antal 1.1.1.1 Monoteism 1.1.1.2 Dualism 1.1.1.3 Polyteism 1.1.2 Gudarnas natur 1.1.2.1 Teism 1.1.2.2 Deism 1.1.2.3 Panteism 1.1.2.4 Animism 1.1.2.5 Personkult 1.1.2.6 Förfädersdyrkan 1.1.3 Gudskritiska positioner 1.1.3.1 Ateism 1.1.3.2 Agnosticism 1.2 Gudar inom olika religioner 1.2.1 Buddhism 1.3 Gudar och vetenskapen 2 Gud som namn 2.1 Gud i judisk tro 2.2 Gud i kristen tro 2.2.1 Treenig 2.2.2 Historiens Gud 2.2.3 Personliga egenskaper 2.2.4 Gudomliga egenskaper 2.2.5 Fullkomliga egenskaper 2.2.6 Moderna uppfattningar om Gud 2.3 Gud i islam 2.4 Gud i bahá'í-tron 2.5 Gud i Islam och Bahai 2.6 Gud i filosofin 3 Gud - Funktionell betydelse 4 Finns Gud? 4.1 Filosofiska problem med det kristna gudsbegreppet 5 Gudstro i olika länder 6 Källhänvisningar 7 Litteratur 8 Se även

[redigera] Gud - Allmän betydelse

Begreppet gud har existerat i så gott som samtliga kulturer, beskrivande en eller utomvärldslig verklighet, som oftast - men inte alltid - uppfattas som personlig och möjlig att få kontakt med. Andra egenskaper som ofta tillskrivs gudomen - eller gudomarna - är mäktighet, intelligens, godhet och rättvisa. Inom olika religioner uppfattas guden eller gudarna på mycket olika sätt.

[redigera] Olika typer av gudsuppfattningar

[redigera] Gudarnas antal

[redigera] Monoteism

Monoteism är tron på en enda gud (grekiska: monos - en, theós - gud). Monoteistiska religioner uppfattar ofta sin gud som en person, som bland annat är evig, allsmäktig, allestädes närvarande och allvetande. Man tänker sig också ofta att han skapat världen. De som tror att en och endast en gud existerar använder ofta begreppet Gud, med versal, också som ett namn på denne gud. Även i monoteistiska religioner kan det finnas andra övernaturliga väsen utöver den ende guden. Ett sådant exempel är tron på änglar, som tidigt fanns inom zoroastrism, och som kan ha lett till tron på änglar i de tre abrahamitiska religionerna (Boyce 1987).

Exempel på i huvudsak monoteistiska religioner:

• Abrahamitiska
  • Judendomen; vars gud på hebreiska bland annat beskrivs med namnen Elohim (gudar), JHVH (oklar betydelse, möjligen med betydelsen jag är den jag är eller han förorsakar att något blir) eller Adonaj (Min Herre)
  • Kristendomen; Gud, Herren. Treenigheten, det vill säga indelningen i Fadern, Sonen (Kristus) och den Helige Ande gör att anhängare av andra monoteistiska religioner inte alltid uppfattar Kristendomen som monteistisk.
  • Islam; Allah (kommer från klassiska arabiskans ord för gud, ilah, vilket i bestämd form blir al-ilah.
    • Bahá'í; Allah, Gud, God, Dieu, Dio, Бог, osv (beroende på vilket språk bahá'íerna talar). Enligt Baha'i-tron finns inte Djävulen och tron på Guds enhet är central.
• Akhenatons monoteistiska (eller möjligen monolatristiska) religion med guden Aton Re.
• Ayyavazhi; Ayya Vaikundar
• Zoroastrism brukar beskrivas som monoteistisk, men med dualistiska drag eftersom Gud eller "Herren den Vise" (Ahura Mazda) har en ond motpart i Ahriman. Ahriman kommer emellertid att besegras eftersom Ahura Mazda är starkare, och i den bemärkelsen är Zoroastrismen monoteistisk i samma utsträckning som den kristna tro som betraktar Djävulen som en betydelsefull fiende till Gud.

Den monoteistiska gudsuppfattningen beskrivs närmare nedan under Gud som namn.

[redigera] Dualism

Dualismen (grekiska och latin: duo - två) är tron på en god och en ond gud, som båda är ursprungliga och jämbördiga i styrka. Dessa kan följaktligen inte vara allsmäktiga. Ett exempel är Zoroastrismen, där den gode guden heter Ahura Mazda och den onde Ahriman. Även kristendomen tenderar att ibland luta åt dualism, då Djävulen i vissa tider och sammanhang har växt till att uppfattas som Guds jämbördige.

[redigera] Polyteism

Polyteism (grek: polýs - många, theós - gud) är tron att det existerar många gudar och gudinnor. De är i många fall inte allsmäktiga, varken som enskilda individer eller tillsammans. De är ofta inte heller eviga, allestädes närvarande eller allvetande. De tenderar att vara mer lika oss människor. De föds, de är släkt med varandra, de intrigerar och kämpar med varandra, förälskar sig i varandra och i människor och föder söner och döttrar. Skillnaden mellan människa och gud är att gudarna är större, starkare och mäktigare än människorna. De besitter alltså liknande egenskaper som människorna, men i högre grad, dock ej fullkomligt, som i monoteismen. Dessutom är gudarna ofta odödliga. Inte sällan har polyteistiska religioner också ett inslag av deism - en höggud, som en gång skapade världen, men som dragit sig tillbaka. Monoteistiska religioner jämställer ofta polyteism med avgudadyrkan. Se vidare avgud.

Exempel på nutida polyteism:

• Hinduismen, med gudar som Agni, Brahma (skapargud), Shiva. Inom vissa riktningar ses dock gudarna bara som olika uppenbarelser av Brahman.
• Shintoismen med gudar som Amaterasu, Hachiman.
• nyhedendomen, kan delas upp i rekonstruktionistisk hedendom, till exempel asatro och Romuva, som strikt håller sig till ett panteon, och icke-rekonstruktionistisk hedendom, t.ex wicca, som ofta ser alla gudar och gudinnor som aspekter av Guden och Gudinnan.
• även kristendomen har, på grund av sin treenighetstanke, uppfattats som en polyteistisk religion av företrädare av andra religioner; en uppfattning som dock avvisas bestämt av kristna.

Exempel på historisk polyteistism:

• Egyptisk religion: Amon, Ptah, Ra (solgud)
• Grekisk religion: Apollon, Zeus, Athena, Hera, Artemis
• Romersk religion: Jupiter, Mars, Venus.
• Sumerisk religion: Inanna
• Fornsemitisk religion: El, Baal
• Fornnordisk religion: Oden, Frigg, Frej, Freja, Tor
• Aztekisk religion: Quetzalcóatl
• Frygiernas religion: Sabazios
• Kinesisk religion: Shang Di
• Rumänsk mytologi: Zalmoxes

[redigera] Gudarnas natur

[redigera] Teism

Teism (grekiska θεος - gud) är en form av monoteism, där man tror på en övernaturlig intelligens i form av en personlig gud, som utöver sin främsta insats, att skapa universum, stannar kvar och övervakar och påverkar ödet för sitt ursprungsverk. I många teistiska trossystem är gudomen intimt engagerad i mänskliga angelägenheter. Han besvarar bön, förlåter eller bestraffar synder, ingriper i världen genom att göra under, fingranskar goda och onda gärningar och vet när vi begår dem eller så mycket som tänker på att begå dem. De religioner som ovan nämndes som exempel på monoteism är av tradition också teistiska, även om flera historiska och nutida undantag finns.

[redigera] Deism

Deismen (latin: deus - gud) innebär en tro på en eller flera gudar som skapat världen, men som enbart sysslade med att stifta de lagar som styr universum och alltså inte ingriper därefter och intresserar sig specifikt för mänskliga angelägenheter. Till skillnad från teister tror inte deister att guden/gudarna besvarar bön, intresserar sig för synder eller syndabekännelser, läser människans tankar eller ingriper med mirakel. Sedan upplysningstiden har flera deistiska inriktningar och tendenser inom såväl judendom och kristendom märkts.^{[källa behövs]}

[redigera] Panteism

Panteismen (grek: pás - allt, theós - gud) är tron att en gud finns i allt som existerar eller där världsalltet är detsamma som guden. Till skillnad från övriga gudsuppfattningar är den panteistiske guden vanligen inte personlig. Ordet "gud" används som en icke-övernaturlig, metaforisk eller poetisk synonym för naturen, för universum eller för det lagbundna system som styr dess rörelser. Panteism förekommer inom hinduismen, där världssjälen kallas Brahman.

[redigera] Animism

Animismen (latin: animus - ande, själ) är något förenklat en polyteistisk variant av panteismen. Tron innebär att världen är besjälad inte av ett andeväsende, utan av flera. Inom många animistiska religioner förekommer deistiska drag - tron på en höggud som en gång skapat världen, men som dragit sig tillbaka och finns någonstans i bakgrunden. Exempel på animistiska religioner är shintoism och schamanism.

[redigera] Personkult

Inom flera religioner med starka band till statsmakten förekommer uppfattningen att statschefen är gudomlig. Exempel på detta innefattar det förkristna Romarriket, med kejsardyrkan som officiell religion och Faraonernas Egypten, vars härskare dyrkades som gudar. Fram till andra världskrigets slut hyllades den japanske kejsaren som gudom och härstammande från solgudinnan. Ett modernt exempel är kulten kring Nordkoreas före detta diktator Kim Il Sung, som utnämndes till evig president efter sin död.

Andra religioner har vidtagit åtgärder för att undvika att en personkult uppstår. Bahá'í-tron förbjuder exempelvis avbildningar av de båda religionsgrundarna Báb och Bahá'u'lláh och motivet till detta är att Gud ska stå i centrum för den troendes religiositet. Ändå har ett par fotografier som sägs föreställa Bahá'u'lláh spridits på Internet, framför allt genom Wikipedia. När det däremot gäller islam respekteras bildförbudet med ytterst få undantag av hela världen.

[redigera] Förfädersdyrkan

Att hedra, tillbe och vörda sina döda förfäder är en praxis som finns i flera religioner. I vissa naturreligioner förekommer även tron att människan när hon dör övergår till att bli en gudom.

[redigera] Gudskritiska positioner

[redigera] Ateism

Huvudartikel: Ateism

Ateism (grekiska: α - inte, och θεός - gud) innebär att inte ha någon tro på existensen av någon form av gud, ofta med motiveringen att det saknas vetenskapliga belägg för en sådan existens. Tro på och dyrkan av en eller flera gudar och gudinnor har förekommit i så gott som samtliga kända kulturer. Den hittills enda officiellt helt ateistiska statsbildningen var Albanien under kommunismen. Att ateism förekommer i organiserad form blir allt vanligare, ett svenskt exempel är förbundet Humanisterna (tidigare Human-Etiska Förbundet). En betydligt större systerorganisation finns i Norge, till följd av att man där enligt lag är skyldig uppge en konfessionell tillhörighet.^{[källa behövs]} Tillsammans med liknande sammanslutningar i andra länder är de delar av IHEU.

[redigera] Agnosticism

Agnosticism (grek: α - inte, γνωσις - kunskap) är en skeptisk inställning att det inte går att veta om det finns någon gud eller att få någon kunskap om densamma. Agnostiska sammanslutningar är mycket ovanliga, då frågan om gudar och religion för företrädare för agnosticismen blir en icke-fråga. Även agnostisker har dock kommit att ansluta sig till Humanisterna.

[redigera] Gudar inom olika religioner

(Monoteistiska religioner: Se Gud som namn nedan.)

[redigera] Buddhism

Buddhismen (i dess ursprungliga form) fäste inte någon vikt vid gudar, även om den inte förkastade dem. Även gudarna är underkastade karmalagen och lagen om återfödelse. Gudarna är lyckliga. Att återfödas som gud är därför inget eftersträvansvärt. Är man lycklig, kan man inte inse att allt är lidande, och då kan man inte släcka livstörsten, stoppa samsara-kretsloppet och nå nirvana. En gud måste återfödas som människa för att kunna uppnå buddhastadiet och nirvana.

Den funktionella motsvarigheten till gudarna inom buddhismen skulle istället kunna sägas vara Läran, det vill säga Buddhas lära om de fyra ädla sanningarna -- hur man stoppar lidandet genom att undgå återfödelse genom upplysning och buddhaskap. Vägen till Nirvana har således ersatt gudarna.

[redigera] Gudar och vetenskapen

Huvudartikel: Teologi

Vetenskapen och filosofin har länge intresserat sig för religionernas tro på Gud eller på gudar. Eftersom existensen av eventuella gudar inte har belagts vetenskapligt, så bygger heller inte vetenskapen in deras existens i sina teoribildningar, då en grundprincip i vetenskap är att inte tillgripa förklaringar som inte har empiriskt stöd. I denna mening är vetenskapen metodologiskt ateistisk, och ontologiskt agnostisk. Den vetenskap som studerar föreställningar om guden Gud eller gudar, samt aktiviteter och fenomen inom religionerna, kallas religionsvetenskap och religionshistoria. På sina håll lever dess föregångare teologi fortfarande kvar.

Teologi (grekiska: θεός - gud, λόγος - ord, kunskap, förståelse, mening), "läran om Gud", var under lång tid det främsta akademiska ämnet på västerländska universitet. Detta började dock ifrågasättas i och med att det moderna vetenskapsbegreppet utvecklades, mycket tack vare Giordano Bruno och Galileo Galilei på 1600-talet. I och med upplysningen och att fokus på kunskapens källa flyttades från uppenbarelsen (Bibeln) till det mänskliga förnuftet, kom teologin att förlora än mer i anseende. Under 1900-talet ersattes slutligen den konfessionella teologin på lärosätena helt av ett agnostiskt förhållningsätt till religionen. I samband med detta har "religionsvetenskap" på många håll ersatt "teologi" som begrepp på den akademiska religionsstudiet, men i Sverige har teologi kommit att få ett dubbelt användingsområde - både i betydelsen "vetenskapliga areligiösa religionsstudier" och med den egentliga innebörden "konfessionella föreställningar om guden Gud".

Inom den moderna religionsvetenskapen är det framför allt fyra ämnesområden som behandlar gudsbegreppet. Inom religionshistoria behandlar man bland annat en utveckling inom mänsklighetens gudsuppfattningar, där animismen är den mest grundläggande uppfattningen, följd av polyteismen och därefter monoteismen. Vissa teoretiker ser ateismen, eller agnosticismen, som det sista steget i denna utveckling. Religionsfilosofin behandlar existensen av guden Gud eller gudar ur filosofisk synvinkel, bland annat genom att granska så kallade gudsbevis. Religionspsykologin studerar gudar som psykologisk företeelse och religionssociologin undersöker sociologiska förklaringsmodeller för gudar och religion.

[redigera] Gud som namn

Då Gud skrivs med versal menas vanligen namnet på den gud man tror på inom Judendom, Kristendom, Islam, Bahai, Zoroastrism m.fl. monoteistiska religioner. Då såväl judendomen som islam är starkt knutet till enskilda språk, hebreiska respektive arabiska, används dock vanligen dessa språks ord för "gud" även inom andra språk, något som gäller särskilt för islam.

[redigera] Gud i judisk tro

Ett av de oftast förekommande gudsnamnen på semitiska språk är El. I Tanach - Gamla Testamentet - används vanligen pluralformen Elohim, "gudar". En kristen tolkning av detta har varit att det skulle syfta på treenigheten, medan den moderna bibelvetenskapens förklaringen är att det handlar om ett uttryck för pluralis majestatis - ett språkligt uttryck av de bibliska författarna; ett erkännande av sin tro på Guds allmakt.

Det andra huvudsakliga gammaltestamentliga gudsnamnet är JHVH, som ansågs så heligt att det inte fick uttalas och därför aldrig kom att vokaliseras i texten, vilket har lett till att man idag inte längre är säker på vad det ursprungligen var för ord. Bibelforskningen är dock idag relativt ense om att den troliga ursprungliga vokaliseringen bör vara Jahve - vilket skulle kunna översättas med "Han som gör att något blir". Inom Jehovas vittnen menar att det bör uttalas Jehova - en vokalisering som är svår att belägga språkvetenskapligt, och kommer av det hebreiska ordet Adonaj (Herre), vilket också är det ord som i judisk tradition ersätter JHVH vid recitation av bibeltexter.

Inom judisk tradition har man således ända sedan gammaljudisk tid undvikit att uttala Guds namn, även i textläsning. Jesus förklarar dock i Nya Testamentet hur viktigt det är att ära och kungöra Guds namn. Det är även ett genomgående tema i den kristna Bibeln: ”Men av just detta skäl har jag låtit dig bestå: för att visa dig min makt och för att få mitt namn förkunnat över hela jorden,” (2 Mos. 9:16), ”var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad,” (Rom 10:19), och ”på varje plats där jag låter mitt namn bli nämnt skall jag komma till dig och välsigna dig,” (2 Mos. 20:24). Se vidare Gud i kristen tro, här nedan.

[redigera] Gud i kristen tro

Traditionell judisk och kristen tro ser på Gud på ett i många stycken likartat sätt, en naturlig följd av att kristendomen uppstod som en judisk sekt och ärvde mycket av sin moderreligions uppfattningar, liksom dess heliga skrift - Tanach, som blev det kristna Gamla Testamentet.

[redigera] Treenig

Den största och mest påtagliga skillnaden mellan majoriteten av kristendomens gudsuppfattning och judendomen, är förmodligen treenighetstanken (se Treenigheten). Precis som moderreligionen tänker man sig en enda Gud (Femte Moseboken 6:4) men tror dessutom att det inom denna enhet finns tre gudomliga personer - Fadern, Sonen och den Helige Ande. Alla tre är fullt ut delaktiga av alla Guds egenskaper. Sonen blev vid vår tideräknings början människa - Jesus Kristus - utan att för den skull upphöra att vara Gud. Det finns emellertid rörelser som förnekar denna lära och som framhäver strikt monoteism. Se bland annat Kritik mot Treenighetsläran.

[redigera] Historiens Gud

Gud är i kristen tro också historiens Gud. Han har skapat världen och upprätthåller den, styr historien och griper in närhelst han önskar. (Första Moseboken 1:1ff; 12:1-3; Psaltaren 136; Lukasevangeliet 1:51-55; Apostlagärningarna 17:24-31; Kolosserbrevet 1:17; Hebreerbrevet 1:3). Gud uppenbarar sig i historien och frälser sitt folk inom historiens ram. Till exempel befriade han Israels folk ur Egypten och försonade människans synd och besegrade döden genom Jesu uppståndelse. Gud begår också enorma massmord vid flera tillfällen, tex i berättelsen om Noa (Första Moseboken 6), i Första Moseboken 19, och på flera andra ställen.

[redigera] Personliga egenskaper

Gud är i judisk och kristen tro en person, med alla de egenskaper en person har: Gud tänker (Jesaja 55:8-9), känner (Sefanja 3:17; Efesierbrevet 4:30), talar (Första Mosebok 1:3), talar med (Första Moseboken 3:9 och framåt), vill (Jesaja 54:7-8), ser och hör (Psaltaren 94:9), gläds (Sefanja 3:17), sörjer (Första Moseboken 6:6), blir arg (Andra Moseboken 4:14) och har relationer (Första Moseboken 5:24; Andra Moseboken 33:11; Jakobsbrevet 2:23).

[redigera] Gudomliga egenskaper

Gud har vidare en rad egenskaper som är unika för honom:

• Helig, skild från ondska och synd, omgiven av en vördnadsbjudande härlighet (Jesaja 6:1-6).
• Allsmäktig, det vill säga han kan göra allt som står i överensstämmelse med hans natur (till exempel är gott och logiskt) (Första Moseboken 17:1; Job 42:2; Lukasevangeliet 1:37).
• Allestädes närvarande, det vill säga han finns överallt (Jeremia 23:23-24).
• Allvetande, det vill säga han vet allt som skett, som sker och som kommer att ske. Han ser också in i djupet av människans tankar och känslor (Psaltaren 139:1-4; Jesaja 46:10; Jeremia 23:23-24; Matteusevangeliet 11:21;Första Korinthierbrevet 2:10).
• Evig, utan början och slut, födelse och död (Psaltaren 90:2 och 102:27-28).
• Oberoende (Första Kungaboken 8:27 och Apostlagärningarna 17:25).
• Obegränsad (Första Kungaboken 8:27).
• Oföränderlig (Psaltaren 102:28 och Jakobsbrevet 1:17).
• Outgrundlig och alltid större än vår förmåga att förstå. Människan är skapad av Gud och hennes intellektuella förmåga bör därför på motsvarande sätt förhålla sig till Gud som något skapat förhåller sig till den som skapat det. (Jesaja 55:8-9, Jobs bok)
• Nödvändig existens, existens i sig själv, oskapad. Gud är för sin existens inte beroende av någon eller något. Han har ingen orsak. Ett av hans namn är Jag Är (Andra Mosebok 3:14).
• Äger liv i sig själv. Inte heller hans liv har någon orsak (Ps. 84:3; Joh. 5:26).

[redigera] Fullkomliga egenskaper

Gud tänks vidare ha en rad egenskaper, som även människan kan ha. Men han uppfattas ha dessa fullkomligt, alltid och i högre grad:

• God (Psaltaren 145:9).
• Kärleksfull (Första Johannesbrevet 4:16).
• Nådefull (Andra Moseboken 33:19; Efesierbrevet 2:7).
• Barmhärtig (Andra Moseboken 33:19; Efesierbrevet 2:4).
• Rättfärdig/rättvia (Femte Moseboken 7:9-13; 32:4; Daniel 9:14).
• Trofast (Femte Moseboken 32:4).
• Sann (Psaltaren 43:3; 119:160; Johannesevangeliet 17:3; Första Johannesbrevet 5:20).
• Ljus (Psaltaren 36:10; Första Timoteusbrevet 6:16; Första Johannesbrevet 1:5).
• Sträng (Romarbrevet 11:22).

[redigera] Moderna uppfattningar om Gud

Inom både judendom och kristendom har sedan upplysningstiden mer individcentrerade uppfattningar om Gud uppkommit. I spåren av upplysningen har de den äldre uppfattningen om de dogmatiska och religiöst uppenbarade sanningarna om Gud kommit att stå tillbaks för ett förnuftsbaserat eller emotionellt förhållande till gudomen. Ett exempel på denna perspektivförskjutning är att Bibeln, istället för att uppfattas som Guds ord, ses som människors tankar om Gud. Då kan den enskilde troendes tankar om Gud bli lika värdefulla. Inom postmodernt tänkande kan inga sanna utsagor formuleras om Gud, utan Gud blir för individen så som hon uppfattar eller tror att han är. Inom dessa traditioner är man därför inte lika intresserade av ovanstående beskrivning av Gud, då den ju i huvudsak utgår från Bibeln. Istället får de egna preferenserna stor betydelse för hur man uppfattar Gud. Idén att Gud är god och kärleksfull omfattas av de flesta gudstroende, medan tanken på Guds allsmakt inte längre är lika utbredd, mycket på grund av svårigheten att förena den med Guds godhet och världens ondska - det så kallade teodicéproblemet eller problemet med ondskan. Den feministiska teologin har pekat på de patriarkala förhållandena vid Bibelns tillkomst, och utvecklat kvinnliga och könsneutrala uppfattningar om och modeller för Gud. Inom den moderna teologin får Gud ofta deistiska drag, det vill säga han har en gång skapat världen, men ingriper inte i den idag. Det är vi som skall utföra Guds verk i världen. Han är alltså inte historiens Gud, enligt denna uppfattning. Gud kan också få panteistiska drag, som en opersonlig kraft som fyller universum.

[redigera] Gud i islam

Huvudartikel: Allah

Inom islam anses arabiska som ett heligt språk. Man brukar därför tala om Gud som Allah, även om man i Sverige även använder det svenska "Gud". Allah är bestämd form för ilah, som helt enkelt betyder "gud" på arabiska. Ordet är släkt med det hebreiska El (se Gud i judisk tro ovan).

Koranens 112:e sura beskriver Allah: Säg: "Detta är Allah, den Ende, Allah, den Evige, som är Orsak till allt, Vidmakthållare av allt, hos vilken alla söker skydd. Han har inte avlat och inte blivit avlad, och ingenting har funnits som kunde liknas vid Honom."

Allah har 99 namn som beskriver egenskaper, som ska ge människan en fingervisning om Allahs natur, eftersom en guds natur inte kan förstås fullt ut av människan. Några exempel på Allahs namn är ar-Rahman (den Barmhärtige), al-Ghaffar (den Förlåtande), an-Noor (Ljuset), al-Wadud (den Älskande), al-Khaliq (Skaparen), al-Adl (den Rättvise), al-Haqq (Sanningen), al-Ahad (den Totalt Unike), at-Tawwab (den Som tar emot ånger), al-Hakim (den Vise), al-Awwal (den Förste), al-Akhir (den Siste).

[redigera] Gud i bahá'í-tron

Huvudartikel: Bahá'í

Bahá'í betonar Guds enhet, profeternas enhet och religionernas enhet. Det innebär en tro på att det är samma Gud som avses i alla världsreligioner. De olika religionsgrundarna är också överens. Att det ändå finns skillnader beror på att det kan gå hundratals, ibland tusentals år, innan en ny religionsgrundare framträder. Under denna tid har mänskligheten utvecklats andligt och är mogen för ett utökat eller något förändrat budskap från Gud. Därför säger till exempel inte Jesus exakt samma sak som Moses. Guds enhet står för att det bara finns en Gud, och denne Gud är en och kan inte indelas i tre aspekter (Fadern, Sonen, Den Helige Anden) som kristendomen gör. Gud har även inom Baha'i-tron många namn eller titlar, vilka i huvudsak beskriver egenskaper: den Kärleksfulle, den Förlåtande, den Medlidsamme, den Givmilde, den Allsmäktige, den Älskade, den Välgörande, den Nådefulle, Alla Namns Herre, osv.

Bahá'í-lärans Gud är en transcendent och personlig Gud, som skapat universum och allt liv. Gud beskrivs som "det mest uppenbara av allt uppenbart och det mest fördolda av allt fördolt". Människan, med sitt begränsade intellekt och ännu bara måttligt utvecklade andliga förmågor, kan inte förstå Gud, som ofta i Bahá'í-böner beskrivs som "Hjälpen i farans stund, den i sig själv Varande". Inte ens Jesus fick veta allt av "Fadern". Gud har aldrig inkarnerat sig och tagit mänsklig gestalt – i Bahá'í-skrifterna antyds att jorden snarast skulle gå under om Gud steg ned på jorden.

Gud är

• Den i Sig själv Varande.
• Outgrundlig och alltid större än vår förmåga att förstå (Axplock från Bahá'u'lláhs Skrifter 1:6).
• Existerande utanför diemnsionerna tid och rum (Bahá'í).

[redigera] Gud i Islam och Bahai

Jesus är en människa och den Helige Ande ett Guds verktyg i Islam och Bahai.

I Islam ges visserligen Gud en rad personliga egenskaper, som exempelvis inom Islam uttrycs genom Guds 99 namn och inom Bahá'í genom de många hederstitlarna i Den långa helandebönen. Gud är emellertid i grunden totalt olik skapelsen och kan inte jämföras vid någonting i den (Islam) och omätligt upphöjd över den dödliga människans strävanden att reda ut Guds hemlighet, att beskriva Guds härlighet, eller ens att lätt antyda Guds väsens natur. ^[1]

[redigera] Gud i filosofin

Gud - med stor begynnelsebokstav - används också ibland av exempelvis filosofer som Platon om något slags enhetlig högsta makt som inte nämns med något specifikt gudanamn och inte förknippas med någon bestämd religion. "Gud" kan idag ofta avse någon opreciserad opersonlig kraft.

[redigera] Gud - Funktionell betydelse

Gud kan också ha en funktionell betydelse och syftar då på det objekt man riktar en religiös hängivenhet eller lydnad till.

Kanske kan denna betydelse anas redan i 2 Mos. 4:16, där Gud om Aron säger till Mose: "Han skall tala till folket för din räkning; så blir han din mun och du blir hans gud."

Martin Luther använder helt klart "gud" på detta sätt. I kommentaren till första budet i sin stora katekes säger han: "en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till." och "Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud."

Även inom 1900-talets religionspsykologiska och religionssociologiska teoribildning har "gud" kommit att användas i funktionell betydelse. I detta fall har begreppet kommit att innebära en företeelse, inomvärldslig eller utomvärldslig, som fyller det psykologiska eller sociologiska mänskliga behov som traditionellt sett har fyllts av religionen.

Denna förståelse av begreppet har bland annat fått som föjd att man börjat studera den moderna människans hängivelse till bland annat sporter (fandom, hittills huvudsakligen med fokus på fotbollsfans) och enskilda personer (idoldyrkan), för att utröna i vilken utsträckning dessa företeelser kan anses ha funktionella paralleller med religionsutövning.

[redigera] Finns Gud?

Huvudartikel: Gudsbevis

Somliga menar att det finns flera olika bevis för att Gud inte existerar. Ett sådant bevis ska ha utarbetats av John L Pollock som vissa menar har visat att ett felslut i ett ontologiskt argument för Guds existens kan omvandlas till ett ontologiskt bevis att Gud inte existerar och inte heller kan existera^[2]. Andra menar på att detta inte är något bevis då detta inte går att bevisa.^{[källa behövs]} På samma sätt har företrädare för främst kristendomen men även i viss mån islam lagt fram olika argument som de anser vara bevis för Guds existens. Även dessa har av andra ansetts motbevisade.^{[källa behövs]}

Om man talar om bevis ur en rent naturvetenskaplig synpunkt förekommer uppfattningen att man aldrig kan ge bevis för eller emot presenteras eftersom naturvetenskapen endast sysselsätter sig med det som ligger inom fysikens ramar, vilka Gud i det fall han existerar skulle ligga utanför.^{[källa behövs]} Men en Gud som har effekter i den fysiska verkligheten kan bli föremål för naturvetenskapliga undersökningar genom att dessa effekter studeras. Inga sådana effekter har observerats och tillsammans med det faktum att naturvetenskapen inte har några teorier som förutsätter Guds existens så har många naturvetenskapsmän dragit slutsatsen att det saknas naturvetenskapliga belägg för Guds existens, detta samtidigt som många troende, inom och utom den vetenskapliga världen, hävdar att det strukturerade universum med dess inom sig sammanhängande lagar i sig skulle vara ett sådant tecken på Guds existens (det Teleologiska gudsbeviset och det Kosmologiska gudsbeviset).

Inom metafysiken är frågan av större relevans, men ytterst få anser att metafysiken någonsin kan anses bevisa någon ståndpunkt utan endast kan anföras som indicium för ena eller andra ståndpunkten, detta eftersom dess konstruktioner bygger på grundantaganden som i sig inte kan bevisas i sedvanlig betydelse.^{[källa behövs]} De strukturerade resonemang som har förts kring Guds existens rör sig endast inom de stora monoteistiska religionerna. Ett flertal av de polyteistiska religionernas gudar ter sig vara i högsta grad inomvärldsliga och deras existens borde därför kunna bevisas eller motbevisas.^{[källa behövs]}

[redigera] Filosofiska problem med det kristna gudsbegreppet

Frågan om hur en allsmäktig, allvetande och allerstädes närvarande gud som är god kan tillåta den ondska som finns i världen har sysselsatt filosofer under århundraden, se Teodicéproblemet. Treenigheten har också ifrågasatts ur filosofisk synvinkel^[3].

Det har också ifrågasatts hur Gud kan vara allvetande (inklusive all kunskap om framtiden) samtidigt som människan har en fri vilja och därmed kan påverka framtiden. Likaså innebär Guds egenskaper av att vara allvetande och allsmäktig en motsägelse. Om Gud är allvetande och vet allt om framtiden, kan han inte någon gång i framtiden välja att ändra sin plan för framtiden och är därmed inte allsmäktig. Om han kan komma att välja att ändra framtiden, vet han inte nu hur framtiden kommer att bli och är därmed inte allvetande. ^[4]

[redigera] Gudstro i olika länder

Land	Tror på en gud	I form av en...
		..en personlig gud	..ande/livskraft	..vet ej	..annat
Frankrike	61,5 %	21,9 %	32,1 %	25,9 %	21,1 %
Italien	93,5 %	70,7 %	19,5 %	7,9 %	2,8 %
Polen	97,3 %	82,7 %	10,1 %	5,4 %	1,7 %
Ryssland	70,3 %	32,1 %	18,4 %	31,5 %	18,0 %
Storbritannien	71,7 %	31,0 %	40,1 %	18,7 %	10,2 %
Sverige	53,4 %	15,7 %	52,4 %	15,9 %	13,3 %
Tjeckien	38,9 %	6,5 %	50,2 %	21,0 %	22,3 %
Tyskland	67,8 %	35,1 %	31,9 %	11,1 %	22,0 %
Källa: The European Values Study, Source Book 1999/2000 återgiven i "Religionernas historia'", Sören Wibeck (ISBN 91-85377-01-5)

[redigera] Källhänvisningar

1. ^ Bahá'u'lláh, s 19
2. ^ Pollock J L Inquiry, 9(1966) sid 193-96
3. ^ Durrant M Theology and Intelligibility, 1973
4. ^ Smith, George H. Atheism:The Case Against God, 1989 (sid 74)

[redigera] Litteratur

• Bahá'u'lláh (1853 - 1892); svensk upplaga (1978) Axplock från Bahá'u'lláhs Skrifter. Stockholm: Nationella Andliga Rådet för Sveriges Bahá'ír. Bahá'í-förlaget AB.
• Boyce, Mary (1987) Zoroastrianism: A Shadowy but Powerful Presence in the Judaeo-Christian World. London: William's Trust.
• Einhorn, S. (1998) En dold Gud. Stockholm: Bokförlaget Forum.
• Hvidfeldt, A. (1994) Religion. Myter och ritualer. Stockholm: Bokförlaget Forum.
• Engstrand, Magnus (2003) Fotboll och religion - Vad finns det i fotboll?. Proprius förlag.
• Ewald, S. m. fl. (1996) Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum.
• Magdalinski, Tara (red.) (2002): With God on their Side: Sport in the Service of Religion. Routledge Publishing.

[redigera] Se även

• Epikuros paradox
• Religion
• Mytologi
• Teologi
• Sekularisering
• Teodicéproblemet
• Ondskans problem
• Religionskritik
• Ateism