Franska revolutionen
FrÄn Wikipedia
| Frankrikes historia |
|---|
|
Franska revolutionen brukar beteckna den period av politiska omvÀlvningar i Frankrike som inleddes 1789 och vanligen anses ha avslutats 1799. Genom revolutionen avskaffades en absolut monarki med feodala privilegier för adeln och prÀsterskapet; i dess stÀlle kom ett statsskick som ville utgÄ frÄn upplysningens idéer. OmvÀlvningen var förenad med betydande konflikter.
Den franska revolutionen inleddes med stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789 (numera Frankrikes nationaldag) och avslutades med Napoleon Bonapartes statskupp 1799, Brumairekuppen. En annan förekommande avgrÀnsning betraktar revolutionen sÄsom avslutad i och med Thermidorkrisen 1794 dÄ hÀndelseutvecklingen nÄdde sin radikala höjdpunkt. Det Àr ocksÄ möjligt att betrakta franska revolutionen som avslutad nÀr Napoleon Bonaparte kröner sig till kejsare 1804, eftersom revolutionen dÄ gÄtt hela varvet runt frÄn monarki till kejsardöme, Àven om kejsar Napoleon aldrig upphörde att anse sig som revolutionens son.
Revolutionen hade förberetts under en lÄng tid före 1789 av upplysningen och dess filosofer (som till exempel Voltaire och Rousseau) samt tankar om folkstyre och mÀnniskans förnuft som inspirerade befolkningen till uppror och krav pÄ större jÀmlikhet gentemot kungamaktens och adelns provocerande lyxliv. MÄnga sÄg den brittiska parlamentarismen som ett föredöme.
[redigera] Bakgrund
Kungamakten i Frankrike byggde pÄ ett feodalt samhÀlle dÀr kungen enligt en traditionell förestÀllning fÄtt sin envÀldiga makt av Gud, absolutismen. Den katolska kyrkan hade stort inflytande, och de som tillhörde de högre stÄnden, prÀster och adel, var befriade frÄn att betala skatt och de kunde Àven driva in skatter för egna ÀndamÄl. Frankrikes skattebörda vilade istÀllet helt pÄ de lÀgre bonde- och borgarstÄnden, dessa var utestÀngda frÄn statens Àmbeten vilka var förbehÄllna adeln. Konflikterna med England (senast i de amerikanska kolonierna dÀr fransmÀnnen hjÀlpt amerikanerna till uppror) hade ocksÄ tvingat regeringen att höja skatterna ytterligare.
Frankrike hade en kunglig ekonomi. I England hade den industriella revolutionen gjort sitt intĂ„g, men kungen i Frankrike, Ludvig XVI, vĂ€grade att ta till sig dessa brittiska idĂ©er. Samtidigt var det missvĂ€xt, och mĂ€nniskornas klagan förtrycktes av kungen med vĂ„ld. Samtidigt spreds upplysningsidĂ©erna bland akademikerna inom borgarstĂ„ndet och dĂ€rmed tankar om att man skulle kunna införa en konstitutionell monarki och erövra rĂ€ttigheter Ă„t andra i samhĂ€llet Ă€n kungen och adeln. Ăven inom det första stĂ„ndet fanns det mĂ„nga som ville fĂ„ till ett systemskifte. Den gamla samhĂ€llsordningen, l'ancien rĂ©gime, med en absolut kungamakt och feodala institutioner, hade under 1700-talet blivit alltmer förĂ„ldrad och ineffektiv. Skatterna var orĂ€ttvist fördelade bĂ„de klassmĂ€ssigt och regionalt. Den jĂ€ttelika statsapparaten hade blivit ett sjĂ€lvĂ€ndamĂ„l för en privilegierad Ă€mbetsmannaklass. Skillnaderna mellan hovets och högadelns slösaktiga lyxliv och de stora massornas halvsvĂ€lt blev alltmer utmanande.
[redigera] GeneralstÀnderna (1789)
5 maj 1789 - 17 juni 1789
Efter ett ökande tryck i Paris och runt om i landet bestÀmde sig Ludvig XVI för att sammankalla stÄndsriksdagen i sitt palats Versailles utanför huvudstaden den 5 maj 1789, nÄgot som inte gjorts sedan 1614. Avsikten var att skapa samtycke till nya skatter och ÄtgÀrder för att förbÀttra statens ekonomi vilken hade eroderats av det slösaktiga hovlivet samt av Frankrikes understöd till de amerikanska koloniernas befrielsekrig mot England. De tidigare sammankallade tvÄ notabelförsamlingarna, bestÄende av högadeln och prinsarna av blodet, hade inte Ästadkommit nÄgot resultat.
Enligt lagen skulle stÄnden ha lika mÄnga representanter i riksdagen. Men eftersom de tvÄ övre stÄnden endast utgjorde 2 procent av Frankrikes befolkning, ansÄg det tredje stÄndet (le tiers état) att det Ätminstone skulle ha dubbelt sÄ mÄnga ledamöter. Tredje stÄndet krÀvde ocksÄ omröstningar i stÀnderförsamlingen per capita och inte stÄndsvis. Man lyckades inte fÄ med sig de övriga stÄnden pÄ detta och den 17 juni drog sig tredje stÄndet ur förhandlingarna, utropade sig ensidigt som nationalförsamlingen (assemblée nationale) och svor förvisade frÄn sin ursprungliga plenisal eden i Bollhuset (20 juni 1789) att inte Ätskiljas förrÀn de givit Frankrike en konstitution.
[redigera] Den konstituerande nationalförsamlingen (1789-1791)
Eftersom situationen förvÀrrades dagligen (med upplopp i Paris som följd) samlade nu kungen ihop de styrkor som fortfarande var lojala och stÀllde upp dem vid palatset och runt Paris. Den 11 juli avskedade Ludvig ocksÄ sin finansminister, Necker, för att han ansÄg att denne stödde nationalförsamlingen. Necker var populÀr bland borgarna och sÄgs som den som skulle lösa konflikten. Hans avskedande var droppen för de missnöjda parisborna. Ett rykte spreds att Ludvig planerade en massaker pÄ alla i Paris, och folk började ta till vapen. De kungatrogna soldater som fanns kvar i staden övermannades lÀtt men mot armén (som till största delen bestod av tyskar) skulle folket inte ha en chans utan skjutvapen.
Den 14 juli invaderade man först HÎtel des Invalides (ett pensionat för gamla krigsveteraner) och sedan, efter fyra timmars belÀgring Bastiljen. HÀndelsen Àr kÀnd i historien som Stormningen av Bastiljen trots att fÀstningen kapitulerade.
DÄ Pariskommunen och det nybildade nationalgardet tagit kontrollen över Paris gav Ludvig med sig och gick med pÄ flera av nationalförsamlingens krav. Församlingen arbetade vidare pÄ att omorganisera Frankrikes administration liksom pÄ konstitutionen och 1789 Ärs deklaration om de mÀnskliga och medborgerliga rÀttigheterna vilken senare antogs den 26 augusti.
Men Ànnu rÄdde livsmedelsbrist, sÄvÀl i huvudstaden som i stora delar av övriga landet. Det sÄ kallade kvinnotÄget marscherade frÄn Paris till Versailles den 5 oktober för att krÀva bröd. Kungen gav upp, öppnade sina förrÄd och tvingades följa med kvinnotÄget tillbaka till Paris dÀr han inrÀttade sig i Tuileriepalatset.
Kungafamiljen gjorde i juni 1791 ett försök att fly frÄn revolutionen. Avsikten var att efter flykten komma tillbaka till Frankrike i spetsen för en utlÀndsk invasionsarmé, krossa revolutionen och ÄterstÀlla den gamla ordningen. Flyktförsöket misslyckades. De flyende stoppades i den lilla byn Varennes vid grÀnsen och fördes tillbaka till Paris. Kungen avsattes inte men för första gÄngen började kravet pÄ republik att vinna gehör. Ett försök till republikansk manifestation, initierat av Cordelierklubben slogs dock ner i massakern pÄ MarsfÀltet den 17 juli 1791, dÀr en av hjÀltarna frÄn 1789, La Fayette, verksamt bidrog till blodsutgjutelsen. Flera ledande revolutionsmÀn flydde till England, dÀribland Danton. Marat gick under jorden i Paris.
[redigera] Den lagstiftande församlingen (1791-1792)
PÄ hösten 1791 antog nationalförsamlingen Frankrikes konstitution i vilken kungen tillerkÀndes en begrÀnsad makt. Den konstituerande församlingen ersattes av den nya församlingen. Till den lagstiftande församlingen var ingen av ledamöterna i den första nationalförsamlingen valbar. DÀrför samlades mÄnga av den tidiga revolutionstidens politiker istÀllet i jakobinklubben. Alla deputerade i lagstiftande församlingen var följaktligen nya, oerfarna mÀn. Det ledande partiet i den nya församlingen var girondisterna. Till den frihetliga yttersta vÀnstern hörde gruppen Les Enragés.
I samförstĂ„nd med Ludvig XVI förklarade girondisterna krig den 20 april 1792 mot Ăsterrike. Maximilien Robespierre, som nu hade sin bas i jakobinklubben, motsatte sig krigsförklaringen i ett antal hetsiga debatter under vĂ„ren. Hans huvudargument mot kriget var att revolutionen skulle komma att militariseras med risk att en militĂ€rdiktatur upprĂ€ttades, att export av revolution inte fungerar samt att kriget var kungens krig sĂ„ lĂ€nge monarkin fanns kvar. Hans motstĂ„ndare i jakobinklubben menade att kriget skulle driva revolutionen framĂ„t och bli början pĂ„ monarkins och aristokratins fall inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Kungen och hovpartiet Ă„ sin sida hoppades att kriget skulle leda till det revolutionĂ€ra Frankrikes nederlag. Debatterna i jakobinklubben om krigsförklaringen blev inledningen pĂ„ Robespierres stigande mot maktens höjder, Ă€ven om han inte förmĂ„dde stoppa kriget.
Den 10 augusti 1792 stormade bevÀpnade folkmassor Tuileriepalatset, kungen flydde till den lagstiftande församlingen men togs i fÀngsligt förvar inom kort. Frankrikes konstitution, i vilken monarkin ingick, blev en praktisk omöjlighet. En ny folkförsamling mÄste vÀljas, med uppdrag att skriva Ànnu en konstitution.
[redigera] Nationalkonventet (1792-1794) - SkrÀckvÀldet
21 september 1792 - 25 juli 1794
Efter monarkins fall den 10 augusti 1792 hÄlls val till nationalkonventet. Konventet, som sammantrÀdde den 21 september 1792, hade till uppgift att anta en ny konstitution efter den av monarkins fall omöjliggjorda konstitutionen frÄn 1791. Konventet fÀrdigstÀllde 1793 Ärs konstitution och 1793 Ärs deklaration av de mÀnskliga rÀttigheterna. 1793 Ärs konstitution förklarades emellertid vilande sÄ lÀnge kriget pÄgick. Den togs sedermera aldrig i bruk men levde vidare som ett krav under de kommande omvÀlvningarna under 1800-talets första hÀlft. 1793 Ärs rÀttighetsdeklaration skiljer sig frÄn 1789 Ärs i det att ÀganderÀtten inte lÀngre förklaras sÄsom oförytterlig vilket skett 1789 - revolutionen hade tagit ett stort steg Ät vÀnster. 1793 Ärs konstitution förbereddes av girondisterna och slutfördes, efter Girondens fall, av Berget.
Den politiska striden stÄr mellan jakobiner och girondister. De senare vill att revolutionen skall fortgÄ under lugnare former och att kungen skall hÄllas kvar i sitt fÀngelse men inte avrÀttas. BÄda partierna Àr för republiken. Girondisterna har inledningsvis övertaget i konventet men förlorar alltmer av sitt inflytande. Jakobinerna, vilkas ledande grupp i konventet kallas Berget, vill försvara och utveckla revolutionen med kraftfullare medel. DÀr finns ocksÄ opinionen som krÀver kungens död.
Under december 1792 och januari 1793 pÄgÄr intensiva debatter i konventet angÄende vad man ska göra med den störtade kungen. Maximilien de Robespierre och Saint-Just hÄller principiella tal och vederlÀgger sina motstÄndares Äsikt att konventet vore en domstol som ska döma Ludvig XVI; istÀllet bör den av Berget pÄyrkade avrÀttningen av kungen betraktas som ett utslag av en folkens rÀtt att bekÀmpa tyrannerna och en akt av statsnytta. Konventet beslutar i januari att kungen ska avrÀttas, och det sker den 21 januari 1793.
Maximilien Robespierre Àr ledande ibland jakobinerna och inledningsvis mycket populÀr bland de fattiga medborgarna. Uppgörelsen mellan de mÄttfulla girondisterna och det kraftfulla Berget slutar med girondistpartiets undergÄng i juni 1793. Kungens avrÀttning skapar vrede och oro i Europa. Revolutionens ledare inför dÀrför en allmÀn vÀrnplikt (23 augusti 1793) i Frankrike sÄ att de kan utvidga sina grÀnser. Stora arméer bildas men de förlorar mÄnga slag. Inbördeskrig bryter ut i landet och regeringen blir tvungen att ta till allt hÄrdare metoder mot upproren. De ledande revolutionsmÀnnen sÀtter nu officiellt "SkrÀcken pÄ dagordningen". Robespierre vÀljs in i vÀlfÀrdsutskottet, i praktiken Frankrikes regering. Försvar mot inre och yttre kontrarevolution Àr SkrÀckvÀldets motivering. Under det Är SkrÀckmÀnnen sitter vid makten avrÀttas i Paris cirka 4000 mÀnniskor med giljotin. Men alla döms inte till döden i revolutionsdomstolen, en fjÀrdedel frikÀnns. NÀr det yttre hotet mot Frankrike lÀttar under sommaren 1794 försvinner den officiella motiveringen för SkrÀcken. SkrÀckmÀnnen avslutar sjÀlva sin regim genom en statskupp mot Robespierre, under den sÄ kallade Thermidorkrisen. Robespierre avrÀttas den 28 juli 1794
[redigera] Nationalkonventet (1794-1795) - efter Thermidor
29 juli 1794 - 26 oktober 1795
De ledande mÀnnen som störtat Robespierre fick makten i Frankrike. Frankrike fick en period av relativ stabilitet. Landets ekonomi var dock fortfarande usel. PrÀster och de fÄ adelsmÀn som fanns kvar i landet var missnöjda med att fÄ betala skatt och bönder och fattiga var missnöjda för att revolutionen inte gett dem vad den lovade. Endast borgarna fick det bÀttre, men fortfarande rÄdde stor brist pÄ mat.
[redigera] Direktoriet
Efter nationalkonventets upplösning 1795 styrdes Frankrike av fem direktorer och en nationalförsamling uppdelad pÄ tvÄ kamrar, FemhundrarÄdet och De Àldstes rÄd. ValbarhetsÄldern i det senare rÄdet var 40 Är. Efter revolutionens stormar ville man införa spÀrrfunktioner, en hög valbarhetsÄlder och ett tvÄkammarsystem vilket man menade skulle fungera ÄterhÄllande pÄ de revolutionÀra lidelserna.
[redigera] Konsulatet
à r 1799 störtade en framgÄngsrik militÀr och artilleriofficer, Napoléon Bonaparte, direktorialregeringen genom en kupp, den sÄ kallade brumairekuppen (november 1799). Makten i Frankrike övertogs av tre konsuler och Bonaparte utnÀmns till förste konsul. Napoleon avslutade franska revolutionen genom att försona tidigare fiender och genom att bilÀgga konflikten med kyrkan. Bonaparte utmanövrerar sina konkurrenter och lÄter i december 1804 kröna sig till kejsare. DÀrmed hade den franska revolutionen nÄtt sitt slut.
[redigera] Se Àven
[redigera] KĂ€llor
 |
Denna artikel innehÄller inga kÀllhÀnvisningar. HjÀlp till genom att lÀgga till pÄlitliga kÀllor. Icke verifierat material kan komma att tas bort. |
[redigera] Externa lÀnkar
Wikisource har originalverk relaterade till Franska revolutionen
Wikimedia Commons har media som rör Franska revolutionen
