Finska

Från Wikipedia

finska (suomi)
Talas i:	Finland, Sverige, Estland, nordvästra Ryssland, norra Norge
Region:	Norden
Antal talare:	6 miljoner
Status:	stabilt
Klassificering:	uraliskt finsk-ugriskt östersjöfinskt finska
Officiell status
Officiellt språk i:	Finland, EU
Språkmyndighet:	Finsk språkvård vid Forskningscentralen för de inhemska språken [1]
Språkkoder
ISO 639-1	fi
ISO 639-2	fin
ISO 639-3	fin

Finska är det största av Finlands två officiella språk, och ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Finskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen.

Innehåll

1 Alfabet
2 Historia
3 Geografisk spridning
4 Fonologi
- 4.1 Konsonanter
- 4.2 Vokaler
5 Grammatik
6 Ordförråd
- 6.1 Svenska lånord till finskan
- 6.2 Finska lånord till svenskan
7 Uttal av finska ord för svenskspråkiga
8 Utbildning
9 Källor
10 Se även
11 Externa länkar

[redigera] Alfabet

Alfabetet består av följande 29 bokstäver:^[1]

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Bokstäverna "x" och "å" används dock rätt sällan i finskan; "x" (ljudet [ks]) brukar skrivas med "ks" t ex taksi (taxi), medan "å" (ljudet [o]) i finskan uttalas identiskt med bokstaven "o", varmed "å" ofta på finska kallas ruotsalainen o (svenskt o). "Å" används endast i svenska namn och liknande.

Bokstäver som har kommit in främst via lånord, men inte förekom alls i ursprungligen finska ord, är: b, c, f, q, w, x, z och å. Dessutom förekom bokstaven "g" enbart i eng-ljudet, t ex kengät (skor). Både det tonande (-ng-) och det tonlösa (-nk-) uttalas snarlikt som på svenska.

Vissa ord med utländskt ursprung, bl a ryskt, skrivs även med Š och Ž, t ex šakki (schack), och markerar tonlöst och tonande sj-ljud, men dessa bokstäver är inte med i alfabetet.

[redigera] Historia

Man har länge antagit att finskan kommer från ett urfinskt språk, som kom till Norden med invandrare österifrån, från vilket samiska språket skiljdes ut ungefär 1500-1000 f.Kr.. Estniskan avskiljdes under det första århundradet e.Kr.

Det finska språkets ursprung, liksom folkets äldsta historia, är svårt att entydigt förklara. Språket har samband österut, men folket har genetiskt samband såväl söderut, västerut som österut. Som ett vittnesmål om det finska språkets ålder har länge ordet kuningas brukat nämnas. Det anses vara lånat av ett proto-germanskt ord, som språkvetare rekonstruerat till kuningaz och som är äldre än vår tideräkning (år 0). De historiskt finskspråkiga folkgrupperna (suomer/finnar, tavaster, kareler, kvener) kan spåras till folkvandringstiden (400-800 e.Kr.)^[2]

Ett särskilt problem är relationen till samiskan. Finska och samiska är besläktade, men enligt genetisk forskning är finnar och samer mer olika varandra än finnar och svenskar. Det har gett upphov till alternativa förklaringar: att samerna förlorat ett tidigare okänt tungomål till förmån för ett finsk-ugriskt eller att finnarna (invandrare från väst, öst eller syd under stenåldern) lärde sig sitt finska språk av samerna. En mer kontroversiell teori (av Kalevi Wiik) hävdar att hela norra Europa ursprungligen skulle ha talat ett proto-finskt språk.^[3]

Biskopen i Åbo, Mikael Agricola, har kallats den finska skriftspråkets fader då han publicerade de första tryckta böckerna på finska.^[4]. Dessa böcker trycktes i kungliga boktryckeriet i Stockholm under perioden 1543-1552.^[4] Den första boken var Abckiria, vilket var en liten ABC-bok. Sedan följde den cirka 900 sidor tjocka böneboken Rucouskiria från 1544 och sedan hans översättning av Nya Testamentet, Se Wsi Testamenti, från 1548.^[4] Han gav även ut Luthers Lilla Katekes. Han baserade sitt skrivsätt på svenskan, eftersom Finland var en del av svenska riket och svenska var det förhärskande språket i landets officiella liv, vid sidan om tyska och latin. Finlands första tryckeri, Åbo akademis tryckeri, grundades vid mitten av 1600-talet.^[4]

[redigera] Geografisk spridning

Finska pratas i huvudsak i Finland, där det (liksom svenska som är modersmål för 5 procent av befolkningen) är officiellt språk. Det finns omkring fem miljoner finsktalande i Finland. Finska minoriteter finns även i Sverige, Norge, Ryssland och Estland. Under 1900-talet emigrerade även hundratusentals finsktalande från Finland till Sverige, men denna migrationsrörelse mellan dessa länder har funnits åtminstone sedan medeltidens början. I Sverige finns också tornedalsfinska eller meänkieli, med status som officiellt minoritetsspråk, i östra Norrbotten. Tornedalsfinskan är besläktad med dialekterna på den finska sidan om Torne älv men innehåller därtill en mängd svenska lånord som inte förekommer i Finland.

Finsktalande i södra Sverige i procent, 2005

I Ryssland finns det många med finskan närbesläktade språk, i vissa fall är de rentav dialekter. De mest närliggande är karelskan och ingriskan, men även kring och bortom Volga finns språk som komi, udmurtiskan m m utspridda (så kallade volgafinska språk). Det är bara de östersjöfinska språken, främst estniskan, meänkielin, karelskan och ingriskan, som utan vidare språkstudier är i någon mån förståeliga för en finsktalande (se ömsesidig begriplighet), medan de djupare in i Ryssland gångbara språken brukar i likhet med samiskan vara helt obegripliga, även om det inte behövs någon större språkvetenskaplig utbildning för att varsebli en del likheter i det grundläggande ordförrådet. Det finns dock ett livligt intresse för släktspråken i Finland, och medvetandet om språkliga släktingar i Rysslands djup utgör traditionellt en viktig del av den finska nationella identiteten.

[redigera] Fonologi

Kännetecknande för finskan är att både vokalers och konsonanters längd särskiljs fonematiskt. Betoningen ligger på ordets första stavelse.

[redigera] Konsonanter

	bilabial	labiodental	dental	alveolar	postalveolar	palatal	velar	glottal
klusil	p (b)		t, d¹				k (g)	(ʔ)²
nasal	m		n				ŋ³
tremulant				r
frikativa		(f)		s	(ʃ)			h
lateral				l
approximant		ʋ				j

/d/ förekommer medialt som ett försvagat /t/ genom den för finskan karaktäristiska stadieväxlingen, samt i låneord.
[ʔ] förekommer som avgränsare vid vokalmöten.
/ŋŋ/, skrivet <ng>, förekommer som försvagat /nk/ genom stadieväxling. [ŋ] förekommer som allofon av /n/ i /nk/.

/b/, /f/, /ʃ/ och /g/ förekommer endast i låneord.

[redigera] Vokaler

	Främre		Bakre
	Orundad	Rundad	Orundad	Rundad
Sluten	i	y		u
Mellan	e	ø <ö>		o
Öppen	æ <ä>		ɑ <a>

[redigera] Grammatik

Huvudartikel: Finsk grammatik

Finskan saknar liksom de övriga uraliska språken grammatiskt genus. Bestämd och obestämd form finns inte. Finskan är ett agglutinerande språk och har 15 kasus: nominativ, ackusativ, genitiv, essiv, partitiv, translativ, inessiv, elativ, illativ, adessiv, ablativ, allativ, abessiv, komitativ och instruktiv. Böjning av ord sker i kasus och numerus, med ändelser och med stadieväxlingar. Verb böjs i första, andra och tredje person i singular och plural. Ofta utelämnas vissa pronomen då ändelsen anger subjekt t ex Olen (Jag är).

Exempel på böjningar av substantiv:

en vägg - seinä
i väggen - seinässä
i väggen? - seinässäkö?
på väggen - seinällä
även i väggen - seinässäkin
även på våra väggar - seinillämmekin

Exempel på böjningar av verb:

att gå - mennä
jag går - menen
ni går - menette
går ni? - menettekö?
undrar om ni kommer att gå - menetteköhän
undrar om ni skulle råka gå (skulle ni kunna gå) - menisitteköhän

Finska språket har vokalharmoni.

[redigera] Ordförråd

Finskan är ett av de språk i världen som är mest puristiska, d.v.s. varit minst villiga att ta in internationella ord. Språkvetare räknar med att 60-80 % av alla ord i finskan är av helfinskt ursprung, vilket är en hög siffra. De som formade finskan till ett nationalspråk och ett skriftspråk på 1800-talet gjorde också medvetna ansträngningar att ersätta så många utländska ord som möjligt med finska. (Då ersattes till exempel sveticismen pukstaavi (bokstav) av nybildningen kirjain.)

Karakteristiskt för finska ord är vissa fonematiska begränsningar. I genuina finska ord saknas ljuden b, f, g liksom sj- och tj-ljud. Fler konsonanter än en i början av ord förekommer endast i det finska högspråket, i helsingforsdialekten samt i en del västfinska dialekter. (Lånord som filmi och stressi (film och stress) kan därför ibland utanför dessa dialektområden uttalas "vilmi" och "ressi".) Å andra sidan kan finskan kombinera alla slags ljudlängder i en stavelse - lång vokal+kort konsonant, kort vokal+lång konsonant, kort vokal+kort konsonant, lång vokal+lång konsonant - där svenskan (numera) bara tillåter de två första kombinationerna.

Ovanstående omständigheter gör att det finska ordförrådet, i jämförelse med andra europeiska språk, präglas av att många ord kan skiljas åt av små ljudskillnader (valita, valittaa, tuli, tuuli, tulli, savu, savi, suvi, sivu - välja, klaga, eld, blåst, tull, rök, lera, sommar, sida) och att samma ordstam kan ge upphov till många nya ord genom avledningsändelser (kirja, kirje, kirjoitus, kirjasto, kirjoittaa, kirjata, kirjautua, kirjoitin - bok, brev, skrift, bibliotek, skriva, bokföra, logga in, skrivare).

Trots purismen finns det många svenska lånord i finskan, en naturlig följd av de många hundra år Finland var en del av Sveriges rike. Enligt Kaisa Häkkinen, professor i finska vid Åbo universitet och ledande etymolog, är antalet lånord från svenska till finska ungefär 4000, men lånord från finska till svenska kanske ett tiotal. [2]

[redigera] Svenska lånord till finskan

Nedan exempel på svenska ord som lånats in i finskan. Eftersom dubbelkonsonant sällan förekommer i början på ord är det vanligt att en eller flera konsonanter faller bort:

skruv - ruuvi
glas - lasi
stol - tuoli
krut - ruuti
strand - ranta
skola - koulu
fru - rouva

Eftersom de tonande klusilerna b, d och g saknas i början av ord byts de i lånord ut mot motsvarande tonlösa p, t och k. Ett tonlöst f kan däremot bli tonande v:

boll - pallo
gevär - kivääri
daler - taala, taaleri
fånge - vanki

Andra lånord, från svenska eller urnordiska/urgermanska:

jul - juhla ('fest'), joulu ('jul')
råtta - rotta
anka - ankka
lag (jur.) - laki
gaffel - kahveli (numera 'haarukka')
gata - katu
hatt - hattu
ost - juusto
säng - sänky
kvarn - mylly, jfr skånskans mölla
konung - kuningas, av urnordiska *kunungaR, *kuningaR
borgmästare - pormestari
skottkärra - kottikärryt
stad - kaupunki, från urnordiska kaupang, köping
affär - kauppa, från urnordiska kaupian(?), (köpa, bedriva handel, jmf. tyska Kaufen, från Latinets "Caupo", handel, speciellt med vin.) Se också "äfääri".
overall - haalari, lånat från den finlandssvenska försvenskningen "överhalare".
tändare - stendari, slang för cigarettändare - med skämtsam hyperkorrektion, tillägg av dubbelkonsonant i början
ämbar - ämpäri (förvaringskärl, hink, spann)
byk - pyykki (tvätt)

Vissa svenska lånord lever kvar i finskan som vardagsord fast de egentligen ersatts av ett mer helfinskt ord.

flicka - likka (dialektord för: tyttö)
vänta - ventata (egentligen: odottaa)
satsa - satsata (egentligen: panostaa, panna panoksensa)
tjäna - tienata (oftare: ansaita)
rike - riikki (numera: valtakunta (ordet valta troligen släkt med välde); lever kvar i ordet riikinruotsi, rikssvenska)
katt - katti (oftare: kissa)
klänning - leninki; också i västra Finland: kläninki (oftare: mekko)
hantlangare - hanslankari, hantlankari, hantlaakari (numera: apumies)
propp - roppu, proppu (oftare: sulake)
kontor - konttori (oftare: toimisto)
cykel - sykkeli, tsykä (egentligen: polkupyörä)
snickare - nikkari (oftare: puuseppä)

[redigera] Finska lånord till svenskan

poika - pojke, ett tidigt belägg är "skinnara-poika", 'skinnarlärling', från 1329, vilket möjligen vittnar om att det var finska hantverkare i Stockholmstrakten som gav ordet spridning.
kenkä - känga
pieksu - pjäxa, men numera kallas skidpjäxor för "monot" på finska.
kyllä - kul, förmodligen finskt ursprung, (kyllä är ett bekräftande ord, alltså att nånting är positivt), men kan också ha lånats från romani.
hyvä - hyvens, slang, hyvä betyder "bra"
kuolla - kola, slang, att dö, exempel "att kola vippen"
motti - 1 kubikmeter ved, utvidgad betydelse för en finsk militärtaktik, (ursprungligen lån från svenska mått,) fanns med i 1950 och 1976 års upplagor av SAOL men försvann år 1986.
mutti - motti, ordet används bl a i Värmland, som namnet på den nävgröt man äter med fläsk och lingon i festliga sammanhang, namnet och maträtten kom till Sverige med finnkolonisationen under sen vasatid.
kova - kova (pengar), slangord, exempel "ta hem storkovan", med ursprung i frasen "kova raha" (hårda pengar, d.v.s. klingande mynt) som stod på sedlar i 1700-talets Sverige, uttalet med långt o tyder på att det är ett lån från den skrivna formen
rapakalja - rappakalja, betyder på finska 'slarvigt jäst öl', som på svenska fått betydelsen 'strunt(prat)'
sisu - envishet, uthållighet, men används väl mest bara på tal om Finland: "den finska sisun".
mämmi - memma, en söt råggröt smaksatt med pomerans. ordet har importerats samtidigt med maträtten.
muikku - mujka, siklöja, förekommer i norrländska dialekter
päre - pärta, (späntad trästicka, för belysning eller prydnad), taget från den finska partitivformen pärettä/päreitä
pois - tojs, en förvrängning av det finska lånordet pois som betyder bort, tojs används oftast i uttrycket "Vet tojs", med betydelsen "Vet hut".
rapakivi - det internationella namnet på en typ av granit, vanlig i Finland
erämaa - erämarker, obebott fångst- och fiskeområde under någons nyttjanderätt. Ordet användes av förvaltningen under svenska tiden och ibland senare, särskilt i historisk forskning om tiden.
molotovin cocktail - molotovcocktail, många språk har lånat ordet för den bensinbomb finnar gav namnet till under vinterkriget, som present till Sovjetunionens utrikesminister. (Ordet cocktail givetvis engelska)
sauna - ordet har lånats från finska till många språk, så svenskan är rätt unik i att ha ett eget ord för 'bastu', men sauna förekommer också och har upptagits i SAOL.
pulkka - pulka (ursprungligen samiska)
hän - hen, förslag till könsneutralt pronomen (av till exempel språkvetaren Hans Karlgren 1994), efter finskans "hän" med liknande betydelse. Delvis lånat från finskans "hän" med liknande betydelse, men anpassat till svensk grammatik i analogi med "han" och "hon". (Böjningen blir "hen" i nominativ, "henom" i ackusativ/dativ, "hens" (ibland även "henoms") i genitiv).

Det har påståtts att luffarfiguren Kolingen, som Albert Engström ritade, ska ha fått namn efter finngubbarna i Stockholm, som började alla samtal med "kuule", "hör du". Jfr ordet finnkoling.

[redigera] Uttal av finska ord för svenskspråkiga

Finskt uttal anses vara lätt att lära, då det finska språket i hög grad uttalas så som det skrivs. Men ett vanligt fel en svenskspråkig gör då han uttalar finska namn eller ord är att uttala bokstäverna u och o enligt svensk modell, för korrekt uttal bör bokstaven u på finska uttalas som bokstaven o på svenska, medan bokstaven o bör uttalas likt bokstaven å på svenska. Finskans uttal ligger här närmare andra språk (som spanska och italienska) medan svenskans framskjutna, rundade o och u är tämligen unika. Det korrekta uttalet av ishockeyspelaren Saku Koivus namns skulle enligt svensk ortografi skrivas ungefär "Sako Kåjvo". Betoningen ligger alltid på första stavelsen.

En annan viktig skillnad är att ljud som uttalas längre eller mer betonat alltid skrivs med två bokstäver. I motsats till svenskan har finskan oberoende konsonant- och vokalförlängning, jämför muta = 'lera', muuta = 'annan' (partitiv sg.), mutta = 'men' (konj.), muuttaa = 'ändra/flytta', där bara ljudlängden skiljer mellan helt olika betydelser. Dubbla bokstäver, såväl vokaler som konsonanter, ska tolkas som längre ljud, men påverkar inte uttalet av föregående ljud. Dubbla t i muuttaa gör inte u-ljudet kort, u är kort i muta och mutta där det inte dubbeltecknats.

Dubbelteckning av både vokal och efterföljande konsonant motsvarar i stället - delvis - skillnaden mellan grav och akut accent i svenskan: Det finska verbet muuttaa uttalas rätt likt det svenska verbet mota, med grav accent (bortsett från ordmelodin, som alltid går ner, inte upp, på andra stavelsen). Namnet på ön Kreeta uttalas med akut accent (inte grav som på svenska) och stavas därför med två e, ett t, på finska. Med finsk ortografi skulle de svenska orden taket (akut accent), naket (grav accent) och staket (betoning på andra stavelsen) kunna stavas ganska uttalsnära: taaket, naakket och stakeet (bortsett från a-ljudet).

[redigera] Utbildning

Grundutbildning i finska språket ges år 2006 vid följande universitet och högskolor i Sverige:

Utbildningen vid Lunds universitet och Göteborgs universitet har upphört. I Göteborg blev den "inställd" tills vidare år 1997 på grund av besparingar inom universitetet.

Dessutom erbjuds kurser i finska av studieförbund, folkhögskolor och Komvux.

I Finland är undervisning i "modersmålet" respektive "andra inhemska språket" obligatorisk i grundskolan och i många universitetsutbildningar. Svenskspråkiga finländare läser i allmänhet finska från tredje eller femte klass.

[redigera] Källor

^ Panu Mäkinens sida om det finska alfabetet vid universitetet i Jyväskylä
^ Henrik Meinander (2006): Finlands historia - linjer, strukturer, vändpunkter.
^ http://virtual.finland.fi/finfo/english/where_do.html
^ [a b c d] Anna Perälä (2008) Mikael Agricola. Det kungliga boktryckeriets mest betydande kund., Biblis, nr.43, sid:3-23, ISSN 1403-3313

[redigera] Se även

[redigera] Externa länkar

Wikipedia har en upplaga på Finska.

Wikimedia Commons har media som rör Finska

Språkkurser i finska Samling av gratiskurser i finska på nätet
Finnish 101 Learn Finnish online
Skolverkets svensk-finska lexikon
Forskningscentralen för de inhemska språken (i Finland)
http://www.finnish.ru
Finska Rundradion

	Europeiska unionens officiella språk
Bulgariska \| Danska \| Engelska \| Estniska \| Finska \| Franska \| Grekiska \| Iriska \| Italienska \| Lettiska \| Litauiska \| Maltesiska \| Nederländska \| Polska \| Portugisiska \| Rumänska \| Slovakiska \| Slovenska \| Spanska \| Svenska \| Tjeckiska \| Tyska \| Ungerska
Källa: EU:s webportal

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Finska