Dialekt
FrÄn Wikipedia
En dialekt Àr en sprÄklig varietet med regional (geografisk) spridning. Ofta menas att en dialekt talas av invÄnarna i ett visst omrÄde, sÄsom till exempel ett landskap eller en socken. Detta Àr inte alldeles sant, dÄ grÀnserna Àr ganska mycket suddigare Àn sÄ, men det Àr den vanligaste definitionen. Man kallar normalt ett dialektalt drags utbredningsomrÄde för en isogloss. NÀr flera isoglosser faller i varandra kan man börja tala om ett dialektomrÄde. Det finns inga skarpa grÀnser för nÀr en dialekt slutar och en annan tar vid; i stÀllet ackumuleras de sprÄkliga förÀndringarna över ett dialektkontinuum.
Inom sprÄksociologin talar man om fyra nivÄer av dialektanvÀndning:
- Neutralt standardsprÄk Àr den standardform, vanligtvis med ett etablerat skriftsprÄk, som understöds av institutioner och överskuggar de andra varianterna (se vidare stycket SprÄk eller dialekt nedan). Ett exempel Àr rikssvenska, vars uttal baseras pÄ det standardiserade skriftsprÄket; rikssvenska Àr den svenska som anvÀnds i media och som lÀres som frÀmmande sprÄk.
- Regionalt standardsprÄk innehÄller vissa regionala drag, till exempel uttal och prosodi, men röjer inte nÄgon preciserad geografisk hÀrkomst. Vissa nyhetsupplÀsare i TV,radio och andra media kan sÀgas tala regionalt standardsprÄk.
- UtjÀmnad dialekt skiljer sig pÄ flera punkter frÄn standardsprÄk, men förstÄs vÀl av andra som inte talar dialekten. Man hör lÀtt pÄ en utjÀmnad dialekt ungefÀr varifrÄn talaren hÀrstammar.
- Genuin dialekt Ă€r normalt svĂ„r att förstĂ„ för utomstĂ„ende. Grammatik, ordförrĂ„d och uttal skiljer sig vĂ€sentligt frĂ„n standardsprĂ„ket. Till de fĂ„ genunina dialekter som överlevt i Sverige i dag hör dialekterna gutniska, jĂ€mtska och nĂ„gra varianter av dalmĂ„l, till exempel Ă€lvdalska. I Ăsterbotten i Svenskfinland lever genuina svenska dialekter kvar i högre grad.
[redigera] SprÄk eller dialekt
AllmÀnt accepterade kriterier för att skilja en dialekt frÄn ett sprÄk saknas, dÀremot finns det nÄgra riktlinjer som dock ibland motsÀger varandra. Det Àr alltsÄ en subjektiv distinktion som Àr beroende av anvÀndarens referensramar.
Har man en strikt sprĂ„kvetenskaplig synvinkel talar naturligtvis tvĂ„ personer olika sprĂ„k om de inte kan göra sig förstĂ„dda med varandra. Ăr skillnaden mellan deras sprĂ„kliga varanter sĂ„ liten att de sĂ„ gott som felfritt förstĂ„r varandra talar de istĂ€llet olika dialekter av samma sprĂ„k. Med den hĂ€r synen blir Ă€lvdalsmĂ„l och samiska sprĂ„k och norskt bokmĂ„l en dialekt av danska liksom amerikansk, brittisk och australisk engelska dialekter av engelska. Dessa dialekter kallas standardiserade dialekter eftersom de har egna ordböcker och grammatikor.
Antar man istÀllet en politikisk syn kallas ofta sprÄkliga varianter dialekter istÀllet för sprÄk dÀrför att de:
- inte har ett vedertaget skriftsprÄk med utarbetad grammatik och ordböcker
- anvÀnder ett skriftsprÄk som hör till en annan dialekt/sprÄk
- inte har en egen âstatâ
- inte anvÀnds till att redigera officiella dokument
- vars skriftsprÄk inte lÀrs ut i skolorna i större utstrÀckning
- saknar âprestigeâ
Nu blir ÀlvdalsmÄl dialekt medan det vore alltför absurt att inte se samiska som ett eget sprÄk. PÄ samma sÀtt blir med en politisk syn det norska bokmÄlet ett eget sprÄk medan de ovan nÀmnda standardiserade dialekterna fortfarande ses som sÄdana. SkÄnska brukar ses som en svensk dialekt men det finns Àven de som ser skÄnskan som ett eget sprÄk.
Heinz Kloss introducerade begreppet Ausbau (tyska för "utbyggnad") för att beskriva sprÄk som understöds av institutioner och överskuggar de övriga dialektala varianterna enligt ovan.
Det Ă€r oftast historiska och politiska faktorer som Ă€r avgörande för om en viss dialekt utvecklar sig till ett sprĂ„k eller inte. Ett exempel pĂ„ detta Ă€r utvecklingen av serbokroatiskan efter splittringen av Jugoslavien, dĂ€r man tidigare talade om olika dialekter av samma sprĂ„k (serbokroatiskan). Numera finns de tre separata ausbausprĂ„ken serbiska, bosniska och kroatiska som utvecklats efter etablerandet av tre olika stater (serbokroatiskan ansĂ„gs ha tre dialektgrupper; de tre nya ausbausprĂ„ken grundar sig dock pĂ„ samma dialektgrupp, den ĆĄtokaviska). Ăven bildandet av Makedonien har utvecklat makedonskan som ett eget ausbausprĂ„k. De dialekter i det sydslaviska dialektkontinuumet som nu anses vara makedonska har hĂ€mtats frĂ„n det som tidigare ansĂ„gs vara serbiska och bulgariska dialekter, vilket har lett till att makedonskans status som sprĂ„k och inte bulgarisk dialekt stundom inte erkĂ€nns bland bulgarisksprĂ„kiga. Montenegros sjĂ€lvstĂ€ndighet kan tyda pĂ„ att montenegrinska ocksĂ„ sĂ„ smĂ„ningom blir ett eget ausbausprĂ„k.
Ett kÀnt citat i sammanhanget Àr den jiddischsprÄkige lingvisten Max Weinreichs aforism "ett sprÄk Àr en dialekt med en armé och en flotta", nÄgot som ganska vÀl avspeglar betydelsen av historiska och politiska faktorer nÀr det gÀller att avgöra vad som Àr ett sprÄk och en dialekt. En kanske kompletterande definition Àr att ett sprÄk har en egen kultur- och skolminister och egna radio- och TV-kanaler.