Dzisiaj jest wtorek, 02 grudnia 2008 r. 337 dzien roku
Languages:ar | id | bg | ca | ceb | cs | da | de | et | en | es | eo | fr | he | hr | it | ko | lt | hu | nl | ja | no | pl | pt | ru | ro | sk | sl | sr | fi | sv | te | tr | uk | zh






REKLAMA
mp3

Gulag

FrÄn Wikipedia

(Omdirigerad frÄn Cholmogorij)
Hoppa till: navigering, sök
Slavarbetare i GULAG-arkipelagen bygger Vitahavskanalen (1931-1933).

Gulag, frĂ„n ryskans ГУЛАГ: ГлаĐČĐœĐŸĐ” УпраĐČĐ»Đ”ĐœĐžĐ” ИспраĐČĐžŃ‚Đ”Đ»ŃŒĐœĐŸ-ĐąŃ€ŃƒĐŽĐŸĐČых ЛагДрДĐč, "Glavnoje Upravlenije Ispravitelno-trudovych Lagerej", "Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetslĂ€ger". Gulag var benĂ€mningen pĂ„ det sovjetiska system av arbets- och interneringslĂ€ger, som pĂ„börjats av Lenin och som sedan av Stalin byggdes ut i en mycket stor omfattning. Även efter avstaliniseringen fram till Sovjetunionens upplösning anvĂ€ndes GulaglĂ€gren som bestraffningsmetod. Den bredare allmĂ€nheten i vĂ€st fick kunskap om GulaglĂ€grens förekomst i första hand tack vare nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyns böcker.

InnehÄll

[redigera] Bakgrund

Olika former av arbetslÀger i Sibirien hade funnits sedan 1600-talet, de s.k. katorgas. Det var till dem t.ex. krigsfÄngarna frÄn Karl XII:s karolinska armé skickades efter nederlaget vid Poltava och kapitulationen vid Perevolotjna.

Efter tsar Nikolaj II:s abdikation i februari 1917 och den ryska revolutionen i oktober samma Ă„r rĂ„dde mer eller mindre anarki och inbördeskrig i Ryssland. Lenin hade redan innan oktoberrevolutionen framfört idĂ©er om arbetslĂ€ger. I början var dessa arbetslĂ€ger, t.ex. Cholmogorij, efter förhĂ„llandena tĂ€mligen idylliska och livet tedde sig inte sĂ€rskilt svĂ„rt. De politiska fĂ„ngarna hade av tradition ganska stora friheter i fĂ€ngelserna medan ”vanliga” brottslingar hade det vĂ€rre. Dock ansĂ„gs arbetslĂ€gren i första hand vara avsedda för politiska motstĂ„ndare, Ă€ven om detta sĂ„ smĂ„ningom kom att Ă€ndras. Man nĂ€rde lĂ€nge en tro pĂ„ att fĂ„ngar genom hĂ„rt arbete kunde inrĂ€ttas i ledet och bli goda sovjetmedborgare. De politiska fĂ„ngarna motarbetade dock detta och hade stort stöd av sjĂ€lsfrĂ€nder i utlandet.

En lösning lades fram den 4 juni 1918, dÄ Trotskij krÀvde att en grupp bÄngstyriga tjeckiska krigsfÄngar skulle pacificeras, avvÀpnas och sÀttas i ett kontslager. Med freden i Brest-Litowsk repatrierades tvÄ miljoner krigsfÄngar till centralmakterna och de tomma lÀgren överlÀmnades omedelbart till tjekan.

Inledningsvis var tanken att de intagna skulle finansiera lÀgrens drift med sitt arbete, men det blev inte sÄ. I september 1918 fick Feliks Dzerzjinskij en hemlig rapport med klagomÄl över att de sanitÀra förhÄllandena i ett genomgÄngslÀger var utomordentligt dÄliga, huvudsakligen dÀrför att sÄ mÄnga blev alltför sjuka för att orka arbeta. Redan i detta skede menade de ansvariga att man skulle göra sig av med sjuka och svÀltande för att inte driften skulle avstanna.

En speciell kategori av fÄngar var de "politiska" som utgjordes av socialister som inte tillhört Lenins fraktion, d.v.s. socialistrevolutionÀrer och mensjeviker. Dessa hade erfarenheter av tsarens system och protesterade med hjÀlp av sjÀlsfrÀnder i utlandet. Emigrant-socialisterna kunde agitera pÄ dessa fÄngars vÀgnar och gjorde det ocksÄ. I de kriminella grupperna ingick vita officerare och deras sympatisörer, "spekulatörer", aristokrater och matroser som deltagit i myteriet pÄ Kronstadt och Àven vanliga kriminella.

PĂ„ grund av att Jekaterina Pesjkova, maka till författaren Maksim Gorkij, kĂ€nde Dzerzjinskij vĂ€l lyckades hon utverka att Politiska Röda Korset fick rĂ€tt att besöka fĂ€ngelser och lĂ€ger, en privilegie som de fick behĂ„lla in pĂ„ 20-talet. Eftersom uppmĂ€rksamheten var besvĂ€rande organiserade bolsjevikerna en alternativ förening för fĂ„nghjĂ€lp, Internationella sĂ€llskapet för bistĂ„nd till revolutionens offer som pĂ„stods arbeta för kapitalismens 100 000 fĂ„ngar. ÄndĂ„ fungerade inte terrorn, speciellt de politiska fĂ„ngarna var motstridiga och trotsade ofta fĂ„ngvaktarna. StrĂ€ngare metoder ansĂ„gs behövas och vĂ„ren 1923 inrĂ€ttades ett fĂ„nglĂ€ger med hĂ„rdare regim pĂ„ Solovkiöarna.[1]

[redigera] Det första lÀgret

Félix Dzerjinski, chef för Tjekan

VÄren 1923 hade den bolsjevikiska regeringen tröttnat pÄ ineffektiviteten och den negativa uppmÀrksamhet som de improduktiva lÀgren medförde. Man inrÀttade det som idag kallas för Gulags första lÀger: Solovkiöarna. Solovkiöarna ligger i Vita havet och lÀgret inrymdes i ett f.d. kloster. Ursprungligen hade lÀgren i Sovjetunionen administrerats av Tjekan (Tjrezvytjajnaja komissija, ExtraordinÀra kommissionen), den hemliga polisen under inbördeskriget. Man tog nu ocksÄ över lÀgren i Cholmogorij och i Petrominsk, bÄda lÀgren belÀgna i tidigare kloster. Den 13 oktober 1923 övertog man lÀgren helt och dessa kom att kallas för SLON, Severnije Lagerij Osobogo Naznatjenija, eller nordliga lÀger av speciell betydelse. Tjekan, som tidigare bytt namn till GPU (Gosudarstvennoje polititjeskoje upravlenije, Statens politiska förvaltning) tog nu namnet OGPU (Obedinjonnoje gosudarstvennoje polititjeskoje upravlenije, Förenade statspolitiska förvaltningen) bl.a. för att markera sitt ökade inflytande. Under de kommande sex Ären rÄdde mer eller mindre kaos i dessa lÀger, inte minst eftersom den sovjetiska regeringen hela tiden bytte inriktning och kom med nya idéer. Tjekan stÀrkte fortlöpande sin stÀllning och lade under sig allt fler av de mÄnga sovjetiska fÀngelserna och lÀgren. 1929 kom sÄ en vÀndpunkt i och med byggandet av Vitahavskanalen.[2] Den ryske ledaren, Josef Stalin, hade kommit till makten efter en lÄng och svÄr maktkamp. Han anses ha varit helt instÀlld pÄ att stÀrka sin position och, i likhet med historiskt sett stora hÀrskare, sÀtta sin prÀgel pÄ samtiden. Detta kan ha gjort att han med hjÀlp av lÀgren sÄg en möjlighet att bÄde skaffa fram arbetskraft till storslagna projekt, som Vitahavskanalen, men ocksÄ att göra sig av med fiender som skulle kunna hota hans maktposition. Vitahavskanalen fullbordades 1933, men kom till följd av sin enkla och bristfÀlliga konstruktion aldrig att bli den betydelsefulla transportled som avsÄgs. I mitten av 1930-talet förfogade sÄ Gulagsystemet och fÀngelserna, till följd av sammanslagningar och en stÀndig expansion, över omkring en miljon interner. Verksamheten ökade kontinuerligt och för att hantera den stÀndigt vÀxande byrÄkratin ombildade OGPU sig i oktober 1934 till NKVD, (Narodnyj komissariat vnuttrenitj del, Folkkommissariatet för inre angelÀgenheter). Offentliga utredningar visade under tiden att lönsamheten för lÀgren var dÄlig eller obefintlig, men verksamheten tillÀts fortgÄ.

[redigera] 1928-1931

I december 1927 fattade den femtonde partikongressen att pÄbörja kollektiviseringen av jordbruket inom den första femÄrsplanen (1928-1932) och januari 1928 pÄbörjas indrivning av jordbruksprodukter med "extraordinÀra medel", samt frÄn juni 1928 förtryck av "kulakterrorister" (citaten enligt de officiella dekreten). Stalin annonserade 27 december 1929 vid en konferens av Marxistiska agronomer att de sjÀlvÀgande bönderna skulle "likvideras som klass". Den 11 januari 1930 OGPU-chefen, Jagoda, i ett memo till sina ledare beordrade att ta hand om de motstrÀviga bönderna i mars för att förhindra en serie av upplopp, att aktivisterna mördas och att sÀd brÀnns.[3]

Vid avkulakiseringen deporterades ett stort antal bönder till avlÀgsna och obebodda omrÄden i huvudsakligen Sibirien. Bestraffningsformen kallades speciella bosÀttare eller arbetskolloniserare. FÄngarna levde under strÀng övervakning i "hemarrest" i sin nya by, och arbetade med skogsbruk, gruvdrift eller jordbruk. DÄ byarna förlades till otillgÀngliga omrÄden, i hÄrd natur, rik pÄ vargar, björnar och mygg behövde vakterna ingen taggtrÄd för att förhindra flykt.

Deportationerna 1930-1931 av bönder omfattade 381 026 familjer eller 1 803 392 personer.[4]

Dödligheten var hög, speciellt bland barnen. Av de 310 096 personer som deporterades i maj 1930 var 194 230 (38 procent) barn. En kommission i Arkangelsk 1930 rapporterade att 85 procent av barnen var sjuka och dödligheten bland dem som lades in pĂ„ sjukhus var 40 procent. Senare tillĂ€t OGPU att barnen kunde tas hand om av icke-deporterad slĂ€kt, och 35 400 barn kunde lĂ€mna deporteringarna i de norra territorierna i december 1930.[5] Den totala dödligheten uppskattades 1931 till "inte mindre Ă€n 15 procent", och senare epidemier som 1933 tyfus och tyfoid feber i kombination med svĂ€ltransoner av mat gjorde att bara 30 procent var arbetsförmögna.[6] En stor andel av bosĂ€ttarna flydde och i februari 1931 pĂ„stod OGPU att 72 000 deporterade var pĂ„ flykt.[7] En del klarade sig ett tag genom att arbeta i olika projekt inom femĂ„rsplanen som behövde folk och inte var sĂ„ noga med dokument, andra försökte ta sig till sina hemtrakter, flera fĂ„ngades in och deporterades igen, skickades till arbetslĂ€ger eller sköts. MĂ„nga dog av umbĂ€randen eller dödades av olika laglösa band bestĂ„ende av andra flyktingar.

[redigera] 1933-1934

Genrich Jagoda satte 1933 upp en plan för nĂ€sta fas av deporteringarna till vĂ€stra Sibirien och Kazakstan, som för tiden 1933-34 kom att omfatta 1 miljon fĂ„ngar.[8] MĂ„let var att fĂ„ bort störande element, samt bidra med nyttoproduktion med slavarbetare. Inom 65-70 dagar skulle man uppnĂ„ högre kolonisation Ă€n tsarregimnen gjorde pĂ„ 300 Ă„r.[9] För Sibirien tre övergĂ„ngslĂ€ger, i Omsk, Tomsk och Atjinsk anvĂ€ndes för att ta emot fĂ„ngar som kom med jĂ€rnvĂ€g innan de skickades till destinationsorter i vĂ€stra Sibirien. Operationen inleddes med omfattande överordnad planering frĂ„n Moskva, med detaljerad planering inom regionerna. Planeringen var utsatt för stĂ€ndiga Ă€ndringar och nedskĂ€rningar av budgeten och utökat antal fĂ„ngar. Detta ledde till att nĂ€r deporteringarna kom igĂ„ng före maj 1933 sĂ„ var inte transitlĂ€gren beredda att ta emot det stora flödet av fĂ„ngar. Man saknade ocksĂ„ lĂ€mpliga bĂ„tar för fortsatt fĂ€rd frĂ„n transitlĂ€gren. FĂ„ngarna nĂ€r de anlĂ€nde, var utmattade och undernĂ€rda efter den lĂ„ngvariga transporten, som ocksĂ„ var bristfĂ€lligt planerad. Parasiter (till exempel löss) och tyfus var vanliga problem. Dödligheten vid transporterna var hög, pĂ„ nivĂ„n 3,3 procent för en 10 dagars resa. Av 10 185 deporterade i fem konvojer dog dessutom 500 inom nĂ„gra dagar efter ankomsten till Tomsk och ytterligare 1 700 dog inom tvĂ„ mĂ„nader.[10]

FÄngarna som deporterades utgjorde dels ÄterstÄende bönder som stÀmplades som "kulaker", och dels Àven av ett stort antal obekvÀma "element" frÄn storstÀderna. De skilde sig markant frÄn bönderna som deporterade 1928-31 - de nya deporterade hade inga förutsÀttningar för att sjÀlva bygga upp bostadsbaracker eller ens jordhyddor (zemljanka). En grupp deporterade till Sibiriska Gulag-delen (Siblag) pÄ 640 personer bestod av 480 personer i Äldern 50-60 Är, 109 personer mellan 60-70 och 32 mellan 80-103 Är. Flera var handikappade och Àven sÀngliggande, beskyllda för att vara samhÀllets "parasiter" eller att "leva av andra inkomster Àn arbete".[11] En stor grupp deporterade var bönder som flydde undan svÀlten, samt olika hemlösa, smÄförbrytare och dagsdrivare. Andra deporterades pÄ grund av luddiga beskyllningar som att "tidigare Àgt en bokhandel" eller "Àgde sitt hus".[12] Under denna tid infördes inrikespass i sovjetunionen, för att kontrollera var folk hade rÀtt att bosÀtta sig. MÄnga blev fÄngna vid razzior pÄ gator om de inte hade rÀtt att vara i staden i frÄga, eller inte rÄkade kunde visa upp ett inrikespass, blev man deporterad inom 1-2 dagar. Polisens byrÄkrati tillÀt inte att hÀmta passet eller ens att informera familjen.[13] Att vara kommunistpartimedlem, med partlegitimationen i fickan hjÀlpte inte heller. Vid razziorna togs till exempel folk pÄ jÀrnvÀgsstationerna, vilka med giltiga dokument var pÄ genomresa.[14] Vid ankomsten till transitlÀgren saknades ofta kompletta fÄngförteckningar - namn var inkorrekta eller ofullstÀndiga, anledningen till deporteringen saknades, listor var ej auktoriserade, signerade eller stÀmplade. Dessutom var flera fÄngar inte med pÄ listorna. Det fanns flera fall dÀr man tvingade passagerare frÄn andra tÄg in pÄ fÄngtÄget.[15]

NĂ€r de som överlevde transporten och transitlĂ€gret skulle skickas ut till orter de skulle kolonisera, blev resultatet att de lĂ€mnades i öde omrĂ„den utan tillrĂ€ckligt med proviant och verktyg, eller kunnande hur man bygger upp hus. Fallet med Nazino-ön pĂ„ floden Ob, blev omtalat dĂ„ man valde att dumpa 322 kvinnor, 4 556 mĂ€n och 27 lik efter de som dog under transporten pĂ„ en ö, 3 km lĂ„ng och 500-600 meter bred. Ytterligare en sĂ€ndning pĂ„ 1 200 anlĂ€nde nĂ„gra veckor senare. MĂ„nga av fĂ„ngarna var vid ankomsten till ön i mycket dĂ„lig kondition och kunde knappt stĂ„ upprĂ€tt. Mjöl i sĂ€ckar slĂ€ngdes ocksĂ„ pĂ„ stranden, men dĂ„ det uppstod tumult öppnade vakterna eld och sĂ„rade flera fĂ„ngar, samt valde att avlasta resten av de 20 ton mjöl pĂ„ flodens motsatta strand, utom rĂ€ckhĂ„ll för fĂ„ngarna. Vakterna lyckades aldrig att organisera fungerande utdelning av mjöl, och Ă€nnu mindre att bygga ugnar för att baka bröd. Det rĂ„dde ocksĂ„ stor brist pĂ„ kokkĂ€rl för att tillaga eller ens för att dela ut matportioner. FĂ„ngarna, som ofta haffades pĂ„ gatan vid diverse razzior saknade lĂ€mpliga klĂ€der, skor, verktyg och kokkĂ€rl, samt dessutom var de helt okunniga om skogsliv. Inom kort kom kannibalism igĂ„ng, liksom omfattande byteshandel med guld frĂ„n tandkronor frĂ„n de avlidna och klĂ€desplagg, för att komma Ă„t matransoner.[16]

Vid en senare undersökning faststĂ€lldes tolv fall av kannibalism pĂ„ Nazino. Elva av utpekade personer dömdes till döden, men straffet mildrades dĂ„ dĂ„tida sovjetiska lagen inte förbjöd att Ă€ta mĂ€nniskokött (om man inte sjĂ€lv dödat offret), samt eftersom det rĂ„dde svĂ€lt.[17] Ön övergavs nĂ„gra veckor senare och fĂ„ngarna skickades till slutgiltiga bosĂ€ttningsorter. Totalt hade 2 856 av de 6 000 som anlĂ€nde till ön dött av svĂ€lt, köld, utmatning och sjukdomar som tyfus samt under transporterna frĂ„n ön.[18] Nazino-affĂ€ren blev kĂ€nd för Stalin och politbyrĂ„n och skapade nĂ„gra veckors försening i deporteringsplanerna. En speciell kommission tillsattes för att kontrollera klagomĂ„l frĂ„n hundratals överlevande som pĂ„stod sig ha blivit deporterade utan anledning. Kommissionen kom med en rapport den 31 oktober 1933 utan att föreslĂ„ direkta förbĂ€ttringsĂ„tgĂ€rder. En del lokala organisatörer blev uteslutna ur partiet och sĂ€nda till Gulag, samt partiet drog slutsatsen att profilen pĂ„ de deporterade var olĂ€mplig för att kolonisera Sibirien.[19] Genom att fallet med Nazino blev utrett finns det, till skillnad frĂ„n andra aktioner under samma tid, en ganska sĂ„ omfattande dokumentation tillgĂ€nglig i de ryska arkiven. Forskare som Werth drar slutsatsen att det bör finnas likheter Ă€ven i andra deporteringar till lĂ€ger i öde trakter vid samma tid.[20]

[redigera] 1936-1938: Den stora terrorns Ă„r

FĂ„ngar i Gulag 1936-1937

Åren 1936 till 1938 kallas numera den stora terrorns Ă„r. Det var under denna tid som Stalin med hjĂ€lp av lĂ€ger, fĂ€ngelser och NKVD gjorde omfattande utrensningar av verkliga eller inbillade fiender.[21][22] MĂ„nga av lĂ€gren var mer eller mindre slarvigt ledda förvaringsplatser Ă€n rationellt organiserade fĂ€ngelser, men blev nu tillfĂ€lligt omgjorda till skĂ„deplatser för mer eller mindre planmĂ€ssiga avrĂ€ttningar. FĂ„ngarna mördades eller tvingades att arbeta sig till döds. Personer pĂ„ alla nivĂ„er och omrĂ„den fördes bort och avrĂ€ttades i jakten pĂ„ förmodade fiender till staten. Detta möjliggjordes bland annat genom att NKVD erhöll stora befogenheter att gripa, Ă„tala, döma och avrĂ€tta vad som kallades ”folkets fiender”. PĂ„stĂ„tt "spioneri" var ocksĂ„ en Ă„terkommande Ă„talspunkt, i de flesta fallen ogrundad.

VĂ„ldet drabbade ocksĂ„ de sĂ„ kallade "speciella bosĂ€ttare", oftast före detta kulaker tvĂ„ngsdeporterade till obygden, beskylldes för att vara spioner och agenter för polska, japanska och antirevolutionella makter, till exempel i maj 1937 pĂ„stod chefen för NKVD i vĂ€stra Sibirien, Sergej Mironov, att "208 400 speciella bosĂ€ttarna i vĂ€stra Sibirien Ă€r en reservarmĂ© för Japanerna", och i juni 1937 politbyrĂ„n diskuterade faran med den stora koncentrationen av deporterade i Uraltrakten, sovjetiska fjĂ€ran östern och Sibirien. Den 30 juni 1937 utstĂ€llde Nikolaj Jezjov NKVD operativ order 00447 om "förtryck av före detta kulaker, kriminella och andra antisovjetiska element", ordern tog upp sju kategorier som skulle utrensas, och faststĂ€llde "kvoter" som skulle likvideras inom varje kategori och region. Operationen var planerad för fyra mĂ„nader men förlĂ€ngdes till femton varvid "kvoterna" utökades ocksĂ„. 767 000 personer blev arresterade varav 387 000 blev skjutna, oftast utan eller efter summarisk juridisk procedur av en trojka.[23]

Utrensningen minskade kraftigt under 1939, men fortsatte i större eller mindre omfattning fram till Stalins död 1953. I och med Ă„r 1939 försvann prĂ€geln av dödslĂ€ger. Till skillnad frĂ„n Nazityskland hade Sovjetunionen emellertid inga renodlade dödslĂ€ger.[24], men det finns flera redovisade massavrĂ€ttningar som förekom i lĂ€gren.[25] Det strĂ€nga klimatet, avsaknaden av lĂ€mpliga klĂ€der och undernĂ€ring gav ocksĂ„ stort antal döda, till exempel under Berzins tid av 16 000 fĂ„ngar som fördes till Kolyma kom endast 9 928 levande fram till Magadan.[26][27] LĂ€gren kom Ă€ven att spela en viktig roll i Sovjetunionens mineral- och industri-produktion, se Stalinism.

[redigera] Andra vÀrldskriget

Lavrentij Berija, chef för NKVD 1938-1953

Under andra vÀrldskriget fortgick lÀgerverksamheten med oförminskad intensitet. Av praktiska skÀl anpassades mÄnga lÀger till ren krigsproduktion och till att försörja Röda armén med sÄvÀl materiel som manskap. Under kriget och efter krigsslutet fylldes lÀgren i mÄnga fall med krigsfÄngar, Àven om sÀrskilda krigsfÄnglÀger med samma syfte som arbetslÀgren upprÀttades. FörhÄllandena i fÄnglÀgren var mycket dÄliga och dödssiffrorna höga.

Ett stort antal polska fĂ„ngar slĂ€pptes sommaren 1941 till följd av "amnesti" efter tyska anfallet pĂ„ Sovjetunionen. Den polske generalen WƂadysƂaw Anders lyckades 1942 fĂ„ 115 000 att utvandra via Iran till Mellanöstern. I gruppen ingick invĂ„nare frĂ„n Polens östra provinser som deporterades till Sovjetunionens centrala delar eller skickades till GULag, bland annat 6 000 polska judar och nĂ„gra tusen vitryssar och ukrainare. Truppen ingick i den polska andra kĂ„ren som deltog i de vĂ€stallierades italienkampanj.[28][29][30]

Ett av de första avslöjandena av omfattningen och med förteckning över sovjetiska GULAG-arbetslĂ€ger publicerades i boken "Sprawiedliwoƛć Sowiecka" ("Den sovjetiska rĂ€ttvisan", Rom 1945) utgiven hos den polska andra kĂ„ren, som till största delen bestod av soldater som 1942 fick utvandra frĂ„n Gulag.[31][32] Efter kriget anvĂ€ndes de polska fĂ„ngarnas redogörelser om lĂ€gren av amerikanska Library of Congress och American Federation of Labour i rapporter om slavarbete. American Federation of Labours rapport frĂ„n 1949 anvĂ€ndes för att försöka förmĂ„ FN att undersöka tvĂ„ngsarbete bland medlemsstaterna.[33]

[redigera] EfterkrigsÄren till Stalins död

Under tiden omedelbart efter krigsslutet utfĂ€rdades vissa amnestier, exempelvis frigavs i juli 1945 drygt 700 000 kvinnor och barn. Till följd av bombningarna av Hiroshima och Nagasaki övertygades den sovjetiska stadsledningen om att det var mycket viktigt att ekonomin mĂ„ste Ă€gnas Ă„t i första hand militĂ€r och industriell produktion och i andra hand Ă„t inhemska behov. 1946 delades NKVD i tvĂ„ delar: MVD (Ministerstvo vnutrennich del, inrikesministeriet) med ansvar för lĂ€gerförvaltningen av Gulagsystemet och MGB (Ministerstvo gosudarstvennoj bezopasnosti, kommittĂ©n för statens sĂ€kerhet) med ansvar för kontraspionage, utlandsspionage, grĂ€nsbevakning och kontroll av statens motstĂ„ndare. Till följd av kriget anlĂ€nde ocksĂ„ en ny typ av politiskt medvetna fĂ„ngar, mĂ„nga tidigare soldater i Röda armĂ©n. Dessa fĂ„ngar spred oro i lĂ€gren eftersom de störde och bröt upp den traditionella lĂ€gerkulturen. Detta skapade oro Ă€ven i statsledningen eftersom man inte ville att dessa fĂ„ngar skulle vĂ€nda sig mot regimen. Följden blev att man inrĂ€ttade speciallĂ€ger, osobyje lagerja, dit dessa fĂ„ngar förflyttades. Regimen i dessa lĂ€ger var mycket hĂ„rd, men fĂ„ngarna var vĂ€l medvetna om att saker och ting Ă€ndrats och förflyttningarna stĂ€rkte endast deras motstĂ„nd. 1948-1949 Ă„terarresterades dessutom de som gripits tio Ă„r tidigare och dömts till tioĂ„riga straff, allt för att begrĂ€nsa den politiska oron. Stalin beordrade Ă„ter att nya stora byggnadsprojekt skulle dras igĂ„ng, till exempel en jĂ€rnvĂ€g frĂ„n Salechard till Igarka, men ocksĂ„ kanalbyggnadsprojekt som Volga – Donkanalen och Volga – Östersjökanalen, eller kraftverksprojekt som vattenkraftverket i Stalingrad. Till skillnad frĂ„n tidigare betraktades i stora kretsar dessa projekt som slöseri och storhetsvansinne. Visserligen riktades ingen kritik mot projekten sĂ„ lĂ€nge Stalin levde, men flera av dem stoppades bara nĂ„gra dagar efter dennes död. Samtidigt riktade officiella utredningar kritik mot projekten – 1951 kom det fram att en jĂ€rnvĂ€gslinje som kostat enorma summor, bĂ„de i form av pengar och mĂ€nniskoliv, inte anvĂ€nts pĂ„ tre Ă„r. 1952 subventionerades lĂ€gren med 2,3 miljarder rubel, vilket var ca 16% av stadsbudgetens utgiftssida. 1953 konstaterade en annan utredning att lĂ€gerverksamheten kostade oerhörda summor, trots att fĂ„ngar anvĂ€ndes som arbetskraft. Denna kritik hade visserligen framförts ett antal gĂ„nger innan kriget, men Stalin hade beordrat att verksamheten skulle fortsĂ€tta. 1953 var det officiella antalet fĂ„ngar i lĂ€gren över 2,5 miljoner mĂ€nniskor.[34]

[redigera] Antal offer

Det saknas allmĂ€nt accepterade uppgifter om antalet döda i lĂ€gren, och uppgifterna i litteraturen varierar mycket kraftigt. NKVDs egen statistik pĂ„stĂ„r att det aldrig var mer Ă€r 2,5 miljoner fĂ„ngar samtidigt i GULag, och ger ingen direkt skattning av döda. Andra kĂ€llor gör gĂ€llande att stor andel dog i transporter och fĂ€ngelser innan fĂ„ngarna anlĂ€nde till lĂ€gren. Robert Conquest skattar till cirka 1 miljon döda per Ă„r i lĂ€gren för tiden 1939-1945, medan Solzjenitsyn, som Ă€r av yrket matematiker, baserat pĂ„ egna observationer kom fram till en dödlighet pĂ„ 1 procent per dag, vilket kan förmedla kĂ€nslan för magnituden, men anses som orealistiskt om det extrapoleras till hela GULag-systemet. Samtidigt i visa lĂ€gren som Magadan identifierade man till exempel bara 583 överlevande av 12 000 polska fĂ„ngar.[35]

[redigera] Första vittnesmÄlen frÄn lÀgren

1945 kom en bok som hette "Den sovjetiska rĂ€ttvisan" (polska originalets titel Sprawiedliwoƛć sowiecka) skriven av Kazimierz Zamorski (pseudonym Sylwester Mora) och StanisƂaw Starzewski (pseudonym Piotr Zwierniak). Den utgavs i Rom av ett förlag knutet till Polska andra kĂ„ren (sĂ„ kallad "Anders armĂ©"). Uppgifterna nedan Ă€r hĂ€mtade frĂ„n denna bok.

[redigera] Arresteringar

Enligt boken[36] skedde arresteringarna bÄde pÄ ett planerat sÀtt och spontant. De planerade arresteringar verkstÀlldes genom att den gripne hÀmtades av NKVD, oftast pÄ natten, och det visades ingen arresteringsorder. Oftast skedde ocksÄ ett grundligt genomsökande av lÀgenheten. Den gripne kunde fÄ till exempel 5 minuter för att samla ihop sina personliga saker. I flera fall ombads personer att följa med för att reda ut nÄgon mindre ospecificerad oklarhet, varvid familjerna försÀkrades att han/hon skulle komma hem sÄ fort en rapport skrivits ner.

NKVD fĂ„ngade ocksĂ„ förbipasserande pĂ„ gatan ("Ƃapanka"), som enligt vittnesbörden kunde omfatta 800 personer (Tarnopol, 17-18 november 1939) eller 92 personer (LwĂłw, 14 jaunari 1940). Dessa personer kom dĂ€refter att revideras och kontrolleras grundligt. Alla folksamlingar var förbjudna. Om tvĂ„ personer pĂ„trĂ€ffades med att samtala, kunde bĂ„da utfrĂ„gas vad de talade om - eventuell dĂ„lig överenskommelse av det Ă„tergivna samtalet ledde till att bĂ„da greps. En annan teknik var att iscensĂ€tta olika fĂ€llor som sovjetiska spioner kunde fĂ„ flyende polacker att fastna i. I maj 1940 anlĂ€nde en tysk reparieringskommission till LwĂłw och polacker som hade anknytning till polska omrĂ„den pĂ„ den tyska sidan kunde ansöka om ett inresetillstĂ„nd. NĂ€r tillstĂ„ndet skulle "stĂ€mplas" av ryssarna greps personerna.

[redigera] Anklagelser och brottsutredning

NĂ€r personer greps eller arresterades blev det aldrig uttalat vad de anklagades för. Oklara eller glömda identitetspapper var alltid belastande. En vanlig teknik praktiserad av NKVD var att den gripne skulle sjĂ€lv gissa sig till och framlĂ€gga sin skuld (sĂ„ kallad "sjĂ€lvanklagelse"). Vissa polacker skulle gripas till varje pris och först dĂ€refter sökte NKVD-Ă„klagare efter en lĂ€mplig anledning. Åklagarens arbete gick ut pĂ„ att [37]:

  • hitta och formulera brottet
  • tillskriva brottet till en person obekvĂ€m för regimen
  • övertyga den arresterade att denne utförde brottet
  • tvinga de arresterade att erkĂ€nna brottet
  • formulera Ă„talsakten

Lyckades inte Äklagaren fÄ fram "bevis" anvÀnde han sig av sÄ kallad curriculum vitae-teknik - den arresterade skulle noggrant och flera gÄnger beskriva en speciell period av sitt liv. Minsta avvikelse tolkades om ett försök att dölja eller förvanska fakta. Trots att anvÀndande av tvÄng och vÄld var officiellt förbjudet var tortyr, fysisk och psykisk misshandel, hot, ohygieniska förhÄllanden och svÀlt en regel.

Under utredningen hölls den arresterade i NKVD:s rannsakningsfÀngelser. Dagsransonen av mat (enligt föreskrifter) under rannsakningen skulle bestÄ av 600 g bröd, 20 g socker samt till frukost en kopp avkok av torkad frukt, till lunch en 0,5 l tunn soppa och en matsked kasja (gryn) till kvÀllsmat tunn soppa eller kasja. Den arresterade skulle ocksÄ fÄ en 1/2 timmes promenad. Var 10:e dag skulle fÄngen fÄ bada och lÀmna in klÀder för desinficering. Vid tvÀtten rakade man hÄr och skÀgg med maskin. Rakning med rakkniv eller rakblad var förbjuden. UnderklÀder tvÀttades var 10:e dag. Mat- och promenadprivilegier kunde dras in som bestraffning. TillÀmpning av detta regelverk var i praktiken dÄlig. Mycket ofta fungerade inte tvÀtt och badmöjligheter, varför bad begrÀnsades till en gÄng i mÄnaden och byte av underklÀder till en gÄng per halvÄr. 10-minuterspromenader inföll en gÄng i veckan [38].

FÀngelserna var överfulla och det fanns inte britsar, eller plats pÄ golvet, för alla att sova samtidigt. FÄngarna fick dÀrför turas om att stÄ eller ligga. Isoleringsceller, som anvÀndes vid de intensiva förhörsperioderna, var smÄ celler ofta med en brits utan sÀngklÀder, belÀgen under jorden och dÀrför fuktig och med ohyra. Mat bestod av 400 g bröd per dag och vatten utdelat i koppar. Om fÄngen inte samarbetade under förhöret kunde brödransonen dras in eller halveras.

[redigera] Dom, straff och deporteringar

Diagram över antalet fÄngar i Gulag 1938-1956.

Domstolsförhandlingarna var för det mesta mycket korta. Politiska brott handlades av distriktdomstolarna eller NKVDs speciallkollegium (Osso), Osso tog hand om 80% av alla politiska brott. Domstolarna gick som regel pÄ Äklagarens linje, och om den anklagade tillskrevs "kontrarevolutionÀr" verksamhet hade denne ingen chans att frikÀnnas. Efter att domslutet lÀstes upp fördes fÄngen till en fÀngelseavdelning avsedd för de dömda. SjÀlva uppslÀsning av domen lÀt oftas sÄ hÀr: "Specialkollegiom NKVD i Moskva efter sammantrÀdet den (datum) beslutade att döma X.Y., medborgare i (landet), som ett element farligt för samhÀlle till (antal) Är i förbÀttringslÀgret pÄ orten (plats).", utan att man motiverade beslutet eller brottet. Det vanligaste straffet var 10 eller 15 Är i Gulag.

De som dömdes till döden tvingades att lÀmna in en nÄdeansökan till hösta sovjet, handlÀggning tog cirka tre mÄnader.

Deporteringar till Sibirien tilldömdes inte av NKVD-domstolar. Deporteringarna anvÀndes mera av vanliga domstolar. NKVD anvÀnde deporteringar för att skicka ivÀg "samhÀllsfarliga element" enligt uppgjorda förteckningar. Ofta tvingades de deporterade innan de lastades pÄ tÄgvagnar att skriva pÄ att de reste av egen vilja [39].

[redigera] Förteckning över lÀgren

Boken presenterar följande lista [40] över arbetslÀger inom den europeiska delen av Gulag-systemet som sammanstÀlldes av vittnesbörden:

  • Soroklag, lager vid orten Soroka vid Vita havet. Metallmalmgruvor, metallberedning, bygge av jĂ€rnvĂ€g, tunnlar, kanaler, elverk och flygfĂ€lt. Tegelbruk, stenbrott, trĂ€industri och fiskeri.
  • Sievieronikel, lager söder om Murmansk. Gruvor för aluminium, nickel, koppar, bly och zink, samt lĂ€ttare metallindustri.
  • B.B.K - Kanal mellan Östersjön och Vita havet. Byggande och underhĂ„ll av kanalen.
  • Volgostroj - Kanal mellan floden Volga och Östersjön. Byggande och underhĂ„ll av kanalen. JĂ€rnvĂ€gsbygge, stenbrott, trĂ€industri. Arbeten för att anlĂ€gga ett konstgjord sjö vid floderna Mologa och Sjeksna.
  • Oneglag - trĂ€inddustri, jordbruk och byggande av flygfĂ€lt.
  • Kargopollag - som Oneglag
  • Sievdvinlag - TrĂ€ och pappersindustri. Byggande av staden Molotovsk, jĂ€rnvĂ€g, kanaler, flygfĂ€lt, samt stenbrott.
  • Kulojlag - trĂ€industri
  • Uchtizmlag - oljeborrning, gruvor för jĂ€rnmalm och kol. Cementbruk, vĂ€ggbyggen, stenbrott, tegelverk, trĂ€industri, jordbruk.
  • Ustvymlag - trĂ€industri, tegelbruk, vĂ€gbyggen.
  • Pietjorlag - jĂ€rnvĂ€g och flygfĂ€ltsbygge, trĂ€industri, stenbrott, jordbruk.
  • Vorkutstroj - kolindustriomrĂ„de Vorkuta. Byggande av jĂ€rnvĂ€g och flygfĂ€lt.
  • Sievzerdolag - jĂ€rnvĂ€gsbygge Kotlas-Vorkuta
  • Unzlag - jĂ€rnvĂ€gsbygge, trĂ€indistri, tegelbruk
  • Tiemnikovskije ITL - ett system av lĂ€ger för kvinnor (i Potma-regionen). TrĂ€industri, jordbruk, tillverkning av uniformer och andra textilier, skinnindustri, leksakstillverkning.
  • Samarlag (Ă€ven kallad Bezimienlag), byggande av staden Bezimianka som skulle bli centrum för vapenindustri. Byggande av underjordiska anlĂ€ggningar och flygfĂ€lt. Byggande av vĂ€gar och fördĂ€mningar vid Volga. Stenbrott, tegelbruk, jordbruk.
  • Osobstroj - byggande av fortifikationer och fabriker för krigsindustri.
  • Juzjlag, söder om Baku. Byggande av jĂ€rnvĂ€g frĂ„n Baku till Iran. FlygfĂ€lts- och fortifikationsbyggen.
  • Viatlag, trĂ€industri, byggande av jĂ€rnvĂ€gar och flygfĂ€lt
  • Osollag, nĂ€ra staden Ufa och Solikamsk. TrĂ€industri och vĂ€ggbyggen.
  • Ett 100-tal lĂ€ger i östra Ukraina, östra Vittryssland och Ryssland, bland annat Donbass.

För den asiatiska delen av Sovjetunionen redovisas i boken:

  • Sievurallag, gruvor för jĂ€rnmalm och andra metaller samt kol. Metallindustru, flygindustri, byggande av flygfĂ€lt, stenbrott, tegelverk, trĂ€industrier.
  • Ivdiellag, trĂ€industri, vĂ€gbygge
  • Karlag, kol- och metallgruvor. Byggande av fabriker och bostĂ€der. Stenbrott, tegelverk, vĂ€gbyggen, jordbruk.
  • Tobolkije ITL, kolgruvor, stenbrott, tegelverk, vĂ€gbyggen.
  • Syblag, jĂ€rnmalmgruvor, stenbrott, tegelverk, vĂ€gbyggen, trĂ€industri, textil- och skinnindustrier.
  • Tomasinlag, trĂ€industri och vĂ€gbyggen.
  • Kraslag, kolgruvor, trĂ€industri, jĂ€rnvĂ€gsbyggen.
  • Norillag, kolgruvor, trĂ€industri, jĂ€rnvĂ€gsbyggen.
  • Juzjsyblag, vĂ€g- och jĂ€rnvĂ€gsbygge, stenbrott, trĂ€industri.
  • Novaja Ziemlja, kolgruvor fiske.
  • Burlag, vĂ€gbygge, stenbrott, fortifikationsarbeten
  • Niezjnieamurskije ITL, hamnarbete, vĂ€g- och jĂ€rnvĂ€gsbygge, fortifikationsarbeten, byggande av flygfĂ€lt, bostĂ€der och stĂ€der (Komsomolsk)
  • Dalnievostotjnyje ITL, vĂ€g- och jĂ€rnvĂ€gsbygge, fortifikationsarbeten, byggande av flygfĂ€lt, bostĂ€der och stĂ€der
  • Jakutskije ITL, guld- (inklusive Kolyma), platina- och blygruvor. VĂ€g- och flygfĂ€ltbyggen, stenbrott, fiske och fiskeindustri (konserver).
  • Sievnostotjnyje ITL, som Jakutskije ITL
  • Tjokotskije ITL, som Jakutskije ITL
  • Kamtjatskije ITL, som Jakutskije ITL
  • Sachalinskije ITL, som Jakutskije ITL

[redigera] FörÀndringar

Stalin avled den 5 mars 1953 och det tog inte lĂ„ng tid innan stora förĂ€ndringar skedde. Den 16 juni samma Ă„r förkunnades att lĂ€gersystemet skulle avskaffas pĂ„ grund av ekonomisk ineffektivitet. Enligt MVD hade de instanser som producerat domar under trettio Ă„r befunnit totalt 3,7 miljoner mĂ€nniskor skyldiga till kontrarevolutionĂ€ra brott. Av dessa hade knappt 2,4 miljoner fĂ€ngslats, 760 000 officiellt förvisats och drygt 600 000 avrĂ€ttats. Dock ingĂ„r hĂ€r inte de mĂ€nniskor som förvisats, rannsakats i andra domstolar, de som aldrig rannsakats eller som orĂ€ttvist beskyllts för icke-politiska brott. Frigivningarna började hösten 1954 och gick lĂ„ngsamt framĂ„t under 1,5 Ă„r dĂ„ ungedĂ€r 7000 mĂ€nniskor rehabiliterades. Den nytilltrĂ€dde generalsekreteraren i det sovjetiska kommunistpartiet, Nikita Chrusjtjov, höll i februari 1956 ett anmĂ€rkningsvĂ€rt tal vid partikongressen dĂ€r han pekade ut personkulten kring Stalin sĂ„som varande osund och ett upphov till terrorvĂ€lde. Chocken för det sovjetiska samhĂ€llet var enorm och satte fart pĂ„ frigivningarna. PĂ„ tio mĂ„nader frigavs 617 000 mĂ€nniskor som dömts för politiska brott. 1964 störtades Chrustjev och ersattes av Leonid Brezjnev.

[redigera] Nya vindar

Leonid Brezjnev lade om politiken och Ă„terigen fĂ€ngslades mĂ€nniskor pĂ„ grund av sina politiska Ă„sikter. Den hĂ€r gĂ„ngen rörde det emellertid i mĂ„nga fall om Ă€ttlingar till politiska fĂ„ngar frĂ„n 1930-talet. Dessa Ă€ttlingar hade inte lĂ€ngre samma orsak till rĂ€dsla som sina fĂ€der och deras tid i fĂ„nglĂ€gren fick nĂ„got av 1920-talets karaktĂ€r över sig. Protesterna mot orĂ€ttvisor pĂ„ anstalter och i lĂ€ger var omfattande och strejker av alla de slag lamslog stĂ€ndigt lĂ€gerdriften, nĂ„got som varit en omöjlighet under Stalins livstid. I mitten av 1970-talet berĂ€knade Amnesty att en procent, 10 000 st, av Sovjetunionens totalt 1 000 000 interner var att anse som politiska fĂ„ngar. Dessa fĂ„ngar kallades för dissidenter; de visste varför de gripits och behandlades som politiska fĂ„ngar. Denna nya typ av fĂ„nge började anlĂ€nda till lĂ€gren redan 1957. Brezjnev avlöstes 1982 av Jurij Andropov, tidigare KGB-chef som fortsatte pĂ„ den vĂ€g Brezjnev slagit in pĂ„. Andropov gjorde försök att mildra den kritik mot Stalin som tidigare framförts, nĂ„got som ytterligare komplicerade omvĂ€rldens attityd. Andropov lyckades under sin tid som KGB-chef splittra den tidigare tĂ€mligen enade dissidentrörelsen, nĂ„got som gjorde det enklare för statsmakterna att hantera den. Mellan 1964 och 1987 rehabiliterades fĂ€rre Ă€n hundra fĂ„ngar.

[redigera] Mot slutet

1984 avled Andropov och eftertrĂ€ddes av Konstantin Tjernenko som i sin tur eftertrĂ€ddes av Michail Gorbatjov i mars 1985. Gorbatjov var av en yngre generation och inledde sin karriĂ€r med en nykterhetskampanj. Det var inte förrĂ€n efter olyckan i Tjernobyl i april 1986 som Gorbatjov var redo att vidta riktiga förĂ€ndringar. Han inledde med att föreslĂ„ att Sovjetunionen mĂ„ste vara öppna med sina ekonomiska bekymmer. Begreppet glasnost, öppenhet, blev snabbt kĂ€nt. Rehabiliteringarna Ă„terupptogs och i slutet av 1986 beslutade Gorbatjov att alla politiska fĂ„ngar i Sovjetunionen skulle benĂ„das och rehabiliteras. Detta innefattade Ă€ven de som spĂ€rrats in pĂ„ mentalsjukhus under diagnosen ”politiskt betingad mentalsjukdom”.

[redigera] Det sista lÀgret

I februari 1992 stĂ€ngdes det sista lĂ€gret för politiska fĂ„ngar, belĂ€get i Perm.[kĂ€lla behövs]

[redigera] Historiskt perspektiv och glömskan

Eftersom frĂ„gan om Gulag berör ideologisk syn pĂ„ kommunismen möter man tvĂ„ förhĂ„llningssĂ€tt - den ena, den sovjetvĂ€nliga revisonistiska sidan presenterar en bild som förnekar, förmildrar, eller skriver ner den förmenta omfattningen av förtrycket, och den andra som med historiska kĂ€llor försöker kartlĂ€gga omfattningen, men ofta de senare beskylls av vĂ€nsterdebatörerna för att fĂ„ sin motivation av konservativa, liberala och nyliberala ideologiska stĂ„ndpunkter. En sĂ„dan debattör Ă€r Mario Sousa, som skrivit Sanningen som kom bort - Den pĂ„stĂ„dda historien om miljontals fĂ„ngna och döda i Stalins Sovjetunionen, dĂ€r det bl.a. hĂ€vdas att "[i] Sovjet fanns som högst 2,4 procent av den vuxna befolkningen dömda för brott – i USA Ă€r siffran för nĂ€rvarande [1998] 2,8 procent".

Att samtiden visste om deporteringar och Gulag-arbetslÀger rÄder det inga tvivel om - till exempel Bent Jensen i Gulag och glömskan tar upp flera publikationer, Àven pÄ skandinaviska sprÄk.[41]. Det polska avslöjandet som kom efter att ett hundratusental forna fÄngar fick utvandra 1942 avfÀrdades i vÀst som ett nationalistiskt utspel dÄ det framfördes i en icke-politiskt korrekt tid nÀr Roosevelt och Churchill var i allians med Stalin mot Hitler. Efter andra vÀrldskriget dÄ kalla kriget uppkom, blev kritiken av Gulag, som den framfördes av till exempel historikerna Richard Pipes och Robert Conquest betraktad som ett element i antisovjetisk/antikommunistisk propaganda. Kommunismens svarta bok, som skrivits av bland annat vÀnsterradikaler och tog upp det politska förtrycket i Sovjetunionen, kom efter att det politiska systemet i öst bröt samman och flera tidigare hemliga statsarkiv blev öppnade för forskning. Boken gav upphov till vÄldsam debatt och beskylldes för överdrifter och anti-socialistisk propaganda.

I Sverige blev under de senaste Ären organisationen Föreningen för upplysning om kommunismen (sponsrad av Stiftelsen Fritt NÀringsliv, och styrd bl.a. av personer med kopplingar till den marknadsliberala tankesmedjan Timbro), i sin mission att uppmÀrksamma bland annat Gulag, beskylld för nyliberal historiesyn. LikasÄ Forum för levande historia (som Àr en svensk statsfinansierad myndighet) i sina planer, att efter informationskampanien om nazismens brott, ta upp de förment kommunistiska.[42]

Den absolut största betydelsen för att fÄ Gulag kÀnt bland allmÀnheten skedde dock tack vare litteraruren. Aleksandr Solzjenitsyns debutroman En dag i Ivan Denisovitjs liv, som publicerades under en kort politisk "töperiod" under Nikita Chrusjtjov, fick internationellt genombrott och gav författaren nobelpriset 1970. DÄ Sovjetunionen hindrade Solzjenitsyn att delta vid ceremonin och slutligen utvisade honom till vÀst, blev lÀgren mycket uppmÀrksammade i media. Romanen följdes av ett större verk, Gulag-arkipelagen. Bland andra författare som spreds som samizdat och Àven uppmÀrksammades internationellt kan nÀmnas Evgenia Ginzburg (Resa till avgrunden, publicerad i vÀst 1967), Anatolij Zjygulin (De svarta stenarna), Varlam Sjalamov (BerÀttelser frÄn Kolyma) och Alexander Weissberg-Cybulski (Den stora utrensningen).

[redigera] KĂ€llor

  1. ^ Anne Applebaum, Gulag: de sovjetiska lÀgrens historia, Norstedts Förlag, 2003, ISBN 91-1-301312-2>
  2. ^ Anne Applebaum GULAG de sovjetiska lÀgrens historia s.98-111
  3. ^ Lynne Viola The Unknown Gulag. The Lost World of Stalin's Special Settlements ISBN 978-0-19-518769-4 s.xi,xii,7,13
  4. ^ Lynne Viola The Unknown Gulag. The Lost World of Stalin's Special Settlements s.195-196, enligt Ryska Federationens dokument f.9479 op.1 d.89 I.205 frĂ„n 1 januari 1932, eller 380 756 enligt korrigerade uppgifter, samt dokument f.374 op.28 d.4055, II.33-48
  5. ^ Lynne Viola The Unknown Gulag. The Lost World of Stalin's Special Settlements s.50-52
  6. ^ Lynne Viola The Unknown Gulag. The Lost World of Stalin's Special Settlements s.114,138
  7. ^ Lynne Viola The Unknown Gulag. The Lost World of Stalin's Special Settlements s.117
  8. ^ Nicolas Werth Cannibal Island ISBN 978-0-691-13083-5 s.63
  9. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.173
  10. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.90-91
  11. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.96-98
  12. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.99
  13. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.117
  14. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.100,115,116
  15. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.118-119
  16. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.129-133,138-139,146
  17. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.145
  18. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.149
  19. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.168-169
  20. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.171ff
  21. ^ Nicolas Werth, kap 11 LĂ€gerimperiet i Kommunismens svarta bok ISBN 91-7588-229-9
  22. ^ Anne Applebaum GULAG de sovjetiska lÀgrens historia s.112-129
  23. ^ Nicolas Werth Cannibal Island s.187-190
  24. ^ Marie JĂ©go, « 7 avril 1930, le bureau politique instaure le Goulag Â», dans Le Monde du 03/03/2003,
  25. ^ Ryszard KapuƛciƄski Imperiet ISBN 83-07-02333-5, ISBN 978-91-0-011639-2, i avsnittet om Kolyma tar upp lĂ€gren i Magadan med lĂ€gerkommendanterna Berzin, Pavlov, Garanin. Garanin pĂ„stods skjuta "nĂ„gra, tiotal och ibland flera tiotal varje dag"
  26. ^ Anne Applebaum GULAG de sovjetiska lÀgrens historia s.126
  27. ^ Varlam Sjalamov BerÀttelser frÄn Kolyma
  28. ^ Anne Applebaum GULAG de sovjetiska lÀgrens historia s 472; Not. Stalin stÀllde krav att endast "infödda polacker" skulle fÄ amnesti, och inte judar, vitryssar och ukrainare som var polska medborgare vid den sovjetiska inmarschen den 17 september 1939 (detta Ätlyddes inte i praktiken).
  29. ^ J.Lukowski H.Zawadzki A Concise History of Poland ISBN 0-521-61857-6 s.267
  30. ^ Norman Davies Heart of Europe ISBN 0-19-280126-0 s.76
  31. ^ ZdzisƂaw Stahl GeneraƂ Anders i 2 Korpus (London, 1989) s.36
  32. ^ K.Zamorski(S.Mora) och S.Starzewski(P.Zwierniak) Sprawiedliwoƛć Sowiecka (Rom, 1945)
  33. ^ Anne Applebaum GULAG de sovjetiska lÀgrens historia s 473
  34. ^ Anne Applebaum Gulag: de sovjetiska lĂ€grens historia, s.496; Enligt en promemoria av Berija fanns det i lĂ€gren 2 562 402 fĂ„ngar av vilka endast 221 435 var "farliga statsbrottlingar". 438 788 var kvinnor av vilka 6 286 var gravida och 35 505 som Ă„tföljdes av barn under tvĂ„ Ă„r. 238 000 mĂ€n och kvinnor var över 50 Ă„rs Ă„lder och 31 181 under 15 Ă„r. 198 000 led av allvarliga och obotliga sjukdomar.
  35. ^ Norman Davies Europe at War ISBN 978-0-330-35212-3 s.330,331,333
  36. ^ K.Zamorski(S.Mora) och S.Starzewski(P.Zwierniak) Sprawiedliwoƛć Sowiecka (Rom, 1945)s.44-46, s.133-139
  37. ^ K.Zamorski(S.Mora) och S.Starzewski(P.Zwierniak) Sprawiedliwoƛć Sowiecka (Rom, 1945)s.46-47
  38. ^ K.Zamorski(S.Mora) och S.Starzewski(P.Zwierniak) Sprawiedliwoƛć Sowiecka (Rom, 1945)s.55
  39. ^ K.Zamorski(S.Mora) och S.Starzewski(P.Zwierniak) Sprawiedliwoƛć Sowiecka (Rom, 1945)s.61
  40. ^ K.Zamorski(S.Mora) och S.Starzewski(P.Zwierniak) Sprawiedliwoƛć Sowiecka (Rom, 1945)s.83-90 och kartbilaga
  41. ^ Bent Jensen Gulag och glömskan ISBN 91-27-09537-1, s.387-393
  42. ^ För vÀnsterns kritik mot Föreningen för upplysning om kommunismen och Forum för levande historia se motsvarande artikel

[redigera] Se Àven

  • Wikimedia Commons har media som rör Gulag.

[redigera] Litteratur

[redigera] Externa lÀnkar

Den hÀr artikeln Àr hÀmtad frÄn http://sv.wikipedia.org/wiki/Gulag

Polska, Dolar, Forex


Wikipedia jest zarejestrowanym znakiem towarowym Wikimedia Foundation
Wszystkie materiały pochodzč z Wikipedii, obiête sč licencjč GNU Free Documentation License