Dzisiaj jest sobota, 10 stycznia 2009 r. 10 dzien roku
Languages:ar | id | bg | ca | ceb | cs | da | de | et | en | es | eo | fr | he | hr | it | ko | lt | hu | nl | ja | no | pl | pt | ru | ro | sk | sl | sr | fi | sv | te | tr | uk | zh






REKLAMA
mp3

Andrea Dworkin

FrÄn Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök

Andrea Rita Dworkin, född 26 september 1946 i Camden, New Jersey, USA, död 9 april 2005 i Washington D.C., USA, var en amerikansk författare och radikalfeminist, som framförallt var kÀnd för sin agitation mot pornografi, som hon sammankopplade med vÄldtÀkt och andra former av vÄld mot kvinnor.

Dworkin var fredsaktivist och anarkist i slutet av 1960-talet och blev radikalfeminist och gav ut tio böcker om radikalfeministisk teori och praktik. Under slutet av 1970-talet och 1980-talet blev Dworkin kÀnd som taleskvinna för den feministiska rörelsen mot pornografi, och för sina skrifter om pornografi och sexualitet, sÀrskilt i Pornography: Men Possessing Women och Intercourse, som fortfarande Àr hennes tvÄ mest kÀnda böcker.

InnehÄll

[redigera] Biografi

[redigera] UppvÀxt

Dworkin föddes i Camden, New Jersey som dotter till Harry Dworkin och Sylvia Spiegel. Hon hade en yngre bror, Mark. Hennes far var skollÀrare och hÀngiven socialist. Hon tillskrev honom sin passion för social rÀttvisa. Hennes förhÄllande till sin mor var anstrÀngt, men Dworkin skrev senare om hur hennes mors tro pÄ lagliga preventivmedel och legal abort, "lÄngt innan dessa var respektabla Äsikter," inspirerade hennes senare aktivism.[1]

FastÀn hon beskrev sitt judiska hem som pÄ mÄnga sÀtt dominerat av minnet av Förintelsen gav det ÀndÄ en lycklig barndom fram tills hon var 9 Är dÄ en okÀnd man förgrep sig pÄ henne i en biograf. NÀr Dworkin var 10 flyttade hennes familj frÄn staden till förorterna i Cherry Hill Township, New Jersey, som hon senare skrev att hon "upplevde som att bli kidnappad av utomjordingar och tagen till en fÄngkoloni".[2] I sjÀtte klass blev hon bestraffad av administrationen vid hennes nya skola för att hon vÀgrade sjunga "Stilla natt" (som jude motsatte hon sig att tvingas sjunga kristna religiösa sÄnger i skolan).[3]

Dworkin började skriva poesi och prosa i sjÀtte klass. Genom hela high school lÀste hon mycket, med uppmuntran frÄn sin mor och far. Hon var sÀrskilt influerad av Arthur Rimbaud, Charles Baudelaire, Henry Miller, Fjodor Dostojevskij, Che Guevara och beatpoeterna, sÀrskilt Allen Ginsberg.[4]

[redigera] Högskolestudier och tidig aktivism

År 1965, dĂ„ hon var student vid Bennington College, blev Dworkin arresterad under en protest mot Vietnamkriget vid USA:s beskickning till FN. Hon skickades till kvinnofĂ€ngelset New York Women's House of Detention. Dworkin vittnade om att lĂ€karna i fĂ€ngelset gjorde en inre undersökning pĂ„ henne som var sĂ„ hĂ„rdhĂ€nt att hon blödde i flera dagar efterĂ„t. Hon talade offentligt och vittnade inför en grand jury om sin erfarenhet, och mediebevakningen av hennes vittnesmĂ„l blev en stor nyhet nationellt och internationellt.[5] Juryn avböjde att vĂ€cka Ă„tal i fallet,[6] men Dworkins vittnesmĂ„l bidrog till att vĂ€cka allmĂ€nhetens upprördhet mot hur fĂ„ngarna behandlades. FĂ€ngelset stĂ€ngdes sju Ă„r senare.

Strax efter att hon hade vittnat inför juryn lÀmnade Dworkin Bennington och flyttade till Grekland för att Àgna sig Ät sitt författarskap.[7] Hon reste frÄn Paris till Aten pÄ Orientexpressen, och Äkte till Kreta för att bo och skriva dÀr.[8] NÀr hon var pÄ Kreta skrev hon en serie dikter betitlade (Vietnam) Variations, en samling dikter och prosadikter som hon publicerade pÄ Kreta i en bok med titeln Child, och en roman i en stil som liknade magisk realism som hette Notes on Burning Boyfriend -- en referens till pacifisten Norman Morrison, som hade brÀnt sig sjÀlv till döds i protest mot Vietnamkriget. Hon skrev ocksÄ flera dikter och dialoger som hon tryckte för hand efter att hon ÄtervÀnt till USA i en bok med titeln Morning Hair.[9]

Efter att hon hade bott pÄ Kreta ÄtervÀnde Dworkin till Bennington i tvÄ Är, dÀr hon fortsatte att studera litteraturvetenskap och deltog i kampanjer mot universitetets uppförandekod för studenter, för preventivmedel pÄ högskolans omrÄde, för legalisering av abort och mot Vietnamkriget.[10]

[redigera] Liv i NederlÀnderna

Dworkin gick ut Bennington College med en examen i litteraturvetenskap 1969, och flyttade till Amsterdam för att intervjua nederlÀndska anarkister i den motkulturella Provorörelsen.[11] NÀr hon var i Amsterdam blev hon inblandad med och gifte sig sedan med en av de anarkister som hon mötte. Snart efter att de hade gift sig, sade hon, började han misshandla henne svÄrt. Han slog och sparkade henne, brÀnde henne med cigaretter, slog henne pÄ benen med en trÀpÄle och dunkade hennes huvud mot golvet tills hon blev medvetslös.[12]

Efter att hon hade lÀmnat sin make i slutet av 1971 tillbringade Dworkin ungefÀr ett Är fÄngad i NederlÀnderna, dÀr hon sÀger att hennes exmake "attackerade, förföljde, följde [och] trakasserade" henne, och slog henne och hotade henne nÀrhelst han fick reda pÄ var hon gömde sig. Hon fann sig desperat efter pengar, ofta hemlös, tusentals kilometer frÄn hem och familj. Hon anmÀrkte senare att "jag levde ofta livet som rymling, förutom att det var det mer desperata livet som slagen kvinna som hade rymt för sista gÄngen, oavsett vad följderna skulle bli."[13] Ett tag var hon prostituerad. Ricki Abrams, en feminist och exilamerikan, erbjöd henne hjÀlp, inkvarterade Dworkin i sitt hem och hjÀlpte henne att hitta platser att bo pÄ husbÄtar, en kooperativ bondgÄrd och övergivna byggnader,[14] medan Dworkin gömde sig frÄn sin förra make och försökte arbeta ihop pengar till att ÄtervÀnda till USA.

Abrams introducerade Dworkin till tidig radikalfeministisk litteratur frÄn USA, och Dworkin blev sÀrskilt inspirerad av Kate Milletts Sexual Politics, Shulamith Firestones The Dialectic of Sex och Robin Morgans Sisterhood is Powerful.[15] Hon och Abrams började arbeta tillsammans pÄ "tidiga bitar och fragment" av en radikalfeministisk text om hatet mot kvinnor i kulturen och historien,[16] inklusive ett fÀrdigstÀllt manus till ett kapitel om den pornografiska motkulturtidningen Suck, som gavs ut av en grupp andra exilamerikaner i NederlÀnderna.[17]

Dworkin skrev senare att hon slutligen gick med pÄ att hjÀlpa till att smuggla en portfölj med heroin genom tullen i utbyte mot 1000 dollar och flygbiljett, dÄ hon trodde att om hon lyckades kunde hon ÄtervÀnda hem med biljetten och pengarna, och om hon togs till fÄnga skulle hon fly sin exmake genom att hamna i fÀngelse. Uppgörelsen om en portföljen gick om intet, men mannen som hade lovat Dworkin pengarna gav henne flygbiljetten ÀndÄ och hon ÄtervÀnde till USA 1972.[18]

Innan hon lĂ€mnade Amsterdam talade Dworkin med Abrams om sina erfarenheter i NederlĂ€nderna, den framvĂ€xande feministrörelsen och boken som de hade börjat skriva tillsammans. Dworkin samtyckte till att fĂ€rdigstĂ€lla boken—som hon slutligen kallade Woman Hating—och ge ut den nĂ€r hon kom till USA.[19] I sina memoarer berĂ€ttar Dworkin att hon under det samtalet svor att Ă€gna sitt liv Ă„t den feministiska rörelsen:

” NĂ€r jag satt med Ricki och talade med Ricki avlade jag ett löfte till henne: att jag skulle anvĂ€nda allting jag kĂ€nde till, inklusive frĂ„n prostitution, till att göra kvinnorörelsen starkare och bĂ€ttre, att jag skulle ge mitt liv till rörelsen och för rörelsen. Jag lovade att vara moraliskt förpliktigad till kvinnors vĂ€lfĂ€rd, till att göra vad som helst nödvĂ€ndigt för den vĂ€lfĂ€rden. Jag lovade att leva och om nödvĂ€ndigt att dö för kvinnor. Jag avlade det löftet för ungefĂ€r trettio Ă„r sedan, och jag har inte svikit det Ă€n. ”

—Andrea Dworkin, Heartbreak: The Political Memoir of a Feminist Militant, 122.

[redigera] Återkomst till New York och kontakt med feministrörelsen

NÀr hon ÄtervÀnde till New York tog Dworkin med sig de "tidiga bitarna och fragmenten" av Woman Hating, och tog smÄjobb för att försörja sig medan hon utökade och avslutade boken. Woman Hating blev Dworkins första publicerade bok 1974. Den gav radikalfeministiska analyser av sagor och litterÀr pornografi, som Dworkin hÀvdade framstÀllde kvinnor som passiva, beroende och definierade av en manlig sexualitet som erotiserade kvinnors förödmjukelse och underordning. Den diskuterade sedan "gynocidala" uttryck för den synen pÄ kvinnlighet i form av europeisk hÀxjakt och kinesisk fotbindning. Dworkin hÀvdade att binÀra könsroller var en myt, uttryckt i berÀttelserna och förstÀrkt av vÄldet, som kunde och borde övervinnas, till förmÄn ett "androgynt samhÀlle," för kvinnors frihets skull och för mÀnsklig blomstrings skull.

I New York arbetade Dworkin Äter som fredsaktivist och deltog i demonstrationer för lesbiskas rÀttigheter och mot apartheid i Sydafrika.[20] Den feministiska poeten Muriel Rukeyser anstÀllde henne som assistent (Dworkin sade senare "Jag var den sÀmsta assistenten i vÀrldshistorien. Men Muriel behöll mig eftersom hon trodde pÄ mig som författare."[21]) Dworkin gick ocksÄ med i en feministisk medvetandehöjande grupp,[22] och blev snart involverad i radikalfeministisk organisering med fokusering pÄ kampanjer mot vÄld mot kvinnor. Förutom hennes skrivande och aktivism blev Dworkin kÀnd som talare, mestadels för evenemang som organiserades av lokala feministgrupper.[23] Hon blev vÀlkÀnd för passionerade, kompromisslösa tal som vÀckte starka kÀnslor hos bÄde anhÀngare och kritiker och inspirerade hennes Ähörare till handling, sÄsom hennes tal vid den första Ta natten tillbaka-marschen i november 1978 och hennes tal 1983 vid den regionala konferensen i MellanvÀstern för National Organization for Changing Men (numera National Organization for Men Against Sexism) med titeln "I Want a Twenty-Four Hour Truce During Which There Is No Rape."[24] Gloria Steinem jÀmförde flera gÄnger hennes högröstade stil med Gamla testamentets profeter.[25][26] Susan Brownmiller minns hennes tal vid Ta natten tillbaka 1978:

” LördagskvĂ€llen kulminerade i en "Ta natten tillbaka"-marsch (den första av sitt slag), upplyst av levande ljus, genom porrdistriktet, som inleddes av en förmaning av Andrea Dworkin. Jag hade sett Andrea i mitt vardagsrum, men detta var första gĂ„ngen jag hade sett Andrea i aktion. Jag dubbade henne genast till Rolling Thunder. Hon svettades i sin typiska denimoverall, hon anvĂ€nde de retoriska kadenser som skulle göra henne till bĂ„de en kultidol och ett föremĂ„l för Ă„tlöje nĂ„gra Ă„r senare. Dworkins dramatiserade martyrskap och vĂ€ckelsemötesstil passade aldrig mig riktigt, men jag behöll min respekt för hennes mod lĂ„ngt efter att jag lĂ€mnade pornografikrigen. NĂ€r hennes upprop till handling hade genomförts gick tretusen demonstranter ut pĂ„ gatorna ... ”

—Susan Brownmiller, In Our Time: Memoir of a Revolution, 302-303

MÄnga av Dworkins tidiga tal Àr omtryckta i hennes andra bok, Our Blood (1976).[27] Senare urval av tal omtrycktes dÄ och tjugo Är senare, i Letters from a War Zone[28] (1988) och Life and Death (1997).

[redigera] Relation med John Stoltenberg

År 1974 mötte hon den feministiske författaren och aktivisten John Stoltenberg nĂ€r de bĂ„da gick ut frĂ„n en poesiupplĂ€sning[29] i Greenwich Village pĂ„ grund av misogynt material. De blev nĂ€ra vĂ€nner och kom slutligen att leva tillsammans. Stoltenberg skrev en serie radikalfeministiska böcker och artiklar om manlighet. FastĂ€n Dworkin skrev offentligt "Jag Ă€lskar John med mitt hjĂ€rta och min sjĂ€l"[30] och Stoltenberg beskrev Dworkin som "mitt livs kĂ€rlek",[31] fortsatte hon att offentligt identifiera sig som lesbisk, och han som bög. Stoltenberg berĂ€ttade om det bryderi som deras förhĂ„llande verkade orsaka mĂ€nniskor i pressen,[32] och summerade förhĂ„llandet genom att sĂ€ga "SĂ„ jag sĂ€ger bara enklaste fakta offentligt: ja, Andrea och jag lever tillsammans och Ă€lskar varandra och vi Ă€r varandras livskamrater, och ja vi Ă€r bĂ„da öppet homosexuella."

Dworkin och Stoltenberg gifte sig 1998. Efter hennes död sade Stoltenberg "Det Ă€r dĂ€rför vi egentligen aldrig talade om för nĂ„gon att vi gifte oss, eftersom folk blir förvirrade av det. De tĂ€nker Å, hon Ă€r din. Och vi ville bara inte ha det tramset."[33]

[redigera] Senare liv

År 1997 gav Dworkin ut en samling av sina tal och artiklar frĂ„n 1990-talet i Life and Death: Unapologetic Writings on the Continuing War on Women, dĂ€ribland en lĂ„ng sjĂ€lvbiografisk essĂ€ om sitt liv som författare, och artiklar om vĂ„ld mot kvinnor, pornografi, prostitution, Nicole Brown Simpson, anvĂ€ndningen av vĂ„ldtĂ€kt under Bosnienkriget, massakern pĂ„ École Polytechnique i Montreal, Israel och genuspolitiken i United States Holocaust Memorial Museum.

Samma Är publicerade New York Times Book Review ett lÄngt brev av Dworkin dÀr hon beskriver ursprunget till sitt djupt kÀnda hat mot prostitution och pornografi ("massproducerad, teknologiserad prostitution") som sin historia av att bli vÄldsamt undersökt av fÀngelselÀkare och slagen av sin första make och mÄnga andra mÀn.[34]

År 2000 publicerade hon Scapegoat: The Jews, Israel, and Women's Liberation, dĂ€r hon jĂ€mförde förtrycket av kvinnor med förföljelsen av judar, diskuterade den judiska identitetens och antisemitismens könspolitik och kom att ge sitt stöd till en variant av lesbisk separatism, genom att föresprĂ„ka upprĂ€ttande av ett hemland för kvinnor (med "land och skjutvapen") som ett svar pĂ„ förtrycket av kvinnor.[35][36][37][38][39]

I juni 2000 publicerade Dworkin kontroversiella artiklar i New Statesman[40] och i Guardian,[41] dÀr hon hÀvdade att en eller flera mÀn hade vÄldtagit henne i hennes hotellrum i Paris föregÄende Är och hade lagt GHB i hennes drink för att invalidisera henne. Hennes artiklar upptÀnde en offentlig kontrovers dÄ författare som Catherine Bennett[42] och Julia Gracen[43] uttryckte tvivel pÄ hennes berÀttelse och polariserade opinionen mellan skeptiker och anhÀngare sÄsom Catharine MacKinnon, Katharine Viner,[44] och Gloria Steinem. Hennes omnÀmnande av incidenten beskrevs senare av Charlotte Raven som ett "i stor utstrÀckning betvivlat pÄstÄende," som bÀttre ses som "en sorts konstnÀrlig hushÄllning."[45] Dworkin, som var kÀnslomÀssigt brÀcklig och led av dÄlig hÀlsa, drog sig mestadels tillbaka frÄn offentligheten i tvÄ Är efter artiklarna.[46][47][48][49][43][50][51][52][53]

År 2002 publicerade Dworkin sin sjĂ€lvbiografi, Heartbreak: The Political Memoir of a Feminist Militant. Hon började snart tala och skriva igen och sade i en intervju med Julie Bindel 2004[54]"Jag trodde att det var slut med mig, men jag kĂ€nner en ny livskraft. Jag vill fortsĂ€tta att hjĂ€lpa kvinnor." Hon publicerade ytterligare tre artiklar i Guardian och började arbeta pĂ„ en ny bok, Writing America: How Novelists Invented and Gendered a Nation, om den roll som spelats av författare som Ernest Hemingway och William Faulkner i utvecklingen av amerikansk politisk och kulturell identitet. Boken var ofullbordad nĂ€r hon dog.

[redigera] Sjukdom och död

Under sina sista Är led Dworkin av brÀcklig hÀlsa, och hon avslöjade i sin sista kolumn i Guardian[55] att hon under de gÄngna Ären hade varit försvagad och nÀstan förlamad av svÄrartad knÀartros. Kort efter att hon ÄtervÀnde frÄn Paris 1999 hade hon lagts in pÄ sjukhus med hög feber och blodpropp i benen. NÄgra mÄnader efter att hon blivit utskriven frÄn sjukhuset blev hon alltmer oförmögen att böja knÀna, och genomgick en operation för att ersÀtta sina knÀn med proteser av titan och plast. Hon skrev att "Den lÀkare som kÀnner mig bÀst sÀger att artros börjar lÄngt innan det förlamar -- i mitt fall möjligen av hemlöshet, eller sexuella övergrepp, eller slag mot mina ben, eller min vikt. John, min partner, skyller pÄ Scapegoat, en studie av judisk identitet och kvinnors frigörelse som tog mig nio Är att skriva. Han sÀger att det Àr boken som tog min hÀlsa. Jag skyller pÄ drogvÄldtÀkten som jag genomgick 1999 i Paris."

NÀr en intervjuare frÄn en tidning frÄgade henne hur hon skulle vilja bli ihÄgkommen sade hon "I ett museum, nÀr manlig överhöghet Àr död. Jag skulle vilja att mitt arbete blir en antropologisk artefakt frÄn ett utdött, primitivt samhÀlle."[56] Hon dog i sömnen pÄ morgonen den 9 april 2005 i sitt hem i Washington, D.C..[57] Dödsorsaken faststÀlldes senare som akut hjÀrtmuskelinflammation.[58] Hon var 58 Är gammal.

[redigera] Politisk aktivism

[redigera] Kritik av pornografi

Andrea Dworkin Àr oftast ihÄgkommen för sin roll som talare, författare och aktivist i den feministiska rörelsen mot pornografi. Hennes kritik av pornografi började med Woman Hating, dÀr hon gav en kritisk analys av den samtida pornografin, i romanerna BerÀttelsen om O och L'Image, samt i den motkulturella pornografiska tidningen Suck. Dworkin hÀvdade att pornografi framförde den vuxna och explicita utvecklingen av den sexuella politik som uttrycks implicit för barn i sagor, och att den avbildade kvinnor som passiva offer, vilkas identitet uttrycktes i erotiserad förnedring, krÀnkning eller öppet vÄld.

I februari 1976 intog Dworkin en ledande roll i att organisera protester mot filmen Snuff i New York och under hösten anslöt hon sig till Adrienne Rich, Grace Paley, Gloria Steinem, Shere Hite, Lois Gould, Barbara Deming, Karla Jay, Letty Cottin Pogrebin, Robin Morgan och Susan Brownmiller i försök att bilda en radikalfeministisk grupp mot pornografi.[59] NÄgra medlemmar av denna grupp kom senare att grunda Women Against Pornography 1979, men vid den tidpunkten hade Dworkin börjat distansera sig frÄn gruppen pÄ grund av skillnader i synsÀtt.[60] Dworkin talade vid den första Ta natten tillbaka-marschen i november 1978, och deltog tillsammans med 3000 kvinnor i en marsch genom San Franciscos red-light district.[61]

År 1979 publicerade Dworkin Pornography: Men Possessing Women,[62] som analyserar (och i stor utstrĂ€ckning citerar exempel hĂ€mtade frĂ„n) samtida och historisk pornografi som en industri av kvinnohatande avhumanisering. Dworkin hĂ€vdar att pornografin Ă€r inblandad i vĂ„ld mot kvinnor, bĂ„de i sin framstĂ€llning (genom utnyttjandet av de kvinnor som förekommer i den) och i de sociala konsekvenserna av konsumtionen av den genom att den uppmuntrar mĂ€n att erotisera dominans, krĂ€nkningar och övergrepp mot kvinnor.

[redigera] MedborgarrÀttslig förordning mot pornografi

År 1980 gjorde Linda Boreman (som hade figurerat i den pornografiska filmen LĂ„ngt ner i halsen som "Linda Lovelace") offentliga uttalanden om att hennes exmake Chuck Traynor hade slagit och vĂ„ldtagit henne, och med vĂ„ld tvingat henne att delta i filmen och andra pornografiska filmer. Boreman offentliggjorde sina anklagelser inför presskĂ„ren vid en presskonferens, tillsammans med Dworkin, den feministiska juristen Catharine MacKinnon och medlemmar av Women Against Pornography. Efter presskonferensen började Dworkin, MacKinnon, Gloria Steinem och Boreman diskutera möjligheten att anvĂ€nda federala lagar för medborgerliga rĂ€ttigheter för att söka skadestĂ„nd frĂ„n Traynor och personerna som gjort LĂ„ngt ner i halsen. Boreman var intresserad, men backade ur efter att Steinem upptĂ€ckte att preskriptionstiden för en möjlig process hade utgĂ„tt.[63]

Dworkin och MacKinnon fortsatte dock att diskutera stÀmning med hjÀlp av medborgerliga rÀttigheter som en möjlig vÀg att bekÀmpa pornografin. PÄ hösten 1983 ordnade MacKinnon en tillsÀttning pÄ en termin Ät Dworkin vid University of Minnesota, att hÄlla en kurs i litteraturvetenskap för kvinnoforskningsprogrammet och tillsammans med MacKinnon hÄlla en institutionsöverskridande kurs om pornografi, dÀr de utarbetade en medborgarrÀttslig inriktning. Med uppmuntran frÄn aktivister i södra Minneapolis anstÀllde Minneapolis stadsstyrelse Dworkin och MacKinnon för att skriva en medborgarrÀttslig förordning mot pornografi som ett tillÀgg till Minneapolis stads medborgarrÀttsförordning. TillÀgget definierade pornografi som en krÀnkning av kvinnors medborgerliga rÀttigheter, och lÀt kvinnor som hÀvdade att de led skada av pornografi stÀmma producenter och distributörer i civilrÀttsliga domstolar för att fÄ skadestÄnd. Lagen antogs tvÄ gÄnger av Minneapolis stadsfullmÀktige men stoppades med veto av borgmÀstaren Don Fraser, som ansÄg att ordalydelsen i förordningen var för vag. En annan variant av förordningen antogs i Indianapolis 1984, men ogiltigförklarades som författningsstridig av sjunde domstolsdistriktets apellationsdomstol i fallet American Booksellers v. Hudnut. Dworkin fortsatte att stödja den medborgarrÀttsliga inriktningen i sitt skrivande och sin aktivism, och stödde feministiska porrmotstÄndare som organiserade senare kampanjer i Cambridge, Massachusetts (1985) och Bellingham, Washington (1988) för att anta varianter av förordningen genom vÀljarinitiativ.[64]

[redigera] VittnesmÄl inför Attorney Generals kommission om pornografi

Den 2 januari 1986 vittnade Dworkin i en halvtimme inför justitieministerns kommission om pornografi (ibland kallad "Meese-kommissionen") i New York, och besvarade frÄgor frÄn kommissionens ledamöter efter att hon avlagt sitt vittnesmÄl. [65] Dworkins vittnesmÄl mot pornografi blev prisat och omtrycktes i kommissionens slutrapport,[66] och Dworkin och MacKinnon markerade publiceringen av rapporten genom att hÄlla en gemensam presskonferens.[67] Meesekommissionens ÀmbetsmÀn krÀvde sedan med framgÄng att affÀrskedjor skulle ta bort populÀra herrtidningar som Playboy (Dworkin skrev att tidningen "i bÄde text och bilder frÀmjar bÄde vÄldtÀkt och sexuella övergrepp mot barn")[68] och Penthouse frÄn sina hyllor.[69] Kraven spreds över landet och skrÀmde en del ÄterförsÀljare till att dra in fotografitidskrifter, bland andra.[70] Meesekommissionens kampanj stÀcktes slutligen genom en tillrÀttavisning mot prior restraint enligt första författningstillÀgget av D.C. Federal Court i fallet Meese v. Playboy (639 F.Supp. 581).

I sitt vittnesmÄl och svar till frÄgor frÄn kommissionsledamöterna fördömde Dworkin anvÀndning av Ätal för kriminell obscenitet mot pornografer, och framförde att "Vi Àr mot obscenitetslagar. Vi vill inte ha dem. Jag vill att ni ska förstÄ varför, vare sig ni kommer att hÄlla med eller inte" (285). Hon hÀvdade att obscenitetslagar till stor del var verkningslösa (285), att nÀr de var verksamma bannlyste de bara pornografi frÄn offentligheten medan de tillÀt den att blomstra utom synhÄll (285-286), och att de bannlyste fel material, eller rÀtt material av fel anledningar, och hÀvdade att "Obscenitetslagar Àr ocksÄ kvinnohatande i sjÀlva sin uppbyggnad. Deras grundlÀggande antagande Àr att det Àr kvinnors kroppar som Àr smutsiga" (286). I stÀllet gav hon fem rekommendationer till kommissionen, nÀmligen (1) att "Justitiedepartementet ska instruera instanser som upprÀtthÄller lag och ordning att dokumentera anvÀndningen av pornografi i vÄldsbrott" (286), (2) ett förbud mot innehav och spridning av pornografi i fÀngelser (287), (3) att Äklagare "verkstÀller kopplerilagstiftningen mot pornografer" (287), (4) att administrationen ska "göra det till en prioritet för Justitiedepartementet att genomdriva RICO Racketeer Influenced and Corrupt Organizations Act mot pornografiindustrin" (287), och (5) att Kongressen ska anta federal medborgarrÀttslig lagstiftning mot pornografi, som skulle möjliggöra civila skadestÄnd för skada som Äsamkats kvinnor. Hon föreslog att kommissionen skulle övervÀga att "skapa en bestÀmmelse rörande brottslig konspiration enligt medborgarrÀttslagarna, sÄdan att konspirera för att beröva en person hennes medborgerliga rÀttigheter genom att tvinga in henne i pornografi Àr ett brott, och att konspirera till att driva handel med pornografi Àr att konspirera för att beröva kvinnor vÄra medborgerliga rÀttigheter"(288). Dworkin jÀmförde sitt förslag med Southern Poverty Law Centers anvÀndning av medborgarrÀttsliga processer mot Ku Klux Klan (285).

Dworkin framlade ocksÄ som bevismaterial ett exemplar av Boremans bok SkÀrseld (Ordeal), som ett exempel pÄ de missförhÄllanden som hon hoppades rÄda bot pÄ, och sade att "Det enda otypiska med Linda Àr att hon har haft modet att föra en offentlig kamp mot det som har hÀnt henne. Och vad ni Àn kommer pÄ mÄste det hjÀlpa henne eller sÄ kommer det inte att hjÀlpa nÄgon." Boreman hade vittnat personligen inför kommissionen, men kommissionÀrerna hade Ànnu inte sett hennes bok (289)

[redigera] LitterÀr produktion

[redigera] Skönlitteratur

Dworkin gav ut tre skönlitterÀra verk efter att hon hade blivit kÀnd som feministisk författare och aktivist. Hon gav ut novellsamlingen The New Woman's Broken Heart 1980. Hennes första publicerade roman, Ice and Fire, gavs ut i Storbritannien 1986. Det Àr en jagberÀttelse full av vÄld och övergrepp. Susie Bright har hÀvdat att den innebÀr en modern feministisk omskrivning av en av Markisen de Sades mest kÀnda verk, Juliette (roman).[71] Dworkin syftade dock till att skildra mÀns vÄld mot kvinnor som normaliserat politiskt vÄld, inte som excentrisk erotik. Dworkins andra roman, Mercy, publicerades i Storbritannien 1990.

Dworkins noveller och romaner införlivade ofta element frĂ„n hennes liv och teman frĂ„n hennes facklitteratur, ibland skildrade av en jagberĂ€ttare. Kritiker har ibland citerat stycken som sĂ€gs av personer i Ice and Fire som uttryck för Dworkins egna Ă„sikter.[72][73][74][75] cf.[76] Dworkin skrev dock "Min skönlitteratur Ă€r inte sjĂ€lvbiografisk. Jag Ă€r ingen exhibitionist. Jag visar inte mig sjĂ€lv. Jag ber inte om förlĂ„telse. Jag vill inte bekĂ€nna. Men jag har anvĂ€nt allt jag vet — mitt liv — för att visa vad jag tror mĂ„ste visas sĂ„ att det kan mötas. Imperativet vid hjĂ€rtat av mitt skrivande — det som mĂ„ste göras — kommer direkt frĂ„n mitt liv. Men jag visar inte mitt liv direkt, i full Ă„syn, eller ens tittar pĂ„ det medan andra ser pĂ„."[77]

[redigera] Arv och kontrovers

Dworkin författade tio böcker radikalfeministisk teori och en mÄngfald tal och artiklar, som alla var utformade för att hÀvda nÀrvaron av och fördöma institutionaliserat och normaliserat skada mot kvinnor. Hon blev en av de mest inflytelserika författarna och taleskvinnorna för amerikansk radikalfeminism under den sena 1970-talet och 1980-talet. Hon karakteriserade pornografi som en industri av skadlig objektifiering och utnyttjande, inte enbart en fantasivÀrld. Hon diskuterade prostitution som ett system av utnyttjande, och samlag som en central plats för underordning i patriarkatet. Hennes analys och skrivande influerade och inspirerade verk av hennes samtida feminister, sÄsom Catharine MacKinnon, Gloria Steinem, John Stoltenberg, Nikki Craft, Susan Cole och Amy Elman.

Dworkins kompromisslösa stÀllningstaganden och högljudda stil i skrift och tal, som av Robert Campbell beskrevs som "apokalyptisk",[78] gjorde att hon jÀmfördes med Malcolm X (av Robin Morgan,[79] Susie Bright,[80] med flera), och Gamla Testamentets profeter (av Gloria Steinem). Hennes attityd och sprÄk polariserade ofta debatten skarpt och gjorde Dworkin sjÀlv till en mycket kontroversiell person. Efter hennes död hÀvdade den konservative homosexuelle författaren Andrew Sullivan att "MÄnga pÄ den sociala högerkanten gillade Andrea Dworkin. Liksom Dworkin Àr deras huvudsakliga impuls nÀr de ser mÀnniskor som lever fritt att försöka kontrollera eller stoppa dem - för deras eget bÀsta. Liksom Àr de förskrÀckta av manlig sexualitet och ser mÀn som sÄdana som ett problem som ska tÀmjas. Liksom Dworkin tror de pÄ statens makt att censurera och undertrycka sexuella friheter. Liksom Dwokrin ser de den enorma nya frihet som kvinnor och homosexuella mÀnniskor har förvÀrvat sedan 1960-talet som en hemsk utveckling för den mÀnskliga kulturen."[81] Cathy Young klagade pÄ ett "rentvÄende" i feministiska dödsrunor över Dworkin, hÀvdade att Dworkins stÀllningstaganden var uppenbart misandriska, och framförde att Dworkin i sjÀlva verket var vansinnig.[82][83] Andra feminister publicerade dock vÀlvilliga eller lovprisande minnesord pÄ webben och i tryck.[84][85][86][87][88] Dworkins lÄngvariga vÀn och medarbetare Catharine MacKinnon publicerade en kolumn i New York Times, dÀr hon hyllade vad hon beskrev som Dworkins "lysande litterÀra och politiska karriÀr," föreslog att Dworkin förtjÀnade en nominering till Nobelpriset i litteratur, och klagade pÄ att "Lögner om hennes Äsikter om sexualitet (att hon ansÄg att samlag var vÄldtÀkt) och hennes politiska allianser (att hon var i sÀng med högern) publicerades och ompublicerades utan försök till verifiering, medan korrigerande brev nÀstan alltid refuserades. Medan manliga författares utseende betraktas som irrelevant eller uppskattas som en charmig excentricitet, blev Andreas utseende skymfat och hÄnat och förvandlat till pornografi. NÀr hon stÀmde för förtal trivialiserade domstolarna de pornografiska lögnerna som fantasi och hedrade dem som satir."[89]

Dworkins redogörelser för vĂ„ld som hon utstĂ„tt frĂ„n mĂ€n vĂ€ckte ibland skepsis. Det mest kĂ€nda exemplet var den offentliga kontroversen rörande hennes anklagelser om att ha blivit drogad och vĂ„ldtagen i Paris. År 1989 skrev Dworkin en artikel om sitt liv som misshandlad kvinna i NederlĂ€nderna, "What Battery Really Is", som svar till en annan radikalfeminist, Susan Brownmiller, som hade argumenterat för att Hedda Nussbaum, en misshandlad kvinna, borde ha blivit Ă„talad för att hon inte hindrade Joel Steinberg frĂ„n att mörda deras adopterade dotter. Newsweek antog inledningsvis "What Battery Really Is" för publicering, men avböjde sedan att publicera berĂ€ttelsen pĂ„ begĂ€ran av deras advokat, med argumentet att Dworkin mĂ„ste publicera anonymt "för att skydda misshandlarens identitet" och avlĂ€gsna referenser till specifika skador, eller annars tillhandahĂ„lla "medicinska hadnlingar, polishandlingar, ett skriftligt yttrande frĂ„n en lĂ€kare som hade sett skadorna." Dworkin skickade artikeln till Los Angeles Times, som publicerade den 12 mars 1989.[90]

Vissa kritiker, sÄsom Larry Flynts tidning Hustler och Gene Healy, hÀvdar att Dworkin stödde incest. I det sista kapitlet i Woman Hating (1974) skrev Dworkin att "Relationen mellan förÀlder och barn Àr i första hand erotisk eftersom alla mÀnskliga relationer i första hand Àr erotiska," och att "Incesttabut, eftersom det förvÀgrar oss en grundlÀggande tillfredsstÀllelse med de förÀldrar som vi Àlskar med vÄr primÀra energi, tvingar oss att internalisera de förÀldrarna och stÀndigt söka dem. Incesttabut gör kulturens vÀrsta arbete ... Förstörelse av incesttabut Àr grundlÀggande för utvecklandet av en kooperativ mÀnsklig gemenskap baserad pÄ fritt flöde av naturlig androgyn erotik."[91] Dworkin förklarar dock inte om "tillfredsstÀllelse" ("fulfilment") tÀnks medföra faktisk sexuell intimitet, och kÀnnetecknade pÄ den föregÄende sidan det hon menade med "erotiska relationer" som relationer vilkas "innehÄll Àr ickeverbal kommunikation och beröring,"[92] vilket hon uttryckligen skiljer frÄn vad hon kallade "knullande".[93]

Dworkins verk frÄn början av 1980-talet och framÄt innehöll Äterkommande fördömanden av incest och pedofili som en av de frÀmsta formerna av vÄld mot kvinnor. Hon hÀvdade att "Incest Àr oerhört viktigt för att förstÄ kvinnors tillstÄnd. Det Àr ett brott som begÄs mot nÄgon, ett brott som mÄnga offer aldrig ÄterhÀmtar sig frÄn."[94][95] I början av 1980-talet hade hon ett offentligt grÀl med sin tidigare vÀn Allen Ginsberg pÄ grund av hans stöd för barnpornografi och pedofili, dÀr Ginsberg sade "Högern vill sÀtta mig i fÀngelse," och Dworkin svarade "Ja, de Àr mycket sentimentala. Jag skulle döda dig."[96] NÀr Hustler publicerade pÄstÄendet att Dworkin föresprÄkade incest 1985 stÀmde Dworkin dem för förtal. Domstolen avslog Dworkins klagomÄl med argumentet att vare sig anklagaelserna var sanna eller falska var en felaktig tolkning av ett verk som placerats pÄ "idémarknaden" inte utgjorde förtal i juridisk mening.[97]

Andra kritiker, sĂ€rskilt kvinnor som identifierar sig som feminister men skiljer sig skarpt frĂ„n Dworkins stil eller stĂ€llningstaganden, har givit nyanserade synpunkter, och framfört att Dworkin fĂ€ste uppmĂ€rksamhet pĂ„ verkliga och viktiga problem, men att hennes arv som helhet har varit destruktivt för kvinnorörelsen.[98] Hennes arbete och aktivism rörande pornografi—sĂ€rskilt i form av den medborgarrĂ€ttsliga förordningen mot pornografi—vĂ€ckte kraftig kritik frĂ„n grupper som Feminist Anti-Censorship Task Force (FACT). Dworkin fick ocksĂ„ kritik frĂ„n sexpositiva feminister, som framtrĂ€dde till stor del i opposition mot den feministiska porrmotstĂ„ndsrörelsen under 1980-talet, dĂ„ Dworkin blev framtrĂ€dande pĂ„ den nationella scenen. Sexpositiva feminister kritiserade hennes rĂ€ttsliga aktivism som censurivrande och hĂ€vdade att hennes arbeten om pornografi och sexualitet frĂ€mjade en essentialistisk, konservativ eller förtryckade syn pĂ„ sexualitet, som de ofta kĂ€nnetecknade som "anti-sex" eller "sexnegativ." Hennes kritik mot vanliga heterosexuella sexuella uttryck, pornografi, prostitution och sexuell sadism ansĂ„gs ofta förbise kvinnors egna agerande i sex eller förneka kvinnors sexuella val. Dworkin kontrade med att hennes kritiker ofta felrepresenterade hennes Ă„sikter,[99] och att under rubriken "valfrihet" eller "sexpositiv" hennes feministiska kritiker försummade att ifrĂ„gasĂ€tta de ofta vĂ„ldsamma politiska strukturer som begrĂ€nsade kvinnors valmöjligheter och formade betydelsen av sexuella handlingar.[100]

[redigera] Viktiga böcker

[redigera] Right-wing Women

År 1983 gav Dworkin ut Right-Wing Women: The Politics of Domesticated Females, en undersökning av vad hon hĂ€vdade var kvinnors anledningar till att kollaborera med mĂ€n för att begrĂ€nsa kvinnors frihet.[101] I förordet till den brittiska upplagan (omtryckt i Letters from a War Zone, 185-194) framförde Dworkin att den nya högern i USA fokuserade sĂ€rskilt pĂ„ att bevara manlig makt inom familjen, frĂ€mjande av fundamentalistiska versioner av ortodox religion, bekĂ€mpa abort och underminera anstrĂ€ngningar att bekĂ€mpa vĂ„ld i hemmet (192-193), men att den ocksĂ„ hade, för första gĂ„ngen, "lyckats fĂ„ kvinnor som kvinnor (kvinnor som hĂ€vdar att de agerar i kvinnors intresse som grupp) att i sjĂ€lva verket agera som ombud för manlig makt över kvinnor, som ombud för en hierarki i vilken kvinnor Ă€r underordnade mĂ€n, som ombud för kvinnor som mĂ€ns rĂ€ttmĂ€tiga egendom, som ombud för religion som ett uttryck för transcendent manlig överhöghet" (193). Dworkin tog detta som sitt problem och frĂ„gade "Varför agiterar högerkvinnor för sin egen underordning? Hur vinner högern, som kontrolleras av mĂ€n, deras deltagande och lojalitet? Och varför hatar högerkvinnor verkligen den feministiska kampen för jĂ€mlikhet?" (194).

[redigera] Intercourse

År 1987 publicerade Dworkin boken Intercourse, dĂ€r hon utvidgade sin analys frĂ„n pornografi till samlaget sjĂ€lvt, och hĂ€vdade att den sorts sexuell underordning som avbildas i pornografi var central för mĂ€ns och kvinnors erfarenheter av heterosexuella samlag i ett samhĂ€lle prĂ€glat av manlig överhöghet.

Dworkin hĂ€vdar, med citat frĂ„n bĂ„de pornografi och skönlitteratur—inklusive Kreutzersonaten, Madame Bovary och Dracula—att skildringar av samlag i konventionell konst och kultur genomgĂ„ende betonade heterosexuella samlag som den enda sortens "riktig" sex, framstĂ€llde samlag i vĂ„lds- och invasionstermer, framstĂ€llde vĂ„ldet eller invaderandet som central för dess erotik och ofta förenade det med manligt förakt för, avsky mot, eller till och med mord pĂ„, den "köttsliga" kvinnan. Hon hĂ€vdade att denna sorts skildring genomdrev en syn pĂ„ sexualitet som var manscentrerad och förknippad med tvĂ„ng, och att, nĂ€r de kulturella attityderna kombineras med de materiella villkoren för kvinnors liv i ett sexistiskt samhĂ€lle, upplevelsen av heterosexuella samlag i sig sjĂ€lva blir en central del av mĂ€ns underordning av kvinnor, upplevd som en sorts "ockupation" som Ă€ndĂ„ förvĂ€ntas vara behaglig för kvinnor och definiera sjĂ€lva deras stĂ€llning som kvinnor.[102]

SÄdana beskrivningar citeras ofta av Dworkins kritiker, som tolkar (och ibland till och med felciterar) boken som att den hÀvdar att "alla heterosexuella samlag Àr vÄldtÀkter," eller mer allmÀnt att de anatomiska verkningarna av samlag gör att det Àr i sig sjÀlvt skadligt för kvinnors jÀmlikhet. Dworkin avvisade den tolkningen av hennes resonemang,[103] och framförde i en senare intervju[104]att "Jag tror att bÄde samlag och sexuell njutning kan och kommer att överleva jÀmstÀlldheten," och föreslog att missförstÄndet kom till pÄ grund av sjÀlva den sexuella ideologi som hon kritiserade: "Eftersom paradigmet för sex har varit erövring, Àgande och krÀnkning tror jag att mÄnga mÀn tror att de behöver en orÀttvis fördel, som i dess ytterlighet skulle kallas vÄldtÀkt. Jag tror inte att de behöver det."[105]

[redigera] Bibliografi

[redigera] Facklitteratur

[redigera] Skönlitteratur

[redigera] Numrerade korta artiklar

  • ASIN B0006XEJCG (1977) Marx and Gandhi were liberals: Feminism and the "radical" left
  • ASIN B0006XX57G (1978) Why so-called radical men love and need pornography
  • ASIN B00073AVJA (1985) Against the male flood: Censorship, pornography and equality
  • ASIN B000711OSO (1985) The reasons why: Essays on the new civil rights law recognizing pornography as sex discrimination
  • ASIN B00071HFYG (1986) Pornography is a civil rights issue for women
  • ASIN B0008DT8DE (1996) A good rape. (Book Review)
  • ASIN B0008E679Q (1996) Out of the closet.(Normal: Transsexual CEOs, Cross-Dressing Cops and Hermaphrodites with Attitude)(Bokrecension)
  • ASIN B0008IYNJS (1996) The day I was drugged and raped

[redigera] Digitaliserade tal och intervjuer

[redigera] Recensioner

[redigera] Litteratur

[redigera] Referenser

Denna artikel Àr helt eller delvis baserad pÄ material frÄn engelsksprÄkiga Wikipedia

[redigera] Noter

  1. ^ Dworkin, Heartbreak, 23.
  2. ^ Dworkin, Life and Death, 3.
  3. ^ Dworkin, Heartbreak, ss. 21-22.
  4. ^ Dworkin, Life and Death 23-24, 28; Heartbreak 37-40.
  5. ^ Dworkin, Heartbreak, 77-81.
  6. ^ Dworkin, Heartbreak, 80.
  7. ^ Dworkin, Heartbreak 80, 83.
  8. ^ Dworkin, Heartbreak, 83-85, 87.
  9. ^ Dworkin, Heartbreak, 98.
  10. ^ Dworkin, Heartbreak, 107-112.
  11. ^ Dworkin, Life and Death, 24–25; Heartbreak, 117.
  12. ^ Dworkin, Heartbreak, 119; Letters from a War Zone, 103, 332.
  13. ^ Dworkin, Life and Death, 17.
  14. ^ Dworkin, Life and Death, 18–19
  15. ^ Dworkin, Life and Death, 19; Heartbreak, 118.
  16. ^ Dworkin, Woman Hating, Acknowledgement, 7.
  17. ^ Dworkin, Life and Death, 21; Heartbreak, 122.
  18. ^ Dworkin, Letters from a War Zone, 332-333; Life and Death, 22.
  19. ^ Dworkin, Life and Death, 22.
  20. ^ Dworkin, Heartbreak, 123.
  21. ^ Dworkin, Letters from a War Zone, 3.
  22. ^ Dworkin, Heartbreak 124.
  23. ^ Dworkin, Heartbreak, 139–143.
  24. ^ I Want a Twenty-Four Hour Truce During Which There Is No Rape
  25. ^ Prophet1. HĂ€mtat 2007-07-27.
  26. ^ Prophet2. HĂ€mtat 2007-07-27.
  27. ^ Our Blood
  28. ^ Letters from a War Zone
  29. ^ Living. HĂ€mtat 2007-07-27.
  30. ^ Love. HĂ€mtat 2007-07-27.
  31. ^ Love2. HĂ€mtat 2007-07-27.
  32. ^ Living. HĂ€mtat 2007-07-27.
  33. ^ Nonsense. HĂ€mtat 2007-07-27.
  34. ^ Lifetimes. HĂ€mtat 2007-07-27.
  35. ^ The Lie Detector
  36. ^ The Rape Relief Files: Take Back The Night, by Joan, Vancouver Herstory, 1985.
  37. ^ Through the pain barrier av Andrea Dworkin, The Guardian, 23 april 2005.
  38. ^ Reading and Lecture at the 2002 Ohio University Spring Literary Festival – lĂ€nkar till RealAudio-ljudfiler.
  39. ^ A Post-Mortem Analysis of Andrea Dworkin av David A. Roberts 27 april 2005 ifeminist.com
  40. ^ Statesman. HĂ€mtat 2007-07-27.
  41. ^ Guardian. HĂ€mtat 2007-07-27.
  42. ^ "Bennett". HĂ€mtat 2007-07-27.
  43. ^ [a b] Julia Gracen, Salon.com (20 september 2000): Andrea Dworkin in agony
  44. ^ Viner. HĂ€mtat 2007-07-27.
  45. ^ New Statesman, 19 juni 2006
  46. ^ Withdrew. HĂ€mtat 2007-07-27.
  47. ^ Andrea Dworkin, The Guardian (2 juni 2000): "They took my body from me and used it"
  48. ^ Andrea Dworkin, The New Statesman (5 juni 2000): The day I was drugged and raped
  49. ^ Catherine Bennett, The Guardian (8 juni 2000): Doubts about Dworkin
  50. ^ Armstrong, Louise, "The Trouble with Andrea", i The Guardian, 25 juli 2001.
  51. ^ Califia, Pat, red. Forbidden Passages: writings banned in Canada. Pittsburgh: Cleis, 1995.
  52. ^ Parfrey, Adam. "The Devil and Andrea Dworkin," i Cult Rapture. Feral House Books. Portland, OR: 1995. Ppg. 53-62.
  53. ^ Stoltenberg, John. Living With Andrea Dworkin. Lambda Book Report, maj/juni 1994.
  54. ^ Interview2. HĂ€mtat 2007-07-27.
  55. ^ Lastart. HĂ€mtat 2007-07-27.
  56. ^ Obit. HĂ€mtat 2007-07-27.
  57. ^ Died. HĂ€mtat 2007-07-27.
  58. ^ "First Year: An Interview with John Stoltenberg, March 11, 2006." Interviewed by Beth Ribet.. HĂ€mtat 2007-07-27.
  59. ^ Brownmiller, In Our Time, 297–299.
  60. ^ Brownmiller, In Our Time, 303, 316.
  61. ^ Brownmiller 391-392
  62. ^ Pornography: Men Possessing Women
  63. ^ Brownmiller 337
  64. ^ jfr Life and Death, ss. 90-95
  65. ^ Letters from a War Zone, 276; en utskrift Àr omtryckt som "Pornography Is A Civil Rights Issue", ss. 276-307
  66. ^ Victim. HĂ€mtat 2007-07-27.
  67. ^ Pressconf. HĂ€mtat 2007-07-27.
  68. ^ SexAbuse. HĂ€mtat 2007-07-27.
  69. ^ Cebsorship. HĂ€mtat 2007-07-27.
  70. ^ Withdraw. HĂ€mtat 2007-07-27.
  71. ^ Juliette. HĂ€mtat 2007-07-27.
  72. ^ View3. HĂ€mtat 2007-07-27.
  73. ^ View4. HĂ€mtat 2007-07-27.
  74. ^ View5. HĂ€mtat 2007-07-27.
  75. ^ View6. HĂ€mtat 2007-07-27.
  76. ^ View 8. HĂ€mtat 2007-07-27.
  77. ^ Life and Death, 15
  78. ^ Apocalictic. HĂ€mtat 2007-07-27.
  79. ^ Morgan. HĂ€mtat 2007-07-27.
  80. ^ Bright blog. HĂ€mtat 2007-07-27.
  81. ^ Andrew Sullivan - Daily Dish, April 18, 2005. HĂ€mtat 2007-07-27.
  82. ^ Anti-feminist? Moi?. HĂ€mtat 2007-07-27.
  83. ^ Insane. HĂ€mtat 2007-07-27.
  84. ^ Mem2. HĂ€mtat 2007-07-27.
  85. ^ Mem3. HĂ€mtat 2007-07-27.
  86. ^ Mem4. HĂ€mtat 2007-07-27.
  87. ^ Mem7. HĂ€mtat 2007-07-27.
  88. ^ Mem8. HĂ€mtat 2007-07-27.
  89. ^ Satire. HĂ€mtat 2007-07-27.
  90. ^ Dworkin, Letters from a War Zone 330.
  91. ^ Dworkin 1974, s. 189
  92. ^ Dworkin 1974, s. 188
  93. ^ Dworkin 1974, s. 187
  94. ^ Letters from a War Zone 139-142, 149, 176-180, 308, 314-315; Intercourse 171, 194; Life and Death 22-23, 79-80, 86, 123, 143, 173, 188-189)
  95. ^ Dworkin, Letters from a War Zone, 139.
  96. ^ Dworkin, Heartbreak 43–47.
  97. ^ Dworkin v. L.F.P., Inc., 1992 WY 120, 839 P.2d 903. HĂ€mtat 2007-07-27.
  98. ^ Movement. HĂ€mtat 2007-07-27.
  99. ^ Se, till exempel, Letters from a War Zone, s. 110
  100. ^ Se, till exempel, förordet frÄn 1995 till Intercourse, ss. vii-x, och Intercourse, Chapter 7.
  101. ^ excerpt from Chapter 3 online. HĂ€mtat 2007-07-27.
  102. ^ jfr. Chapter 7, "Occupation/Collaboration"
  103. ^ Lie. HĂ€mtat 2007-07-27.
  104. ^ Inteview. HĂ€mtat 2007-07-27.
  105. ^ Mock. HĂ€mtat 2007-07-27.

[redigera] Externa lÀnkar


HÀmtad frÄn "http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrea_Dworkin"

Polska, Dolar, Forex


Wikipedia jest zarejestrowanym znakiem towarowym Wikimedia Foundation
Wszystkie materiały pochodzč z Wikipedii, obiête sč licencjč GNU Free Documentation License