Från Wikipedia

Republika e Shqipërisë
Republiken Albanien

(Flagga) (Statsvapen)
Nationellt valspråk: E mos shikoni kisha e xhamia feja e shqyptarit asht shqyptaria ("Och se ej på kyrka och moské ty albanens tro är albanskhetens idé") Albanska rivieran
Nationalsång: 'Hymni i Flamurit'
Huvudstad	Tirana 41°20'N, 19°48'Ö
Största stad	Tirana (cirka 600.000 inv.)
Officiellt språk	albanska
Statsskick president premiärminister	republik Bamir Topi Sali Berisha
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	från Osmanska riket 28 november 1912 28 juli 1913
Yta  • Totalt  • Vatten	28 748 km² (139:e) 4,7 %
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	3 581 655 (127:e) 130,0 inv/km² (61:a)
BNP (PPP)  • Totalt 2007  • Per capita	$19.76 miljarder (112:e) $5,500
Valuta	lek (LK)
Tidszon	UTC +2
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Korab 2 751 m ö.h. Shkodërsjön 368 km² Drini 285 km
Nationaldag	28 november
Landskod	AL, ALB
Landsnummer	+355
1Albaniens invånare är bland de mest polyglotta folken i Europa. Det är främst unga som talar engelska, och det är inte alls ovanligt att ungdomar i Albanien behärskar tre eller fyra språk flytande.[1]

Albanien (albanska: Shqipëria), officiellt Republiken Albanien (albanska: Republika e Shqipërisë), är en republik i sydöstra Europa, på västra sidan av Balkanhalvön vid Adriatiska och Joniska havet. Landet har en landgräns mot Montenegro och Kosovo i norr, Makedonien i öster och Grekland i söder. I väster har Albanien en kust mot Adriatiska havet och i sydväst mot Joniska havet. Mellan dessa hav ligger Otrantosundet som skiljer Albanien från Italien med endast 72 km. Huvudstad är Tirana. Befolkningen uppgår till 3,6 miljoner invånare och landets yta till 28 748 km².

Albanien hade sedan slutet av 1400-talet varit en del av det osmanska riket men utropade sin självständighet 1912 i samband med det första balkankriget och fick sina nuvarande gränser fastställda av stormakterna vid de efterföljande fredsförhandlingarna 1913. Stora grupper som ser sig som albaner hamnade dock i grannländerna, vilket senare har spelat en roll i de jugoslaviska krigen i slutet av 1900-talet.

Under första världskriget var Albanien ockuperat av sina grannländer, inklusive Italien som även behöll ett starkt politiskt inflytande under mellankrigstiden och annekterade landet i inledningen av andra världskriget. När Italien kapitulerade 1943 blev Albanien istället ockuperat av Tyskland, men redan 1944 kunde kommunistiska partisaner befria landet som därefter blev en kommunistisk diktatur. Denna hade starka band först till Jugoslavien, sedan till Sovjetunionen och därefter till Kina. Även dessa bröts så småningom och landet var under lång tid ett av de mest isolerade länderna i Europa. Det var även ett av de som dröjde längst med att dras med i järnridåns fall, det första fria parlamentsvalet ägde rum 1991.

Albanien har en ekonomi som präglas av en stor och omodern jordbrukssektor, hög arbetslöshet och utbredd korruption. Det har lett till att Albanien har Europas näst lägsta BNP per capita före Moldavien. Ett antal reformer har dock genomförts, bland annat på det ekonomiska området, vilket har lett till att Albanien har erhållit status som potentiellt kandidatland av Europeiska unionen.

Albanien är det land i Europa som har det högsta födelsetalet, 16,3 per 1000 innevånare och år, ungefär dubbelt så högt som Tyskland som har det lägsta i Europa.

Innehåll 1 Etymologi 2 Historia 3 Statsskick och politik 4 Ekonomi 5 Demografi 6 Geografi 6.1 Administrativ indelning 7 Infrastruktur och kommunikation 7.1 Vägnät 7.2 Järnväg 7.3 Elektricitet 7.4 Internet 8 Utbildning 9 Religion 10 Kultur 10.1 Världsarv 10.2 Mat 11 Turism 12 Se även 13 Externa länkar 14 Fotnoter

[redigera] Etymologi

Under medeltiden kallades området Arberia eller Arbania, men det var även länge känt som Epirus, eftersom det motsvarade ungefär samma område som den antika grekiska staten vid detta namn. Ordet arban eller alban härstammar från den illyriska stammen Albanoi som nämns i romerska och helleniska skrifter. Stammen var bosatt i dagens Durrës, där albaner för första gången omnämns i bysantinska källor under 1000-talet. Albania betyder "det bergigaste landet". Albanerna själva kallar sitt land för Shqiperia eller Shqypnia, vilket betyder "örnarnas land". Detta går tillbaka på en gammal sägen, enligt vilken albanerna skulle härstamma från en svart örn. En svart dubbelörn på röd botten antogs som fälttecken redan på 1400-talet av Skanderbeg, vilket avspeglas i dagens nationalflagga. Skanderbeg ville förena alla illyrier som levde i söder under ett och samma namn, istället för att vara uppdelade i olika stammar. Vilket blev "shqiptaret", nämligen örnens folk.

Albaniens namn härrör från en antik folkstam vid namn albanoi.

Ett av de tidigaste, skrivna bevisen på användandet av ordet ’Albanoi’ som namn på en illyrisk folkstam i nuvarande nordcentrala Albanien, återfinns i ett verk av Tolomeo från 130 e.Kr.

’Albanopolis’ (av Albani) är en plats på Ptolemaioskartan (3.12.20) och även namnet på en mycket gammal släkt, ’Epitaph vid Scupi’, vilken har identifierats som tillhörande Zgërdhershkullefortet i närheten av Krujë i norra Albanien.

’Arbanon’ verkar mer vara namnet på en region - ”Mats slättland” har föreslagits - än en specifik plats. Förekomsten av ändelsen ’-esh’ som slutled i ortnamn kan tyda på en mycket tidig förflyttning från högre belägna områden och härrör troligen från latinets ’-enisis’ eller ’-esis’. Dessa används som slutled i ortnamn i området mellan Shkumbin och Mat, med viss koncentration till området mellan Elbasan och Krujë.

Begreppet ’Albanoi’ kan med tiden ha spritts till andra illyriska stammar och med tiden kommit att bli synonymt med ’det albanska folket’. Enligt den albanske forskaren Faïk bey Konitza var ’Albania’ inte helt liktydigt med ’Illyria’ före slutet av 1300-talet.

Ordet ’Alba’, eller ’Arba’ verkar ha samband med staden Arba (idag Rab i Kroatien), i förhistoriska tider bebott av de illyriska ’liburnierna’, vilka första gången omnämns 360 f.Kr. Ursprunget till detta namn finns i det illyriska ’Arb’, som betyder mörk, grön eller skogslik och återfinns i de antika namnen Arba, Arva och Arbia, vilka alla nämns av den tidens kartografer.

Avledningen av namnet ’Albania’ har avsevärd ålder och kan kanske härledas till det urkeltiska namnet ’alb’ ("kulle"; jämför 'alper') eller till det indoeuropeiska ’albh’ ("vit"; jämför 'albino'). Uppskattningsvis ett tusen år senare använde bysantiska skrivare orden ’Albanon’ och ’Arbanon’ som beteckning för Krujëregionen. Under Angiò på 1200-talet betecknade namnen ’Albania’ och ’Albaneses’ hela landet och hela dess befolkning, vilket framgår av åtskilliga uråldriga, albanska verk av exempelvis Budi, Blanco och Pjetër Bogdani.

Det första som berättas om albanerna i deras ursprungsland, arbaniterna av Arbanon i Anna Komnenaområdet (Alexiad 4) är, att problemen i regionen orsakades av normander under ledning av fader Alexios I Komnenos (1081-1118). I "Historia" skriven mellan 1079 och 1080, är den bysantinske författaren Michael Attaliates först med att referera till ’albanoierna’ som del i revolten mot Konstantinopel 1043. Han refererar vidare till arbanitaierna (som föremål för hertigen av Durrachium).

De gamla albanska minoriteterna arberesjer och arvaniter (eller 'arberorer') i Italien och Grekland har benämnts vid olika namn under årens gång: arbënuer, arbënor, arbëneshë, arbreshë.

Det verkar inte finnas något tvivel om, att roten ’alb-’ eller ’arb-’ är yngre än ’shqip-’ till vilket statens nuvarande namn, Shqipëria, kan härledas och som använts endast under tiden för det osmanska herraväldet.

Landets albanska namn, Shqipëria, betyder "Örnarnas land" – därav dubbelörnen på landets flagga och statsvapen – och påminner om den rika förekomsten av dessa fåglar i Albaniens bergstrakter.

[redigera] Historia

Huvudartikel: Albaniens historia

Under antiken beboddes dagens Albanien av illyriska stammar som albanerna anser sig härstamma från. Under en lång tid utgjorde Albanien en provins av Romerska riket. Efter Romerska rikets delning tillhörde området det Östromerska riket. Från norr trängde slaverna på, framför allt serberna, som vid 1100-talets slut hade bildat ett mäktigt kungadöme som ägde bestånd i omkring 200 år och sträckte sig över hela nuvarande Albanien och in i Grekland och Bulgarien. Denna serbiska dominans bröts genom det Osmanska rikets expansion på Balkan från 1300-talets mitt.

Albanerna blev självständiga i och med att Serbien försvagades men tvingades snart kämpa för sin självständighet mot osmanerna. Trots sin numerära underlägsenhet lyckades de under sin ledare Georg Kastriota, mera känd som Skanderbeg, genom gerillakrig hålla stånd mot turkarna ända till 1479. Många albaner flydde efter Osmanska rikets erövring av landet och bosatte sig i Italien. Majoriteten av de som stannade kvar konverterade till islam. Dessa kom att spela en viktig roll i Osmanska rikets historia, vilket återspeglas i det faktum att inte mindre än 29 av de osmanska storvesirerna under åren 1482-1908 var albaner. Albanien var osmanskt i mer än 450 år och först 1912 uppnådde de sin självständighet. Albanerna i Kosovo, västra Makedonien, södra Montenegro och nordvästra Grekland lämnades dock utanför landets gränser. Självständigheten skulle säkras av en internationell kontrollkommission, som 1914 satte tyske prinsen Wilhelm av Wied att styra landet, men folkligt motstånd och första världskrigets utbrott fick honom att lämna landet redan efter ett halvår.

Efter kriget hotades Albanien av en ny delning, vilket albanerna lyckades avvärja vid en fredskonferens i Paris 1920. Efter några år av inre strider tog Ahmet Zogu, en klanhövding från norra Albanien, makten 1925 med hjälp från bland annat Serbien. Han lyckades att deklarera Albanien till ett kungarike och utropa sig själv till kung Zog I.

Italienska trupper ockuperade landet 1939. Partisaner under ledning av Enver Hoxha inledde en befrielsekamp och i slutet av 1944 hade landet av egen kraft befriat sig från utländska trupper. År 1946 förklarades Albanien officiellt som socialistisk folkrepublik. Relationerna med grannen Jugoslavien och Sovjetunionen blev dock djupfrysta efter några år. På 1970-talet hade man officiellt goda relationer endast med Kina. 1977 bröts förbindelserna även med Kina och Albanien isolerade sig från omvärlden. Hoxha avled 1985 och kommunistregimen föll 1992. Det demokratiska flerpartisystemet hamnade dock i kris efter valfusk 1995. Konkursdrabbade investeringsfonder ("pyramidspel") ruinerade 1997 en stor del av befolkningen och utlöste ett uppror i mars, som resulterade i total anarki och förde landet till randen av ett inbördeskrig och sammanbrott. Sen dess har landets situation stabiliserats och det råder för närvarande hög ekonomisk tillväxt.

• Se även: Lista över Albaniens regenter

[redigera] Statsskick och politik

Huvudartikel: Albaniens statsskick

Statsöverhuvudet kallas president och väljs av folkförsamlingen - kuvendi. Folkförsamlingen innefattar 140 deputerade, varav 100 väljs direkt genom absolut majoritet av rösterna och 40 tillsätts för partierna enligt proportionalitetsprincipen. Presidenten utser dess ordförande, premiärministern. De andra ministrarna nomineras av presidenten efter ordförandens rekommendationer. Ministerrådet måste slutligen godkännas av folkförsamlingen.

[redigera] Ekonomi

Huvudartikel: Albaniens ekonomi

Albaniens ekonomi är omodern, vilket har fått många albaner att under senare år emigrera till Västeuropa. Det är Europas näst fattigaste land efter Moldavien. Hälften av befolkningen är lantbrukare och en femtedel av befolkningen arbetar utanför landets gränser. Albanien har hög arbetslöshet, utbredd korruption på alla nivåer och utbredd organiserad brottslighet. Albanien mottar stöd från utlandet, främst från albaner bosatta i Grekland och Italien.

Albanien har en blygsam export av mineralolja, asfalt, krommalm och tobak. Exporten uppskattades 2007 av CIA World Factbook till 1 miljard dollar. Italien tar emot merparten av den albanska exporten (68 %). Albanien importerar betydligt mer för att klara sina behov, för 3,4 miljarder dollar 2007. Mest från Italien (32 %) och Grekland (17 %).^[2]

Japan är en av de länderna som assisterad Albaniens ekonomiska övergång till en marknadsekonomi.

Remittering är en viktig del i ekonomin, som utgör ungefär en tiondel av Albaniens totala BNP.

[redigera] Demografi

Huvudartikel: Albaniens demografi

Albanien
Årtal	Befolkning
1945	1 122 000
1950	1 218 900
1960	1 626 300
1969	2 068 100
1979	2 590 600
1989	3 182 400

Befolkningen i landet utgörs till övervägande delen av albaner. Enligt en folkräkning uppgick de till 98 % av befolkningen vilket gör Albanien till Europas mest befolkningsmässigt homogena stat.^[3] Minoritetsinslagen utgörs av greker och ett mindre antal slaver, i huvudsak makedoner. Folkökningen i Albanien har efter andra världskriget varit den största i Europa. Spädbarnsdödligheten är dock med europeiska mått fortfarande hög. På 1990-talet var medellivslängden för män 68,5 år; för kvinnor 74,9 år. Nativiteten var 2,7 barn/fertil kvinna.

Den albanska befolkningen är uppdelad i två huvudgrupper: geger i norr (ned till floden Shkumbin) och tosker i söder. Gegerna utgör två tredjedelar av befolkningen. Blandning med andra folkgrupper är inte lika vanligt förekommande hos dem som hos tosker. Gegerna har ofta ljusare hudfärg än toskerna och har oftast blont hår och grå ögon. Gegerna och toskerna talar varsin dialekt av albanskan: gegiska respektive toskiska.

[redigera] Geografi

Huvudartikel: Albaniens geografi

Albanien består främst av mycket bergig terräng. Det högsta berget är Korab med 2 753 meter över havet. Kustslättens klimat är av medelhavstyp med het, torr sommar och sval, regnig vinter. Bergsområdet har stora variationer i fråga om såväl temperatur som nederbörd. De högsta delarna får ofta över 2 000 mm regn och snö årligen. Bergen är delvis skogsbeklädda.

[redigera] Administrativ indelning

1 Berat 2 Bulqizë 3 Delvinë 4 Devoll 5 Dibër 6 Durrës 7 Elbasan 8 Fier 9 Gjirokastër 10 Gramsh 11 Has 12 Kavajë

13 Kolonjë 14 Korçë 15 Krujë 16 Kucovë 17 Kukës 18 Kurbin 19 Lezhë 20 Librazhd 21 Lushnjë 22 Malësia e Madhe 23 Mallakastër 24 Mat

25 Mirditë 26 Peqin 27 Përmet 28 Pogradec 29 Pukë 30 Sarandë 31 Shkodër 32 Skrapar 33 Tepelenë 34 Tiranë 35 Tropojë 36 Vlorë

[redigera] Infrastruktur och kommunikation

[redigera] Vägnät

Vägnätet är i jämförelse med andra länder bristfälligt utbyggt i Albanien. En av orsakerna till detta är att bilar inte var tillåtna för privatpersoner under den gamla kommunistregimen. Albanien har ett antal mil motorvägar. Man är i full gång med att modernisera vägnätet. Motorvägsbyggen är planerade och en del har redan påbörjats. Den nya regeringen lägger mycket stor vikt i byggandet av vägen mellen Tirana och Kosovo. Landet anslöt sig 2006 till Europavägssamarbetet.

[redigera] Järnväg

Järnvägar finns i Albanien men även de är bristfälligt uppbyggda. Tågen är också gamla och hårt nedslitna. Under 1960- och 1970-talen köptes det in tåg tillverkade i Kina. De är idag helt utslitna och har ersatts med begagnade tåg från framförallt Italien och Österrike. Dessa var i dåligt skick redan när Italien och Österrike sålde dem och de har sedan dess ytterligare slitits hårt. Det albanska järnvägsnätet saknar kontakt med övriga Europa. Från början var det albanska järnvägsnätet helt isolerat från övriga länder och ingen bana nådde ut över gränsen. Under 1980-talet byggdes en bana från Shkodër som går över gränsen till Montenegro och slutar i Podgorica. När denna bana öppnades för trafik tilläts inte persontåg att trafikera den, vilket innebar att järnvägen i Albanien fortsatte att vara isolerad. Ett fåtal godståg har trafikerat linjen, men idag är banan mer eller mindre avstängd för trafik. Ändå finns banan kvar och kan öppnas för internationell trafik om önskemål skulle finnas. En öppning av banan till Montenegro skulle kunna vara en möjlighet att öppna Albanien för fler turister.

[redigera] Elektricitet

Den elektriska spänningen i Albanien är rent teoretiskt 220 volt växelström, men den är betydligt lägre i småstäder. Om man använder en bärbar dator eller något annat lika känsligt redskap är det mycket möjligt att den förstörs om strömmen bryts av, då Albanien har ett väldigt omodernt elektriskt system. De elektriska uttagen i väggen är normalt av samma modell som i övriga europeiska länder men äldre typer kan också förekomma. Dessa äldre modeller har då två hål som är mycket nära varandra. De är ovanliga på hotell.

[redigera] Internet

I nästan alla storstäder i Albanien har allmänheten tillträde till internet. Man hittar där ett förhållandevis stort antal av internetcaféer. Anslutning till internet går via satellit då telenätet är underutvecklat och följaktligen för långsamt. Vad än systemet är kostar det 150 - 200 LEK i timmen för att surfa på internet i dessa caféer.

[redigera] Utbildning

Den 9-åriga grundskolan (7 – 15 år) är gratis och obligatorisk. För vidare studier finns gymnasium, fackskola, yrkesskola och flera högskoleutbildningar. Universitetet i Tirana grundades 1957.

Analfabetismen i Albanien som länge har varit hög, sänktes dramatiskt av kommunisterna. I början av 1990-talet beräknades runt 10 % av befolkningen vara analfabeter. Skolgång är obligatorisk för barn mellan sex och fjorton års ålder. 1990 gick 96 % av alla barn i skolålder i grundskolan och 70 % valde att vidareutbilda sig. Albanien har flera universitet, däribland Tiranas universitet (grundat 1957). Kommunisterna uppmuntrade utbildning för kvinnor och 1990 utgjorde kvinnor 45 % utav de som vidareutbildade sig (i jämförelse med 40 % 1970) och 50 % av studenterna vid högre utbildning (i jämförelse med 33 % 1970). Under kommunisternas styre var utbildning också ett sätt att indoktrinera studenterna i den kommunistiska ideologin. Innan man började i gymnasiet var man tvungen att arbeta ett år. När man var klar med sin utbildning var man tvungen att arbeta ännu ett år för att sedan göra militärtjänst. När kommunistregimen föll tog man bort den politiska och ideologiska skolningen från utbildningarna, dock fick skolorna fortfarande stora stöd från staten. Man tog också bort arbets- och militärtjänstgöringskraven.

[redigera] Religion

”	E mos shiko kisha e xhamia feja e shyptarit eshte shqyptaria "Och se ej på kyrka och moské ty albanens tro är albanskhetens idé"	”
—O moj Shqypni, Pashko Vasa

Albanien är det enda land i Europa med en muslimsk majoritet men bland dem finns också kristna minoriteter och människor som inte tillhör någon religion. Vid den sista folkräkningen 1945 bekände sig ungefär två tredjedelar av befolkningen till islam, en sjättedel var ortodoxt kristna och en tiondel var katoliker.

Kristendomen introducerades i området under perioden 50-100 e.Kr., då det tillhörde Romerska riket. Under det osmanska väldet kom en majoritet av befolkningen att övergå till islam. Senare kom olika dervischordnar, däribland bektashi, som fick ett starkt fäste i landet. När Turkiets förste president Kemal Atatürk förbjöd alla dervischordnar 1925 flyttade bektashiledarna sitt högkvarter till Albaniens huvudstad Tirana. Enver Hoxha, som styrde landet mellan åren 1944 och 1985, levde upp till Pashko Vasas motto på ett bokstavligt sätt genom att 1967 utropa Albanien till världens första ateistiska stat, och därmed förbjöds all offentlig religionsutövning. Religionsförbudet upphävdes 1990.

[redigera] Kultur

Albaniens kultur
Mat
Musik
Konst och arkitektur
Film och teater
Litteraturhistoria

Albanien har under långa perioder lytt under olika härskare varför den albanska kulturen har blivit hårt trängd, men trots detta har albanerna kunnat bevara sin kulturella identitet.

Den albanska kulturen är rik på gammal mytologi och sagoväsendet i den albanska folkloren är mycket omfattande men är litet känd för den västerländska publiken.

Kulturen i Albanien undertrycktes av den kommunistiska regeringen, som även förföljde albanska författare och intellektuella. Ur detta uppstod ett litterärt och kulturellt vakuum i syfte att skapa en ny nationell identitet baserad på den kommunistiska ideologin.

En urgammal albansk tradition som än idag lever kvar är blodshämnd. Traditionen infördes av den nordalbanska klanledaren Leka Dukagjini som var en av Skanderbegs samtida. Reglerna förmedlades muntligen från generation till generation och nedtecknades av en munk, Shtjefen Gjeqoui, 1929 och översattes till italienska 1941.

Det har framhållts att denna tradition säkert hjälpte folk att inte ljuga, stjäla eller förolämpa varandra och skapade sålunda ett slags solidaritet inom de enskilda klanerna och mellan klanerna. Å andra sidan kunde en enda orätt utvecklas till långvarig blodsfejd, som kunde sträcka sig över flera generationer.

[redigera] Världsarv

• Butrint, en gammal ruinstad.
• Gjirokastër, en gammal osmansk stad.

[redigera] Mat

Många av det albanska kökets lokala maträtter är typiska för Balkan och Medelhavsområdet men några är albanska specialiteter. Det traditionella albanska huvudmålet är lunchen som vanligtvis äts tillsammans med en sallad på färska grönsaker; tomater, gurka, grön paprika, oliver, vinäger och salt.

[redigera] Turism

Huvudartikel: Albaniens turism

Albaniens turism är på ett tidigt stadium i utvecklingen men det finns en avsevärd potential för turismutveckling. Albanien är internationellt sätt ett land med konkurrenskraftig fördel inom turistnäringen.

Den vidsträckta albanska kusten är en av de mest attraktiva delarna i Albanien och är 479 km lång och oexploaterad av turismen. Den albanska staten är engagerad i att utveckla turismen längs kusten på en miljövänlig väg.

De nordalbanska bergen och den albanska landsbygden uppvisar potential för vintersportturism respektive agroturism.

[redigera] Se även

• Piazza Albania

[redigera] Externa länkar

• Wikimedia Commons världsatlas har kartor relaterade till Albanien
• National Tourism Organization Albaniens regerings officiella webbplats för turism- och reseinformation om landet.
• Diverse artiklar om Albanien av linguisten Ardian Vehbiu.
• Vitomir Dolinski, Stanford University, intervju med academic prof. Dr. Kaplan Resuli-Burovich The Albanian racism towards the neighbours is based on historical falsifications från FreeRepublic.com 15 februari 1996.

[redigera] Fotnoter

1. ^ Albania: The Bradt Travel Guide
2. ^ CIA World Factbook, "Albania", rev. 2008-01-24 (engelska)
3. ^ Encyclopædia Britannica på internet den 2 januari 2007, uppslagsord Albania