Akemenider
FrÄn Wikipedia
Akemeniderna (fornpersiska: HakhÄmanishiya) var en persisk dynasti. Namnet "akemenid" syftar pĂ„ grundarklanen (enligt traditionen uppkallad efter en Ă€ttefader vid namn Achaimenes), som runt 556 f.Kr. under Kyros den store befriade sig frĂ„n medernas rike, sĂ„vĂ€l som pĂ„ det stora imperium som blev följden av sammansmĂ€ltningen av de tvĂ„. Akemenidernas rike Ă€r det första av de persiska imperier som hĂ€rskade över en stor del av Mellanöstern. Det strĂ€ckte sig Ă„t norr och Ă„t vĂ€ster till Mindre Asien, till Thrakien och större delen av kustomrĂ„dena vid Svarta havet, i öster Ă€nda till nuvarande Afghanistan och en del av nuvarande Pakistan, och Ă„t söder och sydvĂ€st till nuvarande Irak, Syrien, Egypten, norra Saudiarabien, Jordanien, Israel, Libanon och bort till norra Libyen. Det imperium som grundades av akemeniderna hotade tvĂ„ gĂ„nger Antikens Grekland, erövrade Egypten och fick sitt slut Ă„r 330 f.Kr., dĂ„ Dareios III dukade under för Alexander den store.
InnehÄll |
[redigera] KÀllÀget
Ett av kÀnnetecknen för akemeniderna Àr att de efterlÀmnade endast ett litet antal skriftliga vittnesbörd om sin egen historia (till skillnad frÄn exempelvis de assyriska kungarna). De kÀllor som finns bestÄr till större del av satrapers eller kungars administrativa arkiv, dit de viktigaste besluten (jordöverföringar, skattehandlingar) överfördes. Det Àr framför allt tack vare deras undersÄtar och deras fiender som akemenidernas historia har blivit kÀnd, i synnerhet genom grekiska författare som Herodotos, Strabon, Ktesias, Polybios, Claudius Aelianus med flera. Böckerna Esra och Ester i Bibeln innehÄller ocksÄ referenser till storkungarna. De antika författarna har likaledes skrivit om Persien, i flera verk som kallas Persika. Kunskapen om dessa verk inskrÀnker sig till nÄgra fragment, medan resten har gÄtt förlorad. De akemenidiska storkungarna har för övrigt efterlÀmnat ett stort antal kungliga inskrifter, som utgör kÀllor till upplysningar om byggnadsverksamheten pÄ platserna och om deras syn pÄ riket. Inskrifterna lÀmnar i praktiken mÄnga indicier som, tagna i det historiska sammanhanget, lÄter en förstÄ kungarnas politiska vilja och deras sÀtt att uppfatta maktutövningen.[1]
Dokumentationen om akemeniderna Àr alltsÄ nÀr allt kommer omkring viktig och varierad. Det finns mÄnga ikonografiska element, men analysen av dem Àr problematisk eftersom de Àr mycket ojÀmnt fördelade i tid och rum. I praktiken finns lite eller ingen skriftlig dokumentation om vissa regioner, samtidigt som andra som Fars, Susiana, Egypten och Babylonien Àr mycket vÀldokumenterade. Dessutom finns det mÄnga kÀllor till Kyros II:s, Artaxerxes I:s och Dareios II:s regeringstider, men detsamma gÀller inte för andra epoker.
[redigera] Historik
[redigera] Dynastins ursprung
Grundaren av denna dynasti ska ha varit Achaimenes (fornpersiska HaxÄmaniĆĄ, modern persiska ÙŰźŰ§Ù ÙŰŽ, vilket betyder "vĂ€nligt sinnad"). Det Ă€r omstritt huruvida Achaimenes Ă€r en verklig historisk person eller ej. Han ska ha varit ledare för en persisk klan som troligen hĂ€rskade över andra persiska stammar frĂ„n 800-talet f.Kr. Akemeniderna var bosatta i norra Iran (i nĂ€rheten av Urmiasjön) och betalade tribut till assyrierna.[2]
Under tryck frÄn mederna, assyrierna och urartéerna flyttade de söder om Zagrosbergen och slog sig gradvis ned i Anshan-omrÄdet.[3] Teispes skulle ha utvidgat det akemenidiska territoriet genom att erövra riket Anshan och Fars. DÀrigenom fick han ocksÄ titeln Kung av Anshan, medan Assurbanipal erövrade Susa och riket Elam försvann tillfÀlligt.
Teispes var den förste akemenidiske kungen som bar titeln Kung av Anshan. Inskrifter avslöjar att nĂ€r Teispes dog delades riket mellan tvĂ„ av hans söner, Kyros I (KurÄĆĄ), hĂ€rskare över Anshan, och Ariaramnes (AriyÄramna, "den som förde fred till iranierna"), hĂ€rskare över ParsumaĆĄ. De eftertrĂ€ddes av sina respektive söner : Kambyses I (KambĆ«jiya, "den Ă€ldre") pĂ„ Anshans tron, och Arsames (ArĆĄÄma "den som har heroisk makt") pĂ„ ParsumaĆĄ. Dessa kungar hade bara en begrĂ€nsad roll i regionen, som dominerades av mederna och assyrierna. Att Kyros I har existerat och var regent i Anshan bekrĂ€ftas av ett sigill med texten KurÄĆĄ av AnĆĄan, Teispes son. LikvĂ€l nĂ€mner en inskription daterad 639 f.Kr. att tribut betalas till Assurbanipal av KurÄĆĄ av ParsumaĆĄ, vilket tyder pĂ„ att kungen av ParsumaĆĄ skulle vara den samme Kyros, som förenade de tvĂ„ kungakronorna. Detta skulle kunna sammanfoga de persiska och assyriska historieskrivningarna.[4] Denna tolkning Ă€r dock ifrĂ„gasatt, och det verkar som ParsumaĆĄ, Pars och Anshan mĂ„ste ha varit Ă„tskilda.[3] Efter det assyriska rikets fall erkĂ€nde akemeniderna medernas överhöghet. Orsakerna till och formerna för denna underkastelse Ă€r fortfarande okĂ€nda.
Dareios I Àr den förste som talar om Achaimenes, som han beskriver som anfader till Kyros II (576- 529 f.Kr.). Detta skulle göra honom till grundaren av den akemenidiska kungaÀtten. Vissa experter anser dock att Achaimenes Àr en fiktiv person som anvÀndes av Dareios för att legitimera sin makt nÀr han intog den persiska tronen.[5] Om man rÀknar frÄn de första hÀrskarna varar den akemenidiska kungadynastin ungefÀr frÄn 650 f.Kr. till 330 f.Kr.
[redigera] Rikets grundande och utvidgning
à r 559 f.Kr. eftertrÀdde Kyros II, kallad Kyros den store, sin far Kambyses I pÄ Anshans tron. DÄ han Àven eftertrÀdde Arsames (som fortfarande var i livet) pÄ Parsumaƥ tron förenade Kyros de tvÄ persiska rikena och anses dÀrför som den förste verklige kungen i akemeniderdynastin. Hans företrÀdare hade fortfarande varit understÀllda mederna.
Mellan 553 f.Kr. och 550 f.Kr. utbröt ett krig mellan mederna och perserna, som slutade med att Kyros II slog Astyages, medernas kung, och erövrade Ekbatana (HagmatÄna "församlingsorten", nuvarande Hamadan). Han utropade, enligt Herodotos, vid detta tillfĂ€lle att perserna "tidigare medernas slavar, har blivit deras herrar".[6] Kyros lĂ€t Astyages behĂ„lla livet och Ă„tog sig att uppföra sig som hans legitime eftertrĂ€dare. Enligt Ktesias och Xenofon gifte hans sig med Amytis, Astyages dotter. Akbatana förblev en av storkungarnas reguljĂ€ra residensstĂ€der, eftersom den har en viss strategisk betydelse för kontrollen över Centralasien.[7]
Persernas erövring av Medien Àr en viktig omvÀlvning i Mellanöstern. Det faktum att Kyros framtrÀdde som Astyages arvtagare gjorde att han kom att stöta sig med de angrÀnsande makterna Lydien och Babylonien. Kroisos, Lydiens kung och Astyages svÄger, som var oroad av Astyages rikes fall och bekymrad över persernas vÀxande inflytande, anföll Kyros 547-546 f.Kr. Men perserna gick till motangrepp och förföljde Kroisos Ànda till hans huvudstad, Sardes, som snabbt föll i Kyros hÀnder. Kroisos överlÀmnade sig som fÄnge, och mottog senare en stad i Medien vars tillgÄngar han kunde leva av.[8]
FrÄn och med 546 f.Kr. ÄtervÀnde Kyros frÄn Mindre Asien utan att ha underkuvat de joniska och eoliska stÀderna. Kungen genomförde nu ett nytt fÀlttÄg, eftersom det fanns hot mot riket i Babylonien, Sakien, Baktrien och Egypten. Denna period Àr dÄligt kÀnd, men det verkar som om Kyros erövrade Babylon 539 f.Kr. och dÀrefter underkuvade baktrierna och sakierna. Det Àr ocksÄ möjligt att det var vid denna tid som Kyros erövrade Parthien, Drangiana, Arien, Chorasmien, Baktrien, Sogdiana, Gandhara, Skytien, Sattagydien, Arachosien och Makran. Dareios beskrev i början av sin regeringstid dessa lÀnder som erövrade.
Kyros II var politiskt skicklig och upptrÀdde som "rÀddare" frÄn en nation som stod pÄ god fot med mederna som den hade svurit lydnad till. Akemenidernas allmÀnna politik kan inordnas i en kontinuitet med babyloniernas och assyriernas. Befolkningarna uppmuntrades att förflytta sig och beblanda sig, för att spÀda ut nationalistiska tendenser. Denna ÄtgÀrd siktade mot att pacificera förhÄllandena mellan folken, och den akemenidiska epoken Àr kÀnd för sitt relativa lugn i jÀmförelse med andra perioder i Mellanösterns historia.
Efter erövringen av Babylon tillĂ€t Kyros de landsflyktiga judarna att Ă„tervĂ€nda till Jerusalem, och instruerade sina underlydande att underlĂ€tta Ă„terresan. Han befallde ocksĂ„ att Jerusalems tempel skulle Ă„teruppbyggas. Kyros erövrade ocksĂ„ Transeufratene och underkuvade araberna i Mesopotamien. Cypern gav sig sedan sjĂ€lvmant. DĂ€remot vet man praktiskt taget ingenting om vilka relationer riket vid denna tid hade med de andra regionerna i landet Ebir NÄri (Syrien, Fenicien, Palestina).
Efter Kyros erövrade hans son Kambyses II Egypten 525-522 f.Kr.. Det handlade om att behÄlla rikets makt och att utstrÀcka erövringarna till den enda andra makten som fortfarande rÀknades i omrÄdet.[9] Efter fÀlttÄget i Egypten Ätertog Kambyses pÄ sitt ansvar ambitionerna frÄn de faraoner som hade föregÄtt honom. Han underkuvade likasÄ rikena Libyen, Kyrenaika och Nubien. Under loppet av sin vistelse i Egypten tycks Kambyses ha gripits av vansinne, som drev honom till de handlingar som han, enligt Herodotos, begick vid denna tidpunkt: han massakrerade de förnÀma perserna, vanhelgade gamla gravar och hÄnade statyer i egyptiska tempel.[10] Anfallet utan förberedelser mot Etiopien och mot Amons oas, som balanserades av motgÄngar, torde ocksÄ kunna tillskrivas detta vansinne. I motsats till tesen om att Kambyses uppförande mot sitt följe i Egypten enbart berodde pÄ vansinne framförs Àven hypotesen om ett politiskt intresse. Enligt Briant vidtog Kambyses ocksÄ hÀmndÄtgÀrder mot de stora familjer som skulle ha varit motstÄndare till hans beslut.[11] Kambyses Äterkallades till Persien av ett uppror mot sitt styre och lÀmnade Egypten 522 f.Kr. Han sÄrades i lÄret i Syrien och dog av kallbrand.
Upproret leddes av en grupp prÀster som hade förlorat sin makt efter att Kyros erövrat Medien. Dessa prÀster, som Herodotos benÀmner mager, intog tronen för att tillsÀtta en av de sina, Gautama, som utgav sig för att vara yngste bror till Kambyses II, Smerdis (eller Bardiya), som sÀgs ha blivit mördad tre Är tidigare. PÄ grund av Kambyses despoti och hans lÄnga frÄnvaro i Egypten erkÀnde, enligt Herodotos, "hela befolkningen, perser, meder och alla andra folk" [12] denne usurpator som sin kung, och sÄ mycket mer dÄ han gav dem sÀnkt skatt i tre Är (enligt Herodotos).
Enligt Behistuninskriften hĂ€rskade Smerdis i sju mĂ„nader innan han blev störtad 552 f.Kr. av en avlĂ€gsen medlem av akemeniderĂ€tten, Dareios I (av fornpersiska DÄryavuĆĄ, Ă€ven kĂ€nd som Darayarahush eller Darius den store). "Magerna" förföljdes men fortsatte att existera. Ă ret efter Gautamas död försökte de Ă„terinsĂ€tta en andra usurpator pĂ„ tronen: VahyazdÄta, som utgav sig för att vara Kyros son. Kuppen hade tillfĂ€llig framgĂ„ng men misslyckades slutligen.
Enligt Herodotos debatterade sedan det lokala ledarskapet om den bÀsta formen av styre för imperiet. Han berÀttar att det avgjordes att oligarki skulle göra dem splittrade och fientliga mot varandra och demokrati skulle orsaka pöbelvÀlde som skulle leda till att en karismatisk ledare ÄterupprÀttar monarkin. DÀrför beslöt de att det bÀsta var en ny monark, sÀrskilt som de var i stÄnd att vÀlja honom. Dareios I valdes till regent bland ledarna. Han var kusin till Kambyses II och Smerdis, och hÀvdade hÀrstamning frÄn Ariaramnes.
Dareios strÀvade sedan efter att utvidga imperiet. Han avrÀttade Oroites, satrapen i Sardes, som hade gjort uppror 522-520 f.Kr., och hoppades sedan att utstrÀcka sitt herravÀlde till öarna i Egeiska havet. Han erövrade Samos vid 520-519 f.Kr., och tÄgade sedan mot Europa. Han korsade Bosporen, lÀmnade grekiska trupper vid Donaus mynning (stÀderna vid Hellesponten och Propontis) och tÄgade mot Thrakien. Detta omrÄde hade stor betydelse för perserna, eftersom det Àr rikt pÄ strategiska rÄvaror: trÀ som behövs för skeppsbyggnad och dyrbara metaller.[13]
Dareios I anföll sedan det grekiska fastlandet, som hade stött uppror i de grekiska kolonierna under hans beskydd. PÄ grund av persernas nederlag i slaget vid Maraton 490 f.Kr. tvingades han dra tillbaka sitt rikes grÀnser till Anatolien.
Det var under Dareios I:s vÀlde, frÄn 518-516 f.Kr., som de kungliga palatsen i Persepolis och Susa byggdes. Dessa kom att fungera som huvudstÀder under kommande generationer av akemenidiska kungar.
[redigera] Den persiska maktens förvittring
Xerxes I (fornpersiska: XĆĄayÄrĆĄa "hjĂ€lte bland kungarna") eftertrĂ€dde sin far Dareios vid 486-485 f.Kr. Uppror hade brutit ut i Egypten och Grekland, och Xerxes inledde sin regeringstid med att leda en expedition mot Egypten. Efter en snabb Ă„tererövring tĂ„gade Xerxes mot Grekland och besegrade grekerna vid Thermopyle. Aten erövrades och plundrades och Parthenon brĂ€ndes. Atenarna och spartanerna retirerade bakom sina sista försvarslinjer pĂ„ Korintiska nĂ€set och i Saroniska bukten.
De första Ären av Xerxes regeringstid kÀnnetecknades av en förÀndring i politiken gentemot de erövrade folken.[14] I motsats till sina föregÄngare som respekterade de underkuvade folkens helgedomar, lÀt Xerxes ta itu med att förstöra templen i Babylonien, Aten, Baktrien och Egypten. Titlarna farao och kung av Babylonien avskaffades och provinserna omorganiserades till satrapier. Enligt Manethos studie lÄter egyptiska historiker perioderna av akemenidisk dominans i Egypten sammanfalla med den tjugosjunde dynastin (525 - 404 f.Kr.) respektive den tjugoÄttonde dynastin (343 - 332 f.Kr.)
Vid Artemistemplet i Efesos blev slaget oavgjort pÄ grund av en storm som förstörde bÄda lÀgrens skepp och slutade i förtid nÀr nyheten om grekernas nederlag vid Termopyle hade kommit fram. Grekerna beslöt att retirera. Slutligen segrade atenarna i slaget vid Salamis 28 september 480 f.Kr. Förlusten av kommunikationsleder till havs till Asien tvingade Xerxes att dra sig tillbaka till Sardes. Den armé med vilken han lÀmnade Grekland, stÀlld under Mardonios befÀl, led Ànnu ett nederlag i slaget vid Plataiai 479 f.Kr. En ny persisk förlust vid Mykale gav uppmuntran till de grekiska stÀderna i Mindre Asien att göra uppror. Dessa uppror ledde till bildandet av deliska förbundet, och de persiska nederlag som följde befÀste Persiens territoriella förluster i Egeiska havet.
Icke desto mindre hĂ€rskade de akemenediska regenterna under 400-talet f.Kr. över omrĂ„den som tĂ€ckte ungefĂ€r de följande nuvarande lĂ€nderna och regionerna: Iran, Irak, Armenien, Afghanistan, Turkiet, Bulgarien, Grekland (östra delen), Egypten, Syrien, Pakistan (en stor del), Jordanien, Israel, Palestina, Libanon, Kaukasien, Centralasien, Libyen och Saudiarabien (norra delen). Imperiet blev i fortsĂ€ttningen det största i den antika vĂ€rlden, med ett territorium som tĂ€ckte ungefĂ€r 7,5 miljoner kmÂČ.
Xerxes nederlag utelÀmnades i de kungliga propagandainskrifterna. [15] Vissa greker anslöt sig trots allt till Xerxes, som Pausanias, befÀlhavaren för den grekiska flottan 478 f.Kr. och Themistokles, segraren vid Salamis. Detta tillÀtt det persiska imperiet att behÄlla ett stort antal allierade i de grekiska stÀderna i Mindre Asien. I frÄga om tronföljden hade Xerxes inte utsett en legitim eftertrÀdare. Han blev mördad, möjligen av en av sina söner.[16]
Artaxerxes I, en av Xerxes söner, uppsteg pÄ tronen 465 f.Kr. Strax efter att han tagit makten möttes han av ett uppror i Baktrien, som han fick bukt med. Artaxerxes modifierade hovetiketten och omdefinierade hierarkin, vilket tycks innebÀra en omdefinintion av förhÄllandet mellan storkungen och adeln.[17] Han fortsatte arbetena i Persepolis, mellan 464 f.Kr.[18] och 460 f.Kr.-459 f.Kr.[19], och den persiska huvudstadens roll verkade förÀndras: den var mindre ofta bebodd, till förmÄn för Susa och Babylon. De hypoteser som föreslÄr att Persepolis bytte roll och blev "en helgedom mer Àn en stad" Àr osÀkra.[20] Efter Baktrien var det Egypten som reste sig mot den akemenidiske storkungens makt. Diodorus berÀttar att nyheten om mordet pÄ Xerxes och de oroligheter som följde drev egyptierna att jaga de persiska upptagarna av tributer och att föra en viss Inaros till kungamakten (463-462). Inaros föreslog en allians med grekerna, som accepterade och skickade en flotta till Nilen.[21] Alliansen mellan greker och egyptier varade i sex Är (460-454 f.Kr.) à r 454 fritog den persiska armén och flottan de perser som var förskansade och belÀgrade i Memfis. Inskrifter frÄn Egypten frÄn denna tid ger intrycket att endast omrÄdet vid Nildeltat hade rest sig. Upproren under denna period avslöjar luckor i persernas territoriella dominans.[22] Under 450-talet f.Kr. Äterupptogs striderna mellan atenarna och Persien. Den kÀnda dokumentationen frÄn tidsperioden ger ingen kunskap om de territoriella utvecklingarna i Mindre Asien: endast listorna över attiska och persiska tributer ger uppgifter om att positionerna i detta omrÄde har kunnat utvecklas frÄn ett Är till ett annat.
Artaxerxes I dog i Susa och hans lik flyttades till Persepolis för att begravas nÀra hans förfÀders gravar. Hans Àldsta och enda legitima son, Xerxes II, eftertrÀdde honom omedelbart, men blev mördad av en av sina halvbröder, Sogdianos, fyrtiofem dagar senare.[23] Ochos, en annan halvbror till Xerxes, som var i Babylon, samlade sina anhÀngare och tÄgade mot Persien. Han dödade Sogdianos och kröntes till Kungarnas Kung under namnet Dareios II 423 f.Kr. Denna successions utveckling framkallade pÄ nytt ett problem, dÄ Ochos och Sogdianos sÀkerligen hade fört varsin propagandakampanj som siktade pÄ att fÄ det persiska folkets stöd och pÄ sÄ sÀtt legitimiteten i sitt trontilltrÀde. [24]
FrÄn och med Dareios II:s regeringstid Àr de dokument som har Äterfunnits tÀmligen sÀllsynta och upplyser endast om situationen i imperiets vÀstra grÀnslÀnder, dÀr fientligheterna mellan de grekiska stÀderna och perserna fortsatte. Mellan 411 f.Kr. och 407 f.Kr. Ätererövrade atenarna en del av Mindre Asien. I detta var de hjÀlpta av att de satraper som kontrollerade dessa omrÄden fattade oorganiserade och motstridiga beslut.[25]
Dareios II dog 405-404 f.Kr. Liksom i andra storkungars fall framkallade tronföljden efter honom en motsÀttning mellan tvÄ av hans söner, Arses och Kyros. Det var Arses, den Àldre, som kom till tronen under namnet Artaxerxes II 404 f.Kr. Kyros utmanade honom om makten och ett krig följde mellan 404 och 401 f.Kr. Kyros uppbÄdade en armé. Han stödde sig frÀmst pÄ perserna frÄn Mindre Asien, men Àven i stor utstrÀckning pÄ grekiska legosoldater (de "tiotusen[26]"). De tvÄ bröderna möttes vid Kunaxa, i Mesopotamien, 401 f.Kr. Kyros dog under slaget och Artaxerxes inledde omedelbart en process att Äterlegitimera sin kungamakt.[27] Egypten drog fördel av dessa oroligheter för att göra uppror och befria sig frÄn den persiska dominansen under ledning av Amyrtaios.
Satrapierna och stÀderna i Mindre Asien som stÀlldes Ät sidan av Kyros anförtroddes Ät Tissafernes med syftet att han skulle ÄterstÀlla ordningen i omrÄdet. Artaxerxes II Àmnade faktiskt Äterta kontrollen över det egeiska kustlandet. De som vÀgrade underordna sig vÀnde sig till grekerna, och i synnerhet Sparta, för att fÄ hjÀlp. Agesilaos II ledde det spartanska fÀlttÄget i Mindre Asien, utan större framgÄngar.[28] Han Äterkallades till Sparta eftersom andra grekiska stÀder, dÀribland Aten, hotade staden. Perserna Äterfann sig sedan bland striderna mellan atenarna och lakedaimonierna som utvecklades i Mindre Asien vid 396 f.Kr. Artaxerxes II var sedan tvungen att bekÀmpa attacker och allianser frÄn Euagoras frÄn Salamis till Cypern och i Egypten, mellan 391 och 387 f.Kr. De grekiska stÀderna var uttröttade av de stÀndiga krigen och strÀvade efter fred[29]. à r 386 f.Kr. införde Artaxerxes II sin fred (lika kÀnd under namnet "Antalkidas fred") pÄ de grekiska stÀderna, som alla godtog den med undantag av Tebe. Kungen behövde lösgöra sina arméer för att Àgna sig Ät Egypten, som ocksÄ Äter var i uppror. Vid 381-380 f.Kr. hade perserna lidit ett nederlag mot egyptierna, som lyckades Äterta sin sjÀlvstÀndighet.[30] Efter detta nederlag lÀmnade de akemenidiska arméerna Egypten utan att lyckas Äterta kontrollen över landet. Freden med grekerna frÄn 386 f.Kr. bekrÀftades i tvÄ omgÄngar, Är 375 f.Kr. och 371 f.Kr.
Kort efterÄt, mellan 366 och 358 f.Kr., mötte imperiet oroligheter: satraperna gjorde uppror i Kappadokien, Karien och Lykien, och egyptierna gick till offensiv mot perserna. Upproren i Mindre Asien fick inga stora följder, men tillsammans med motgÄngen i Egypten tycktes dessa hÀndelser visa en viss instabilitet hos imperiemakten och en oförmÄga att fÄ bukt med upprorsrörelser.[31]
Det Àr under Artaxerxes II:s regeringstid som Arahita och Mithra började dyrkas, medan de tidigare persiska kungarna bara hÀnvisade till Ahura Mazda i sina inskrifter. Historikerna frÄgar sig fortfarande om detta var en verklig nyhet som infördes av Xerxes eller om utövningen förekom redan tidigare.
Under Artaxerxes sista Är förekom flera komplotter. Kungen hade tre legitima söner, Dareios (den Àldste), Ariaspes och Ochos, och mÄnga oÀkta barn med sina konkubiner. Enligt Plutarchos utsÄg kungen kungen Dareios till sin arvtagare.[32] Dareios underblÄste en komplott mot sin far, upptÀcktes, dömdes och avrÀttades. Ochos destabiliserade genom manövrer sin bror Ariaspes, som begick sjÀlvmord. Han undertryckte dÀrefter en annan av sina halvbröder, Arsames. Det var i detta sammanhang som kung Artaxerxes II dog av Älderdom 359/358 f.Kr. Denna berÀttelse Àr inte styrkt av nÄgon annan författare, och det rÀcker snarare att tÀnka att före kungens död var hovet skakat av komplotter mellan rivaliserande grupperingar.[33]
[redigera] Imperiets fall
Detalj av mosaiken som avbildar slaget vid Issos mellan Alexander den store och Dareios III
Ochos tilltrÀdde tronen under namnet Artaxerxes III (358 f.Kr.-338 f.Kr.) FrÄn början av sin regeringstid var Artaxerxes III tvungen att möta oroligheter: strider försiggick mellan Atens allierade och perserna i Mindre Asien och uppror Àgde rum i Fenicien och pÄ Cypern mellan 351 och 345. Den persiska armén led ocksÄ ett nytt nederlag i Egypten 351. à r 343 f.Kr. besegrade Artaxerxes III Nektanebo II och Ätererövrade Egypten, som Ànnu en gÄng blev en persisk satrapi. I Grekland började Makedonien trotsa det persiska imperiet pÄ dess vÀstra front.[34] à r 338 f.Kr. enade Filip II av Makedonien vissa grekiska stater, medan de övriga som var motstÄndare till Filip rÀknade med Storkungens stöd. De exakta förhÄllandena Àr dÄligt kÀnda, men Briant sÀger att "[storkungens] hov var informerat om Filips operationer". Samma Är 338 blev Artaxerxes III förgiftad av sin minister, den egyptiske eunucken Bagoas. Det har sagts att "genom detta mord förstörde Bagoas det persiska imperiet".[35]
Arses eftertrÀdde Artaxerxes III under namnet Artaxerxes IV, och blev likasÄ förgiftad av Bagoas tvÄ Är senare. Bagoas hade inte bara dödat alla Arses barn, utan Àven mÄnga andra lokala furstar, antagligen satraper. Bagoas placerade Dareios III (336 - 330 f.Kr.), en kusin till Artaxerxes III, pÄ tronen. Enligt makedonierna skulle Bagoas ha fört en av sina slavvÀnner till makten under namnet Dareios III.[36] Som perserna sÄg det hade Dareios kommit till makten dÀrför att han hade visat prov pÄ exceptionellt mod under en envig mot kadusierna.[37] Dareios trontilltrÀde omgavs av vÄldshÀndelser och osÀkerheter kvarstod om hur det gick till. Briant berÀttar att Dareios III var en medlem av den "kungliga stammen", som framstÀlldes som en elitkrigare och understöddes av en stor del av aristokratin och armén.[38]
Trots att han tidigare hade varit satrap i Armenien hade Dareios III ingen erfarenhet av imperiet. Inte desto mindre visade han sitt mod under det första Äret av sin regeringstid genom att personligen tvinga Bagoas att svÀlja gift. à r 334 f.Kr., just som Dareios hade lyckats att Äter underkuva Egypten, anföll Alexander i Mindre Asien. Som svar pÄ den makedoniska aggressionen mobiliserade satraperna i vÀster och gick inkrÀktaren till mötes. Dareios III och flera av hans satraper vÀdjade till grekiska legosoldater för att förstÀrka sina arméer. Det finns mÄnga frÄgor om de grekiska legosoldaternas roll i den persiska militÀrmaktens förfall enligt uppgifterna i olika kÀllor.[39] Den persiska armén led ett första nederlag i slaget vid Granikos mot makedonska trupper som var vana vid krig. Fler nederlag följde i slagen vid Issos (332 f.Kr.), Gaugamela och Babylon (331 f.Kr.). De befolkningar som erövrades av makedonierna tycktes tÀmligen lÀttade över att befrias frÄn den persiska överhögheten, enligt olika författare.[40] Alexander stötte stÀndigt lÀngre fram och tÄgade dÀrefter till Susa, som kapitulerade och överlÀmnade en stor skatt. Erövraren vÀnde sÄ österut i riktning mot Persepolis som gav sig i början av 330 f.Kr.. Dareios fann dÄ sin tillflykt i Ekbatana och samlade en armé omkring sig. FrÄn Persepolis gick Alexander sedan mot Pasargad en bit lÀngre norrut, dÀr han behandlade Kyros II:s grav med respekt. Han stÀllde sedan kosan mot Ekbatana. PÄ vÀgen gav sig Dareios III:s satraper till Alexander. Vid tiden för Dareios III:s flykt tycks satraperna nÀrmast kungen ha organiserat en komplott. Dareios III mördades av flera av sina satraper, som gav sig till Alexander eller ÄtervÀnde till sin provins för att utropa sig till kung.[40] PÄ order av Alexander visades storkungens lik hedersbetygelser och skickades till Persepolis för att begravas.
Det akemenidiska riket avslutades med Dareios III:s död.[40] Efter Alexanders erövring och regeringstid började seleukidernas era. Seleukiderdynastin stammade frÄn en av Alexander den stores generaler.
[redigera] SlÀkttrÀd över dynastins kungar
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
Achaimenes 688-675 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
Teispes 675-640 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
Kyros I 640-600 |
|
|
|
Ariaramnes |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||
|
|
|
|
Kambyses I 600-559 |
|
|
|
Arsames |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||
|
|
|
|
Kyros II ca.559-529 |
|
|
|
Hystaspes |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
Kambyses II 529-522 |
|
Smerdis |
|
Dareios I 522-485 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Xerxes I 485-464 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artaxerxes I 464-424 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
Xerxes II 424-423 |
|
|
Dareios II 423-404 |
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
Artaxerxes II 404-ca.359 |
|
|
Kyros d.y. |
|
Ostanes |
|
|||||||||||||||||||||||||||||||